Etikett: regler

Folk som ser politik som en lek har inget i den att göra.

En grej som fascinerar mig är alla dessa män(niskor) som tycks mena att en har någon slags skyldighet att svara dem eftersom en deltar i den ”offentliga debatten”. Idag var det någon som sa något i stil med ”ger en sig in i leken får en leken tåla”, eller att en ska följa ”spelreglerna”. Jag undrar bara: vilken lek? Vilka spelregler? Det här är liksom inte någon ”lek” eller ”spel” för mig, där olika människor ska mötas och överbevisa varandra i en ständig argumentationstävling.

Tyvärr, men politik för mig handlar om viktigare saker än så, till exempel att försöka få stopp på det förtryck som dagligen drabbar kvinnor. Jag tänker liksom inte underkasta mig något politiskt jävla spel.

Att en ens ser på politik och debatt på det här sättet, som en ”lek” som en ska delta i på vissa givna villkor, är så himla verklighetsfrånvänt. Varför ska människor acceptera några jävla spelregler när de kämpar emot förtryck som drabbar dem? Det är liksom ingen lek, det är vår verklighet och det finns inga ”regler” en måste följa innan en får försöka förbättra sin situation.

Livet är liksom ingen argumentationstävling, och det vet de flesta som inte har gått igenom livet blinda för det förtryck som drabbar människor. Jag tycker fan inte att folk som ser det som någon jävla lek har något i politiken att göra.

Mina tankar kring Ganna.

Jag har inte engagerat mig i historien om Ganna, varken känslomässigt eller här. Världen är en grym plats, det visste jag redan innan. Asylpolitik har heller aldrig varit ett område som intresserar mig sådär jättemycket, och det är inte heller något jag tycker behövs eftersom andra gör det så bra åt mig. Men det är väl bra att Ganna får stanna antar jag.

Nu har det också börjat diskuteras om man ska ändra lagen för att äldre ska få möjlighet att vara nära sina släktingar. Jag har sett äldre jämföras med barn, och barn har ju som känt rätten att få vara nära sin familj. Tobias Billström säger nej och hänvisar till de höga kostnader det skulle leda till. Detta har såklart utlöst ett mindre ramaskri.

Hur mycket jag än önskar att det var annorlunda så är det inte så. Det kostar att ha in människor här, speciellt om människan råkar vara en gammal och sjuk som under inga omständigheter kommer att kunna jobba utan bara kommer kräva resurser från äldrevården. Man kan säga att det är värt det, absolut, men man måste begripa att bara för att det borde vara en rättighet att få vara nära sin familj på ålderns höst så betyder inte det att pengarna till det dyker upp ur tomma intet.

Jag vill påpeka att jag i det specifika fallet Ganna är helt med på att hon ska få stanna helt enkelt för att hon i princip skickas till sin död om hon skickas hem. Det som är poängen är att det liksom är vanlig jävla medmänsklighet och inget vi behöver stifta en ny regel för. Det täcks upp så bra av de regler kring flyktingar som redan finns, vilket bevisas ganska väl av att europadomstolen har beslutat att man ska utreda det hela. Vad jag däremot ställer mig emot är de personer som med Gannafallet som bakgrund kräver att gamla personer ska åtnjuta extra rättigheter när det kommer till asyl.

Vi kan ha en sån jävla regeliver ibland och jag tror att det är jävligt problematiskt. Istället för att avgöra vem som är i störst behov av asyl rätt och slätt så har man skitmånga regler att förhålla sig till, alla med olika möjliga tolkningar och tillämpningar. Det ska ska avgöra är väl om hemresan kommer leda till omänsklig behandling, inte vilken ålder personen i fråga är i. Sedan så ska åldern såklart vägas in i helhetsomdömet och det är det ju inget konstigt med alls.

