Etikett: radikal

Angående satir och metaforer.

Ibland tar sig andra rätten att ”försvara” vissa människors uttalanden genom att säga att de ”inte menar allvar”, att det är ”satir” eller liknande. Nu senast i samband med Athena Farrokhzads sommarprat, men också i största allmänhet, till exempel när SCUM diskuteras.

Jag tolkar inte heller allt i SCUM bokstavligt, det finns många grejer som jag inte gillar, men jag inbillar mig inte att min tolkning är den ~*rätta*~ tolkningen. Jag är helt övertygad om att Solanas menade det som står, även de bitar som jag tar avstånd från för att de är biologistiska och transfobiska. Sedan är vissa bitar satiriskt skrivna, men det gör det inte mindre allvarligt menat.

En grej det blev väldigt mycket snack om rörande Farrokhzads sommarprat är valet av låten Beväpna er. Å ena sidan har vi se som ba ”hon uppmanar alla att skaffa vapen och börja skjuta vilt omkring sig”, å andra sidan de som ba ”nejmen det där är ingenting att ta på allvar det är bara metaforer”. Om det nu är en metafor, vad är det en metafor för? Vad vill de säga? Det är knappast en metafor för att vi ska fortsätta sitta och vara tysta och snälla och gå med på den så kallade ”demokratins” spelregler, lika lite som SCUM är en metafor för att vi ska fortsätta dalta med män.

Att något är roligt, fyllt av metaforer eller liknande gör inte att det inte också är allvar. Vi använder ju metaforer, humor och så vidare för att säga något. En spelar inte Beväpna er om en inte menar något med det.

Jag tror inte att det finns någon mening i att försöka göra budskapet snällare än vad det är. Farrokhzads sommarprat var radikalt, det var en svidande kritik av det rådande och en uppmaning till att kämpa för ett bättre samhälle med de medel som är nödvändiga. På något annat sätt kan det inte tolkas. Att prata bort det med att det var ”metaforer” och så vidare är bara fegt och fånigt. Jag önskar att folk kunde sluta tramsa till allting som doftar det minsta lilla radikalitet.

Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

Bär extremiststämpeln med stolthet.

Ibland säger människor såhär: ”feminism/antirasism/kommunism/whatever är inte extremism, det är bara rimligt” och då tänker jag att de flesta rimliga åsikter är just extremism i ett jävligt orimligt samhälle.

Vad är extremism? Extremism definieras utifrån det som för tillfället utgör den politiska mittlinjen. I förhållande till den politiska mitten idag så är det till exempel extremism att tycka att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter, eller att tycka att det här samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor, vitas dominans över rasifierade, kapitalisters dominans över arbetare och så vidare bör förändras i grunden.

Extremism betyder varken mer eller mindre än så. Det säger ingenting om vad som är ”rätt” eller ”fel”, det säger bara något om hur en står i förhållande till det allmänna politiska läget. I ett samhälle som är i grunden ojämlikt och bygger på dominans och exploatering så blir det helt enkelt extremism att tycka att dominans och exploatering är en dålig grej.

Ibland försöker människor som tillskrivs epitetet ”extremist” göra en grej av att de inte utgör något hot utan att de i själva verket är snälla och söta. Sanningen är dock att om en är konsekvent i att ha dessa åsikter så är en ett hot. Att ha dessa åsikter blir helt enkelt ett hot mot det etablerade ”samhället”, vilket är helt i sin ordning då detta ”samhälle” bygger på motsatsen. Om en i en sådan kontext inte utgör något hot så innebär det egentligen bara att en accepterar de grundläggande strukturerna i detta samhälle, det vill säga dominans, förtryck och exploatering.

Därför; bär extremiststämpeln med stolthet. I ett samhälle som bygger på de här grejerna så är det en jävligt rimlig grej att vara extremist. Argumentera inte för att du ska ”accepteras” i samhället med dina åsikter som ju är genuint samhällsfarliga i den betydelsen att de ifrågasätter grunden för samhället i sin nuvarande utformning. I den här kontexten är den enda rimliga positionen en kan inta just en extremistisk sådan.

Satirikeruppropet.

Jag vet inte om ni har uppmärksamma denna historia, men jag tänkte göra en liten genomgång eftersom jag finner den så otroligt lustig.

Galago, som för den oinvigde är en svensk radikal serietidning som ges ut av förlaget ordfront publicerade för en tid sedan texten upprop som i korthet bygger på att Svenska satirikers centralorganisation tycker att deras arbetsvillkor försämrats i och med att högern redan ägnar sig åt värre pajaskonster än vad den mest fantasifulla satiriker skulle kunna fantasiera ihop.

Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.

Man avslutar med ett antal krav från denna högst fiktiva organisation:

Våra krav är följande:

Kväv den fria pressrösten.

Terroristförklara Timbro.

Inför straffskatt på artikelkommentarer.

Avsätt kulturministern.

Skjut Per Gudmundson.

Alla människor med vett inser att detta är ett skämt. Det publiceras i Galago, organisationen finns inte osv. Det borde vara uppenbart att detta är satir. Men ändå så anmäler Per Gudmundson tidningen till JK eftersom han kände sig så hotad och, får man anta, kränkt. JK var emellertid inte intresserade av att göra en utredning eftersom dem, gud ske lov, insåg att detta var menat som satir och att ingen människa skulle få för sig att skjuta Per Gudmundson på grund av detta.

Detta tycker SvD såklart är mycket allvarligt:

Det handlar om ett allvarligt hot mot en journalist på Svenska Dagbladet. Att JK inte anser det ens värt att utreda är uppseendeväckande, säger Lena K Samuelsson.

Jag kan absolut förstå att Per Gudmundson personligen känner sig hotad och manad till att anmäla detta, men den uppståndelse som kommit ur det är bara så jävla fånig. Detta är inte seriöst, för bövelen. Det är så kallad satir. Jag kan väl säga att jag håller med Christina i allt väsentligt.

Men visst ger det en jävligt skön sprängkraft är Galagos text att borgerligheten reagerar med JK-anmälan på så uppenbar satir. Man behöver inte skämta om dem, för det gör de så bra själva.