Etikett: pojkvän

Lyckan.

Detta kommer låta så fånigt, men idag så skulle jag hänga upp min pojkväns tvätt (han har ingen nyckel till tvättstugan så vi brukar tvätta hos mig), han är bortrest över midsommar och jag saknar honom alldeles för mycket för att ha varit ihop så länge som vi har.

I alla fall så gjorde jag den fantastiska upptäckten att han missat att sätta på tvättmaskinen och därmed låg flera av hans otvättade skjortor i den. Jag blev så himla glad, jag har suttit och luktat på den där skjortan i över en timme nu, haft den på mig och fjantat mig.

Det bästa med det här är att jag nu kan byta mina smutsiga lakan, eftersom jag fasat för att vara utan hans fräscha svettlukt i hela fyra dagar och därför inte pallat byta dem mot nya luktfria.

Lättnaden.

I förrgår så var jag och min pojkvän ute på fest, vi kom hem vid tre-tiden inte direkt  berusade men sådär borta som man blir när det är sent och fyllan gått ur kroppen.

Vi står i köket och lagar nattmackor och han står och gullar och har sig, berättar att jag är den finaste han vet och bäst i världen och att vi ska vara ihop för evigt och sådär, som man gör när man är kär. Sen ser jag att han står och fumlar med en såndär liten sammetsask med en jävla ring i! Jag ba: friar du till mig?

Lättnaden när han berättade att det bara var en släktring som han fått när hans farfar dog, lättnaden att veta att jag skulle slippa bli socialt obligerad att gå omkring och se ut som nåt överoptimistiskt offer och dessutom slippa förlova mig på Victorias bröllopsdag, den var obetalbar. Jag förlovar och gifter mig gärna, men det finns få saker som suger så mycket som människor som måste visa sin livsånga kärlek på det viset efter såpass kort tid. Det känns som att de kompenserar för något.

Ett stort steg och studenttjat.

Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.

Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.

Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.

Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.

Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.