Jag känner att den här fixeringen vid att skapa ett skydd för specifikt äldre lite tar fokus från den viktiga frågan: hur vi ska behandla människor sådär i största allmänhet. Hur vi ska prioritera med våra trots allt begränsade resurser. Ska vi ge mer pengar till flyktingar eller inte? Ska vi höja skatterna så att vi kan ta in fler personer? Eller finns det någon annan lösning på problemet som det inte har talats om hittills?

Men att kollra bort sig i blödiga historier och förneka att ekonomi ens skulle ha något med det hela att göra blir bara löjligt. Politik handlar delvis om ekonomi, om fördelning av resurser. Och att låtsas som om dessa resurser är oändliga så fort det handlar om sjuka och gamla, det håller inte.

Efterbliven regelonani.

Som lärarvikarie är man ju med om en jävla massa konstigheter, men detta slår fan priset. Jag fick ”återbud” på ett vikariatet jag skulle ha ett par dagar för att, hör och häpna, jag hade ”brutit motskolans regler”. Detta brytande mot regler bestod i att jag råkat glömma att ta av mössan i matsalen.

Och det var liksom inte så att jag hade suttit hela lunchen med mössan på, jag hade gått in i matsalen, fått en tillsägelse och sedan direkt tagit av mössan. Inget tjafs.

Jag fattar väl att man som lärare ska föregå med gott exempel men om det nu är så jävla viktigt kan man väl säga det vid ankomsten?

Men ge bara människan pengar.

Detta fattar jag bara inte: om jag hade varit Fredrik Reinfeldt just nu så hade jag fan gett pengar från mina privata besparingar till Annica Holmquist. Det känns som ett värt pris att betala för att inte vara det ondaste människan i landet med hela svenska folket.

Att regeringen inte bara tar och fixar till de här utförsäkringsgrejerna. För det första så verkar det mest handla om systemfel, det vill säga att det verkligen finns belägg för att en människa ska vara sjukskriven men att det inte efterföljs för att systemet är efterblivet och godtyckligt.Visserligen är systemfel ofta jävligt mycket svårare att lösa än att bara pumpa in pengar i det hela, men ändå. Det borde tas tag i nu, om inte för våran så för i alla fall för deras egen vinnings skull.

Systemet var troligen efterblivet och godtyckligt redan innan men när de får mindre pengar att röra sig med blir fallen självklart extremare. Jag tror dock inte att någon i varken opposition eller regering tycker att det är så det ska ligga till men lösningen bör inte vara att pumpa in mer pengar utan att se till att ingen utsätts för godtycke eller en orättvis bedömning. Det bör finnas extremt stränga och tydliga ramverk för vad man ska göra med olika fall inom alla områden där man sysslar med människor i utsatta situationer, annars kommer det alltid att leda till godtycklighet.

Jag har dock sagt det förut och jag säger det igen: svenskarna är ett av världen friskaste folk, men paradoxalt nog också ett av de mest sjukskrivna. Jag tror inte människor mår bra av att daltas med, att sitta inne och mysa i det sociala försäkringssytemet när man egentligen behöver komma ut och vara lite produktiv. Ni vet: skaffa ett jobb, plugga på högskola eller något annat inkomstbringande. Det är inte bara blaj att människor i allmänhet mår bra av att ”göra rätt” för sig. Sen finns det ju de som bidragsfuskar också, vilket är ett jävla ofog som man verkligen borde komma till bukt med.

Människor som kan jobba och människor som redan jobbar men fuskar till sig bidrag också borde inte få pengar från försäkringskassan, för det är helt enkelt inte dem den är till för. Försäkringskassan är till för dem som är sjuka, som inte kan jobba. Det är såklart förjävligt att människor som verkligen är sjuka blir utförsäkrade men det handlar troligen mest om ett systemfel, att det inte finns tillräckligt tydliga ramverk eller att de redan existerande inte efterföljs som önskvärt.

Fast det vittnar fortfarande om en fruktansvärd jävla människosyn när det enda Fredrik kan säga om det hela är att ”det säkert kommer att lösa sig” och att försäkringskassan trots all kalabalik inte ger henne pengar. Så därför är jag ändå jävligt glad att jag kan säga att jag inte röstade på moderaterna i det här valet.

