Etikett: postpolitik

Den postpolitiska högern.

Detta fascinerar mig. En person har kritiserat Göteborgs Universitets studenttidning Spionen i en debattartikel i densamma. Jag har själv inte läst tidningen så jag kan inte uttala mig, men jag tycker att argumenteringen är fantastisk i sin enfaldighet.

Pettersson verkar vara engagerad i Muf, och är i alla fall av texten att döma åt högerhållet. Hen oroar sig för att tidningen är för vänstervriden, något som bland annat märks i att den kultur som rekommenderas är av den mer alternativa sorten. I raljerande ton skriver Pettersson om detta:

Låt mig ta några exempel på de ”kulturella ljuspunkter” som pekas ut: Graffitikonst, pysselbord, alternativa iranska dokumentärer, scenkonst i industriella lokaler, himmelska vegetariska rätter, picknickkonserter osv. Men inte ett ord om vart jag ska gå som köttätande, houseälskande, mainstreamdansande, inte Che Guevara-älskande tjej.

Istället vill hen att de ska skriva mer om Avenyn. Som om det inte redan skrevs om denna plats, som om människor i Göteborg inte redan visste att en kunde gå dit. Känner Pettersson verkligen att det saknas information om dessa platser? Troligen är det många som inte hade vetat om den kultur tidningen skriver om om de inte läst det där, men risken för att någon undgår det Pettersson vill lyfta fram är minimal. Ett av hens främst argument är till om med att dessa ställen är ”okända”. Ja, så bra att det skrivs om dem då!

Petterssons andra problem verkar vara att tidningen tar upp olika samhällsproblem, land annat ett helt uppslag (!) om den könsliga snedfördelningen på olika utbildningar och den ytterligare ett (!) om att det finns få utlandsfödda kvinnor i studentbolag.

Efter att ha läst igenom tidningen känner jag mig inte det minsta mer peppad i vintermörkret. Istället känner jag att jag vill KRÄKAS på allt som har med genus och ordet ”snedfördelning” att göra.
Hade jag själv skrivit en studenttidning hade jag för det första skrivit något som kunde få studenterna, med en uppenbarligen redan tuff vardag, att må bättre, inte sämre.

Slutklämmen är fantastiskt. Varför belasta studenternas tunga vardag med ännu mer bekymmer? Tja, kanske för att dessa bekymmer är en del av studenternas vardag. Är det då inte rimligt att skriva om det? Eller ska media främst fungera som ett sätt för människor att fly verkligheten, slippa tänka på den. Personligen tycker jag att det är befriande att läsa om samhällsproblem jag själv drabbas av eftersom det hjälper mig att sätta mina missöden i kontext, och hjälper mig att byta ut mitt självhat mot ilska över systemet, men det är väl precis detta som Pettersson helst inte vill ska ske.

Det mest fascinerande är hur hen får detta till att vara en fråga om höger och vänster, där vänstern utgör den grupp som står för negativiteten och politiken medan högern tvärtom är kul och positiv. Nog finns det många högermänniskor som har andra intressen än att dansa och lyssna på house, som faktiskt tycker att det är intressant att läsa om samhällsproblem eftersom de vill lösa dem. Jag sympatiserar visserligen inte med deras metoder, men jag hyser ändå respekt för människor som faktiskt ägnar sig åt politik för att de vill göra världen till en bättre plats.

Ur detta vill jag dra ett resonemang kring den postpolitiska högern (om postpolitik har jag skrivit här), som jag i stor utsträckning anser representeras i Muf. En kan verkligen fråga sig varför en politiska engagerad människa tycker att det är upprörande att det skrivs för mycket om samhällsproblem, en kan ju tycka att den som drar sig till politiken borde tycka att det är bra att samhällsproblem belyses. Visst att en kan ha invändningar mot vinkel och och vilka problem som tas upp och så vidare, men att någon tar upp problem över huvud taget kan väl ändå inte vara något dåligt? Jo, för den postpolitiska högern är det det.

Den postpolitiska högern vill först om främst att folk ska ha det trevligt och inte tänka så mycket på besvär. Kanske tycker de att en kan göra små förbättringar här och var, men på det stora hela så är saker bra som de är. Sopa samhällsproblemen under mattan och gå och festa istället, det en inte vet mår en inte dåligt av. Folk ska vara glada! Det är inte bra om vanligt folk läser saker och ting som gör dem upprörda, utan de ska få ta del av positiva budskap och sedan kan politikerna arbeta på i fred utan att någon bryr sig eller ens märker något. Det värsta med vänstern är att de ägnar sig för mycket åt politik, de typ tar upp samhällsproblem, klagar på saker och så vidare. Usch och fy!

När en har politiska motståndare som inte ens vill diskutera politik blir det svårt att ha någon slags vettig samhällsdebatt. Tyvärr.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.