Att ta fram feminismen bara när det passar.

Jag har tänkt mycket på det här med Quetzala och feminism. Många har ju försökt skapa någon slags feministisk kritik mot det kritik som riktats mot Quetzalas beteenden. Bland annat Hanna Hellquist skrev en krönika och jämför behandlingen av Quetzala med behandlingen av så kallade hysterikor. Quetzala har också hakat på förebildsgrejen och menar att folk har ”förvandlat” detta till en catfight mellan henne och Blondinbella istället för att ta upp den relevanta grejen, nämligen att kvinnor förväntas vara förebilder.

Jag måste säga att jag tycker att det är mycket märkligt hur feminismen används som slagträ emot oss som inte riktigt tycker att det är okej att en vuxen kvinna aktivt trycker ner och förlöjligar andra kvinnor, uppmuntrar till ätstörningar och påstår att folk ljuger när de berättar om att de blivit våldtagna. Jag tycker också det är fascinerande hur Quetzala alltid ska ta på sig offerkoftan så fort hon blir utsatt för kritik. Då är det minsann synd om henne för att hon är kvinna och alltid förväntas vara sexig och bra och gud vet allt.

Men när hon själv kallar folk äckliga för att de inte rakar sig under armarna eller är size zero, då är feminismen långt långt borta. Hon tar fram den när det passar henne personligen, när hon kan använda den för att gömma sina angrepp på andra människor bakom. Jag blir så trött på människor som anammar idéer när det passar dem själva men som inte förmår stå fast vid det när de själva måste göra eftergifter. Som att inte förlöjliga våldtagna kvinnor eller över huvud taget stå till svars för sitt beteende.

Detta inlägg rör Quetzala som person mer än konflikten henne och Blondinbella emellan. I frågan om Egoboost är jag dock kluven, jag ska göra en djupdykning och skriva någon slags ordentligt reflektion på ämnet.

Kvinnor är också människor och precis lika kapabla att ansvara för sitt eget beteende som män.

Satan vad Hanna Fridén har rätt här.  Hon har skrivit ett inlägg angående hela den här debatten rörande Quetzala och Blondinbella och sopar mattan med argumentet att kvinnor inte skulle få lov att må dåligt och att skriva om det. Visst finns det dem som klagar över att kvinnor skriver om sin självdestruktivitet, men att det skulle vara någon samhällstrend är helt enkelt inte sant.

Den diskussion som har gått kring Quetzala har snarare handlat om att försvara henne beteende för att hon mår kasst. Quetzala har under en lång tid betett sig jävligt illa mot en massa olika personer och hon har försvarat det med att hon själv mår dåligt, att hon själv blivit våldtagen och så vidare.

Kritiken som riktas mot henne handlar inte, som många har fått för sig, om att hon mår dåligt. Kritiken handlar om att hon beter sig som ett jävla arsle mot andra människor. Att hon sedan utnyttjar feminismen för att försöka få det till att det är synd om henne för att hon inte får lov att vara si och så som kvinna är bara fånigt. För vet ni vad: om en man hade gått ut och sagt det hon har sagt så hade det tagit hus i helvete! Då hade det inte tagits hänsyn till att han mådde dåligt.

Om det är något som är jävligt ofeministiskt så är det väl att inte se kvinnor som kapabla till att ansvara för sina egna handlingar till samma grad som män? Bara för att du är tjej och mår kasst så betyder inte det att du kan kläcka ur dig vad som helst utan att få kritik, så enkelt är det. Och det kanske kommer som en nyhet, men kvinnor är också människor och precis lika kapabla att vara goda medmänniskor som män. Så det så.