Det finns inga universallagar gällande otrohet.

Ofta hör jag folk som diskuterar huruvida det man gjorde i helgen var otrohet eller ej. Folk sitter och stöter och blöter i oändlighet: är det verkligen otrohet om jag inte njöt av det, eller borde jag berätta om det trots att vi inte gick ”hela vägen” och så vidare. Det är också ett vanligt inslag i tjejtidningar att man har något reportage om vad otrohet ”egentligen” är. Min inställning är att om man ens behöver diskutera frågan så borde man berätta för sin partner. Nu kan man visserligen ha en partner som är dum i huvudet och som ser minsta fika med en killkompis som otrohet, men då har man ett annat problem: det vill säga varför man från första början är ihop med en person som göra anspråk på att styra hela ens privatliv. Men att sitta och försöka rättfärdiga sitt handlande inom normerna för vad otrohet ”egentligen är” är ju faktiskt bara efterblivet och ett tecken på att man missat det mest grundläggande inom relationer: det vill säga lyhördhet och ärlighet gentemot sin partner.

När man har en relation med någon så fungerar det inte att sätta upp strikta regler för varenda liten sak. Ett förhållande måste alltid först och främst bygga på att man litar på, har respekt för och kan känna in sin partner och vad som är okej och inte okej att göra.

Därför kan jag bli så irriterad på folk som ska hålla på och definiera otrohet hit och dit. Den allmänna otrohetsnormen säger att sex är otrohet, men resten har många olika åsikter om, vissa tycker att kyssar och smek är okej, vissa tycker att det är okej att sexchatta eller porrsurfa, andra inte och så vidare. Detta är något man måste komma fram till tillsammans med sin partner, inget som är skrivet i någon slags universallag gällande förhållanden. Faktum är att det verkligen inte är någon självklarhet att det är otrohet att till exempel porrsurfa, det är ett jävligt vanligt inslag i många människor liv, men fortfarande så blir folk förfärade och förvånade över att de upptäckt att deras pojkvänner kollat på porr. Ve och fasa!

Om man nu prompt ska ha strikta regler rörande otrohet så borde man ju i alla fall diskutera dem med sin partner innan. Det är inget som bara borde göras när man bestämmer sig för att markant avvika från vad man i samhället anser vara otrohet, utan något som borde diskuteras vilka som än ingår i relationen. Dessutom borde man inte sitta och försöka berättiga saker man egentligen vet är fel genom att omdefiniera ”riktig” otrohet. Man behöver ju knappast vara otrogen för att bete sig oschysst i en relation, så jag skulle önska att detta handlade lite mindre om att dra en strikt linje mellan trohet och otrohet och lite mer om att komma fram till vad man tycker känns okej att göra oavsett vad man vill kalla det.

Bilder och Cthulu.

Handlade på affären. Det är läskigt för ingen kan engelska och man fattar ingenting. Ibland får man ta frukten själv och ibland inte, systemet är het obegripligt.

Jag försökte ta söta parbilder med Emanuel men det gick inge bra.

Igår chillade vi och badade i en grotta som hete grotta azzurra pga den sköna azurblåa färg som blir i den om solen står rätt (vilket den inte gjorde).

En sak som tydligen är typiskt italiensk är följande: vid grottan finns en skylt om att man absolut INTE får simma in, men på väg in i grottan så hänger det en kedja, uppenbart ämnad för att man ska kunna ta sig in säkert (säkrare). Okej att folk inte bryr sig om man nu simmar in, men man behöver ju inte ha kvar en pryl som aktivt uppmuntrar till det.

Väl inne i grottan blev jag rädd för Cthulu, kändes bra att bli rädd för något coolare än en haj i alla fall. Det där med vatten är kluvet för mig: jag älskar att bada men jag är en riktig fegis.