Etikett: pepp

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

Feministpepp.

Så jävla peppande det är att läsa era feministiska framsteg i vardagen. Väldigt mycket handlar om utseende, sminkande, benrakande, bantning och så vidare. För mig är det viktigt att belysa att detta verkligen är en väldigt viktig del av många kvinnors liv, och att det betyder mycket att få verktyg att bryta sig ut ur sådana normer. Att det inte bara är en ”skitsak” som vissa vill få det till och inte heller något beständigt som folk alltid kommer bry sig en massa om. Det är fullt möjligt att förändra och det är viktigt att förändra, för det handlar om makten över den egna kroppen, om att få finnas till för sig egen skull och inte någon annans.

Annat handlar om internaliserat kvinnohat, om att sluta nedvärdera kvinnlig vänskap och kvinnliga intressen, som till exempel Julia skriver (hoppas det är okej att jag citerar, säg till annars):

Det har fått mig att uppskatta mina vänner så otroligt mycket. Jag är tjej och umgås i princip bara med tjejer, och tidigare hade jag något jättefånigt komplex över att jag inte hängde så mycket med killar. Skröt gärna om mina enstaka killkompisar osv. Nu uppskattar jag mina kvinnliga kompisar så otroligt mycket mer. Det har inte bara hänt mig utan hela vår gruppdynamik har förändrats åt det hållet, och nu prioriterar, bekräftar och uppmuntrar vi varandra mycket mer. Det är jag jätteglad över.

Detta med internaliserat kvinnohat har varit en sjukt viktig grej för mig personligen, eftersom jag länge identifierade mig mer med olika manligt kodade positivt laddade saker som ”rationalitet”. Detta fick dock ett stopp när jag blev deprimerad och betedde mig ”irrationellt” och ”kvinnligt”, speciellt inför min dåvarande partner. Det gick liksom inte att upprätthålla bilden av att vara känslomässigt ”stark” och ”rationell” (känslobefriad) som jag så länge (helt felaktigt) hade närt. Skammen jag kände inför mitt agerande då var helt otrolig, och gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att hantera hur jag mådde. Idag när jag mår dåligt skäms jag aldrig, vilket gör det så mycket enklare att hantera känslodippar. Visst, det suger fortfarande och allting sånt, men jag slipper i alla fall känna skam över det, och det är ett jävligt stort framsteg.

Det är så kul att läsa om hur feminismen har hjälpt människor och det är så skönt att tänka på hur den hjälpt en själv. Det ger lite mening åt all strävan helt enkelt, och det betyder väldigt mycket.

Att ställa upp.

Ofta hörs utsagan rörande sex att man aldrig ska ställa upp på något man inte känner sig 100% bekväm med. Dels att man inte ska ställa upp vid tillfällen man inte har lust och dels att men inte ska ställa upp på olika typer av sex om man inte är helt bekväm i det. När det gäller tillfällen så tycker jag verkligen att det är helt okej att ställa upp även om man inte så sådär skitpepp. Det är helt normalt i en relation att man gör det.

Det är mycket osympatiskt med människor som tjatar om saker som ska göras i sängen, det tycker jag. Men jag tycker att den här idén om total bekvämlighet vid varje steg är lite konstig ibland. När jag inledde mig sexuella bana så vågade jag inte ta vid en kuk, än mindre ha den i munnen. Det var inget jag var bekväm med att göra när jag gjorde det, det handlade bara om att jag ville tillfredsställa min partner då han bett om det. Men se, det var inget farligt alls med det.

Nu menar jag inte att man ska ställa upp på allt men risken om man vill känna sig totalt bekväm i varje steg är att man inte fördjupar eller utvecklar sitt sexliv vilket är en förlust för vem som helst. Och framförallt är det väl förbannat trist att vara monogam med en människa som inte är intresserad av att ens testa det man själv vill göra. Jag orkar inte ens tänka på hur otroligt tråkigt jag skulle tycka att det var.

Jag tror att oron inför att pröva ofta handlar om förställningar om att det skulle vara äckligt eller sjukt eller att man inte skulle kunna. Som tjejer som aldrig rider sin partner för att de är rädda för att ”göra fel” eller inte vågar ta på sig själva under sexakten för att det liksom är ”för mycket”. Det är ju tråkigt att normer ska behöva ha ett så stort inflytande över folks sexliv.

Så jag tycker att folk borde ställa upp lite mer på varandras önskemål i sängen. För det mesta är det nog inget farligt utan bara ett utvidgande av sexuella erfarenheter. Ofta hittar man nog något man gillar också.

En sån där jävla dag.

Idag är en sån där dag: alla kläder sitter dåligt, min mage ser ut att bära på tvillingar i sjunde månaden, all mat är äcklig, jag vill inte göra något alls utom att möjligtvis hoppa framför ett tåg, dock pallar jag inte riktigt anstränga mig för att ta livet av mig. Jag är bara så jävla oglad, omotiverad, opepp och osnygg att det inte är riktigt klokt. Jag längtar bara till att klockan ska bli åtta så att jag kan lägga mig och sova utan att fucka dygnet totalt.

Jag undrar verkligen vad det är som gör att vissa dagar bara framstår som en oändlig pina som inte ens kan räddas av en stor dos choklad medan man vissa dagar är otroligt glad och pepp. Intervallerna ter sig helt ologiska för mig, jag fattar inte sambandet för fem öre. Nu ska jag gå och gräva ner mig i mina sorger.