Etikett: positiv

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

Entusiasm.

Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.

Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.

Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.

Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.

Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.

Det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.

Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.

Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.

Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.