Etikett: politisera

Att plocka politiska poäng.

Det händer då och då att högermänniskor blir upprörda när vänstern plockar politiska poäng på tragedier så som att någon har dött till följd av att hen inte har fått vård eller liknande. De tycker att det är osmakligt och omoraliskt att göra politiska poänger på sådant, trots att det ju faktiskt är så att dessa händelser är ett resultat av just politik.

Jag minns framförallt en text i Dn som var skriven av någon, kan ha varit Kjöller, som anklagade vänstern för ”falsk indignation”. Som exempel tog skribenten vänsterpartiets Dinamarca som hade varit upprörd över något, minns inte riktigt vad. Det slogs fast att den här indignationen var falsk, och det ansågs vara ett problem eftersom dessa vänsterpolitiker utnyttjade folks känslor för att plocka politiska poänger. Hur en skulle göra istället framgick inte riktigt, men det var tydligt att det var omoraliskt att göra på det här viset och uppvisa ”falsk indignation”.

Ofta när högermänniskor pratar om vänstern så pratar de som om vänstern har någon slags dold agenda och att det utnyttjar dåliga saker som händer i samhället för att sprida sin politik, ungefär som om folk inte var politiskt engagerade för att de faktiskt vill förändra något utan för att de vill ha ”makt” oavsett.

Visst finns det karriärister, men de flesta som engagerar sig politiskt gör det nog för att de faktiskt vill se förändringar i samhället. Att mena på att en inte ska ”politisera” saker som till sin natur faktiskt är högst politiska, typ som att folk lider och dör för att välfärden inte håller måttet, är att se ”politiken” som något separerat från samhället i stort, en egen sfär där det sker typ ”debatter” och liknande men som inte riktigt har med verkligheten att göra.

Givetvis finns det en rädsla inom högern att folk ska koppla ihop deras politik med saker som sker ute i samhället, eftersom högerpolitik ofta leder till att det sker keffa saker. Just därför är det viktigt att från vänsterhåll politisera så mycket mer, att verkligen peka på hur det där som kan framstå som abstrakt leder till faktiska effekter i människors liv. Att visa att politik inte är någon hobby eller en argumentationstävling utan något som påverkar människors vardag.

Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!