rakning – Fanny Åström

Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Jag tjatar om det för att det är en stor grej.

Ibland undrar folk varför feminister gör en så stor grej av det här med att inte raka sig. ”Feminister är själva fixerade vid hår fast de inte vill att andra ska bry sig”. Alltså, ett skäl till att jag gör en stor grej av det är för att det är en stor grej. Det är en stor grej att skita i ideal en blivit matad med hur länge som helst. Det är väl inte så konstigt?

Det betyder såklart inte att håret i sig är en stor grej, men den kultur som omgärdar det är det. Jag önskar ju såklart att det inte vore så, men så är det. När en bedriver politiskt arbete kan en inte bara se till hur en skulle vilja att samhället såg ut och agera utefter det utan en måste ju se på hur det faktiskt ser ut idag, så att en vet vad en ska bekämpa. Och idag så råkar faktiskt frågan om behåring vara en stor grej för en massa människor.

Jag är faktiskt himla stolt över att jag lyckats krossa just detta ideal i mitt eget liv och numera trivs med mina ludna ben. Borde jag inte vara det? Jag tycker att det är en stor och viktig grej att lyckas stå emot samhällsideal. Detta har liksom inte varit någon liten skitsak i mitt liv utan har definierat hela min person under en väldigt lång tid, och har varit väldigt svårt att bryta sig ur. Ska jag låtsas som ingenting då? Det tycker jag verkar både dumt och konstigt. Varför förringa något som varit väldigt stort och viktigt i mitt, och många andra kvinnors, liv?

Lucka sex: sluta raka dig.

Idag skriver jag inget nytt, utan återpostar istället en gammal text med en guide till hur en slutar raka sig. Håll till godo.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Hårväxt är inte samma sak som mens.

Vi Lady Dahmer så hittade jag denna helt sanslösa sida på Gillettes hemsida som handlar om att raka benen för första gången. Utgångspunkten är att rakning inte är en fråga om man ska göra det över huvud taget, utan när man ska göra det. Detta är ju fan bara sinnessjukt.

Där det står tips till föräldrar så ger Gillette bland annat svar på frågan vad man ska göra om man inte tycker att ens dotter är redo för rakning.

Vi vill inte att våra barn ska växa upp för fort, men eftersom puberteten styrs av hormoner och inte modetrender, är det ganska säkert att om hon verkligen vill raka sig, då kan det vara dags. Idag kan forskare konstatera att dagens tonåringar kommer in i puberteten tidigare än föregående generationer. Tänk på att det är en del av den naturliga uppväxtprocessen och det finns inte någon rätt ålder att börja raka sig.

Puberteten styrs inte av trender utan av hormoner. Men rakning är, hur mycket man än vrider och vänder på det, inte ett naturligt steg i allas uppväxt. Folk kom i puberteten även innan rakhyveln var uppfunnen och jag tror knappast att någons utveckling hindrades av det. Att raka sig är ju dessutom att avlägsna tecken på mognad, så jag har himla svårt att fatta kopplingen.

Ger du din dotter information tidigt om hur man rakar sig kan det hjälpa henne att avgöra om hon är redo eller inte.

Givetvis kör de på det gamla hederliga informationskortet. Men varför skulle man vilja informera sin dotter om rakning? Om dottern inte får bilden av att det är något ”naturligt” som alla måste gå igenom så slipper hon kanske ta ett beslut över huvud taget. Det finns ingen nödvändighet i att fatta beslut kring rakning, lika lite som någon behöver fatta beslut om huruvida de ska operera brösten eller ej. Att avlägsna hårväxt är varken nödvändigt eller naturligt och således inget man behöver informera om.

Gillette försöker uppenbarligen att få rakning att framstå som typ trosskydd. Att raka benen ska vara en lika naturlig del av att växa upp som att samla upp blod som kommer från fittan så att man ska slippa sitta i en blodpöl.

Och förstås, hanterar du samtalet på ett stödjande och positivt sätt gör du det lättare för din dotter att börja raka sig.

Ja ni ser ju. Inte ett ord om att man kanske skulle kunna nämna att rakning faktiskt inte är en naturlag. Gu va bra att dottern får det lättare att raka sig! Fan vad lättad man blir.

Och ja, jag fattar att detta är reklam för Gillette och att de därför inte är särskilt intresserade av att marknadsföra håriga ben. Men det finns fan gränser för allt. Denna reklam är hemsk och den förälder som tar den på allvar borde utredas av socialen omgående.