Etikett: rationell

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

En studie i internaliserat kvinnohat.

Läser Löwengrips kommentarsfält och förfäras över den mängd internaliserat kvinnohat som finns där. Alla dessa kvinnor som uttrycker att de är mindre logiska, rationella och så vidare för att de ibland tolkar män på ett sätt som de inte var menat från männens sida. Och det är alltid alltid kvinnorna är är problemet.

Ska köra lite exempel nu:

Bella nu överanlyserar du.

En till på temat överanalyserar:

Haha, jag förstår precis vad du menar! Brukar också hålla på och överanalysera sådär.

Alltså det här ordet ”överanalysera”, vad ska det ens betyda? Kanske har Löwengrip missuppfattat det Spångberg säger men ”överanalysera” är ett så konstigt ord att använda för att beskriva detta. Hur kan en analysera för långt, se saker ur för många olika vinklar? Förmåga och vilja till analys är ju någonting bra, något en ska vara stolt över. Inte något en ska skämmas över.

Min kille hade kunnat säga exakt likadant och mena att säga nåt jättejättefint, utan att fokusera på formulering, medan jag direkt hade kopplat det som du och startat analyseringen. Det är tur man kan skratta åt det.

Ja, tur att vi kvinnor i alla fall har så mycket självdistans att vi kan skratta åt vår egen tokighet. Haha! Ojojoj så tokigt det kan gå när en har en dålig liten kvinnohjärna istället för en rationell och logisk manshjärna.

Jag förstår precis vad du menar, att kvinnor vanligtvis överanalyserar allting och väger in sitt känslomässiga klegga istället för att se på livet som det är.

Ja, klegga är verkligen ordet som vi ska använda för kvinnors känsloliv! En vidrig och äcklig smet som bara sväller och fastnar överallt. Stackars alla logiska och rationelle män som måste vada omkring i detta vidriga känsloklegg.

En tjej lägger alltid mer vikt vid specifika ord och formuleringar.

Gör vi? Vidare kan detta kanske bero på att män typ ofta är ganska fåordiga, vilket gör att den som vill ha mer information lätt försöker pressa ur mer än vad som finns där. Om män blev bättre på att förklara sig ordentligt så kanske detta problem inte skulle existera. Jag vet i alla fall att de gånger jag ”överanalyserat” har varit när män har antingen varit väldigt fåordiga eller motsägelsefulla, vilket har gjort att jag har försökt pressa ut så mycket information som möjligt ur det lilla som finns.

Hahaha! Jaaa det är lätt att vi kvinnor överanalyserar medan, som du skriver, männen menar exakt vad dom säger och inget annat. Oftast så försöker dom inte ge pikar eller gömma saker mellan raderna, medan vi kvinnor ofta kanske vill att någon ska läsa våra tankar!
Så Odd menade det han sa med kärlek men även logik, att det faktiskt finns en risk att förhållandet en dag spricker men att det inte förändrar hans syn på dig som mor till hans barn. <3

Männen menar alltså ”exakt vad dom säger”. Vad innebär det? Vad är det egentligen Spångberg säger? Det kan ju, som Löwengrip redogjort för, tolkas på flera olika sätt. Även om en man inte försöker ge pikar så spelar det ändå roll vilka ord en väljer att formulera sig med. Den här idén om att männens tolkning av orden skulle vara mer ”rak” och rimlig medan kvinnors tolkningar tar konstiga omvägar bygger ju rakt upp och ner på en förställning om att män ser saker ”som dom är” medan kvinnor tolkar in saker som inte finns.

Haha, men man förstår ju att han bara menade väl egentligen när man tänker som en kille ;):P så söt han är :D

Ja, Spångberg menade ju bara väl för hen ”tänker som en kille”. Så behöver Löwengrip inte bry sin lilla kvinnohjärna om det. Tokigt det kan bli när folk med helt olika hjärnor försöker kommunicera med varandra.

Kom igen nu kvinnor, inse att ni är fantastiska som har den här förmågan och viljan att förstå och analysera vad andra menar istället för att skämmas över den och tycka att ni överanalyserar. Sluta tro att det är mäns tolkning av saker och ting som är ”rakt på” och rationell, utan förstå att er är minst lika rimlig.

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.