reinfeldt – Fanny Åström

Varför en ska gnälla.

Reinfeldt frågar sig ”varför ska man gnälla” i en långt idolporträtt i Dn. Reinfeldt ger flera gånger uttryck för att hen tycker det är tråkigt när folk gnäller på saker och ting. Jag kan såklart förstå att Reinfeldt tycker att det är tråkigt när hens arbete kritiseras, men jag tycker det är intressant att beskriva det som just ”gnäll” och inget annat.

Vilka tankar får en upp i huvudet när en hör ordet ”gnäll”? Inte rör det sig om någon rättmätig kritik i alla fall, snarare människor som bara sitter och har en massa åsikter och tycker andra ska fixa saker åt dem.

Reinfeldt upplever kanske att det är många som ”gnäller” på hens politik utan att själva göra något. Grejen är ju dock den att vi lever i en representativ demokrati, och i den sådan fungerar det som så att ett antal personer blir utvalda till att fixa till grejer å allas vägnar. Reinfeldt är en av dem. Det är inte heller något hen tvingats till, utan det är en karriär hen valt (jag tvivlar på att det saknas valmöjligheter). Reinfeldt har valt att fixa till saker å andras vägnar, och då är det inte så himla konstigt att folk gnäller när de upplever att hen misslyckats med uppgiften.

Den här inställningen Reinfeldt har är så märklig. Hen är ju liksom inte bara någon random som folk bara förväntar sig sker av helt ur tomma luften, hen är fan förtroendevald. Att tramsa bort det med att prata om att folk ”gnäller” är så oerhört oseriöst.

Det tror jag när jag ser det.

Jag har sett att Reinfeldts tal har hyllats på sina håll. Han talade nämligen om hur viktigt det var med vårdpersonal som jobbade skift. Han sa det inte rakt ut, men lät det liksom vara underförstått att detta var en grupp Moderaterna värnade om, och den man värnar om vill man väl förbättra för?

Det tror jag när jag ser det, får väl bli mitt enkla svar på det. Jag kommer aldrig någonsin att rösta på Moderaterna hela mitt liv såsom de har betett sig under sina år vid makten. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon kan känna förtroende för Reinfeldt.

Men å andra sidan fäster jag väl inte heller någon större tilltro till alternativet, alltså socialdemokraterna, heller. Jag vill mest se dem vinna bara för att få se Moderaternas snopna miner.

Reinis almedalstal.

Lyssnar på Reinfeldts jävla tal nu och orkar orkar orkar inte. Han pratar om att det blivit vanligare att folk bråkar på bussen för att de inte vill betala biljetten. Hans lösning på detta: fler poliser. Inte sänkta priser. Kan han inte själv begripa att om våldet har ökat under hans tid vid makten så kan hans politik vara en del av problemet. Varför då köra mer med samma kort?

Det borde ju vilket barn som helst begripa att det leder till att avgifter betraktas som oberättigade om de är så sanslöst höga som de är idag. Tyvärr så går det ut över helt oskyldiga chaufförer, och det är tråkigt. Men är lösningen verkligen fler poliser? Jag orkar inte att synen på våld alltid är att det ska skrämmas bort med statligt våld. Jag undrar om de på allvar tror att det kommer fungera. Jag blir så matt och ledsen.

Det var så mycket annat i talet som också var skevt. Orkar inte skriva om det nu, men gud vad jag önskar ett maktskifte.

Reinfeldt är inte rasist.

Jag tolkar denna debattartikel av Hanif Bali som något slags svar på reaktionerna kring Reinfeldts uttalande om att arbetslösheten bland etniska svenskar mitt i livet är låg. Av debatten kring uttalandet har jag snappat upp att många verkar tycka att Reinfeldts uttalande skulle vara rasistiskt, en kritik jag har väldigt svårt att förstå. Problemet är inte att han konstaterar vilka grupper som har problem på arbetsmarknaden, det är tvärtom väldigt rimligt eftersom vilka som drabbas av problemet säger något om hur problemet kan lösas.

Jag har lite svårt att förstå varför fokuset har hamnat på att Reinfeldt skulle vara rasist. Det har aldrig varit mitt stora problem. Problemet är ju att Reinfeldt inte är villig att kalla arbetslösheten massarbetslöshet även om den är högre än vad den var 2006, när Alliansen inte var sena med att kalla det massarbetslöshet. Att han sedan motiverar detta med att en av de mest privilegierade grupperna i samhället har låg arbetslöshet gör saken värre.

Det stämmer att det finns en diskriminering på arbetsmarknaden som gör att svenskar med annat etniskt ursprung blir diskriminerade. Det är inget konstigt med att konstatera den saken, det har tvärtom diskuterats länge politiskt utan att någon reagerat. Att man konstaterar att arbetslösheten är högre i dessa grupper innebär inte att man skyller problemet på dem, och det tror jag inte heller att Reinfeldt har försökt göra.

Man låtsas som om ett uppenbart samhällsproblem är ett problem som bara rör några enskilda grupper och alltså något som resten av samhället inte behöver bry sig om. Det är en retorik vars kärna liksom är någon slags uppdelning i vi och dem, i det friska samhället och det sjuka, som drabbas av problem oberoende av resten. Det är det jag ställer mig emot. Diskussionen om korrektheten i begreppet ”etniskt svensk” förefaller mig fullständigt likgiltig och missriktad.

Ett absurt politiskt uttalande.

