Etikett: psykologi

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.