Dagens (eller gårdagens kanske) mest absurda uttalande måste ju vara detta av Fredrik Reinfeldt. På frågan om den höga arbetslösheten som innan Alliansen kommit till makten kallades ”massarbetslöshet” så svarade han såhär:

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Han menar alltså dels att de är rimligt att avgöra hur hög arbetslösheten är inte över befolkningen i stort utan utifrån den absolut mest privilegierade gruppen i samhället, nämligen medelålders etniska svenskar. Men vad spelar det för roll, det är väl ändå arbetslösheten i stort som måste räknas? Det förefaller absurt.

Det utanförskap man talade om rörde sig alltså om att de som var i utanförskap, alltså de som kunde arbeta men inte gjorde det, inte beskrevs som arbetslösa. Märkligt, ty jag trodde att det var människor situation som var det viktiga och inte vilken etikett man satte på dem. Visst är det relevant att man inom politiken kallar saker vid deras verkliga namn för att ha en ärlig diskussion om problemen, men en person blir inte mindre utanför samhället bara för att hen kallas något annat. Det är primärt en fråga om en livssituation, inte retorik.

”Utanförskap” är ett så bekvämt ord. Vad betyder det egentligen? Man kan lägga lite vad som helst i det, sedan helt sonika påstå att utanförskapet har minskat. Hur kontrollerar man en sådan sak? Jag har inte sett någon exakt definition, någon tillförlitlig statistik, bara lösa uttalanden. Av vad jag ser i media så har utanförskapet ökat, men det är ju bara min subjektiva bedömning, mitt intryck. Jag kan dock inte ta utsagan ”utanförskapet har minskat” på allvar när varken utanförskap som begrepp definierats eller det har hänvisats till någon oberoende statistik.

Nåja. Roligt var i alla fall detta meme (eller vad man nu ska kalla det) som Gustav Almestad myntade, som han kallar Privilege Denying Reinfeldt.

Samhällsbärarna.

Jag tänker på detta med att ”alla jobb behövs” och att man ofta är pigg på att byta ut arbetsvillkor och liknande med bedyringar om att arbetarna betyder något. Som detta att Reinfeldt kallar dessa personer ”samhällsbärare”.

I helgen lanserade statsministern också ett nytt begrepp – ”samhällsbärarna”. Bland dem räknar han in många nattarbetare.
– Det här är ett sätt att visa stor respekt för människor som inte alltid har de högsta lönerna men som gör oerhört viktiga insatser för att samhället ska fungera, säger han.

Vad kan man egentligen säga om detta? Reinfeldt erkänner alltså rakt ut att dessa personers lön inte står i proportion till vilken nytta de gör i samhället. Istället för påökt, längre semester, kortare arbetsdag eller något liknande reellt får de en välmenande klapp på axeln i och med sitt nya tilltalsnamn. De får en komplimang av den stora Reinfeldt tryckt i Aftonbladet, så mycket mer värt än alla löneökningar och semesterdagar i världen. De får höra att de bär upp samhället.

Samtidigt som Reinfeldt tycker att dessa människor är mycket snälla som offrar sig för samhällets bästa så är han noga med att poängtera att de har valt detta för att de tycker att det är ”ett bra sätt att arbeta på”:

Personalen jag träffar här som jobbar nätter har ju tagit ställning för att tycka att det är ett bra sätt att arbeta.

Jag kan förstå att man beundrar altruismen i att välja att jobba med något som är väldigt slitsamt (som nattarbete är) utan att få en särskilt hög lön för det. Det är dock lustigt att betrakta hur man försöker få ihop hyllandet av altruism med uppfattningen att personer väljer detta att jobba natt på dagis för att de på något sätt tjänar på det personligen. Hela altruistkonceptet kräver ju någonstans att man gör en uppoffring men att arbetare skulle göra uppoffringar ingår inte i den moderata världsbilden där alla har varit helt fria att välja. Jobbigt läge när man både vill hylla personer som uträttar slitsamma arbeten och tjänar dåligt för att de är altruistiska och samtidigt vill hålla fast vid iden att det är deras fullkomligt fria val.

Det borde ju ligga i Reinfeldts intresse att dessa ”samhällsbärare” finns kvar även i framtiden och då föreslår jag att han vidtar andra åtgärder än en välmenande verbal klapp på axeln. Är det allt som står att finna så finns det en stor risk att folk börjar söka sig bort från dessa samhällsbäraryrken, något som till stor del redan har skett. Man kan inte lita på att vissa grupper jag fortsätta vara altruistiska för att väga upp för att andra bara tjänar sitt egenintresse.

När Reinfeldt hälsar på hos ”folket”.

Jag tycker att det är så jävla äcklig, detta med politiker som ska besöka ”folket” och ha ”samtal” med dem. Att det liksom ses som någon jävla merit när det egentligen bara är en självklarhet att man som politiker ska lyssna på medborgarna, som ju faktiskt är ens arbetsgivare. Att det betraktas som någon slags filantropi är ju bara perverst.

Att vara kritisk.

Men kolla. Fredrik Reinfeldt, vår envisa försvarare av de svaga grupperna i samhället, vår fyr i kampen mot korruption, är minsann kritisk till utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för under en femtedel av marknadspriset. Som den handlingens man han är så har han nu ändrat reglerna kring utförsäljningar. Kanske måste landstinget i framtiden göra en rättvis bedömning?

Men inga pudlar, inga avgångar, inte ens ett erkännande på att man betett sig riktigt illa med skattebetalarnas pengar. Bara ett enkelt: jag är kritisk. Men så bra då, att du är kritisk inför att man praktiskt taget skänker bort allmän egendom.

Vill fan inte leva i den här världen längre.