relationer – Fanny Åström

Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

Jag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse.

Om ansvar och att ”slappna av”.

Funderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.

Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.

Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.

Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.

När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

Igår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.

Att vara en bra förälder.

Någonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.

Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.

Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.

När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.

Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.

I relationer med ”snälla killar” har jag känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar.

Det här med att en som kvinna ska nöja sig med en ”bra kille” är så jävla påtagligt och genomgående i detta samhälle.

Så ofta hör en kvinnor motivera sina relationer med ett ”men han är ju snäll”. Eller andra motivera varför jag skulle vara ihop med en särskild kille med att han minsann är snäll, inte något svin som andra män och så vidare. ”Alla män är faktiskt inte svin/det finns faktiskt snälla killar”, som om det skulle vara skäl nog att vilja ha relationer med män.

Ja, det finns ”snälla killar”, men vad är poängen med att vara ihop med någon ”snäll”. Det är ju inte ”snällhet” en söker i en relation, en vill ju ha någon som kan förstå en, inspirera en, utveckla en och så vidare. Detta har ingen man, snäll eller inte, kunnat gör för mig. Ingen man har kunnat få mig att känna mig trygg nog för att utvecklas fritt, ingen man har fått mig att känna mig som ett begärande subjekt, som jämställd honom i en relation. Snälla killar har snarare får mig att känna mig som en belastning, en jobbig tjej som de måste ta i med silkesvantar för att hon inte ska bryta ihop.

Jag är liksom ingen känslig person sådär i största allmänhet, jag behöver inte bli daltad med, men snälla killar brukar i regel tolka mina krav på jämlikhet som just detta. Att jag är känslig och måste bli omhändertagen, när det jag vill är att bli respekterad. Jag vill bli sedd som jämlike, inte som mannens projekt.

Att en som kvinna ständigt ska nöja sig med att män är snälla är så jävla orimligt. Det är ju inte som att killar nöjer sig med en ”snäll” tjej, det är liksom ett grundläggande krav att tjejen är just ”snäll”, det vill säga inte gör killen aktivt illa. Det är väl inte ens någon som bryr sig om att formulera det kravet, eftersom det som känt inte är särskilt vanligt att kvinnor skadar män på det sättet.

När jag har haft relationer med ”snälla killar” så har jag genomgående känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar. Det de förtjänar i kontexter är mig; mitt engagemang, min kärlek, och detta har de rätt till just för att de är ”snälla”. De har rätt till mig bara för att de inte är lika stora kräk som andra män. Jag är skyldig att betala dem för att de inte aktivt utnyttjar sitt maktövertag gentemot mig.

Att begäras som människa i ett patriarkat.

Det står en intressant grej i Det kallas kärlek om att kvinnan försöker upprätthålla närhet och mannen försöker upprätthålla distans. Hon fokuserar på vad som gör dem lika, han fokuserar på vad som skiljer dem åt och kanske hur de kompletterar varandra. Hon identifierar sig med honom, han identifierar sig inte med henne.

Jag tänker på hur en blir begärd i relationer.

Att bli begärd som kvinna, alltså primärt i egenskap av att vara kvinna, är att reduceras till könsvarelse. Att reduceras till könsvarelse är en obehaglig upplevelse som definierar kvinnors liv och ofta våra relationer. Det är framförallt kvinnan som reduceras till könsvarelse i relationer, då det är kvinnan som könas politiskt. Kvinnan är det andra könet, mannen är människan. För att kvinnan ska erkännas som människa måste hon göra avkall på det kvinnliga, hon kan inte erkännas som mänsklig varelse av kvinnligt kön. Det enda sättet att erkännas är i förnekandet av den könade positionen.

Jag har försökt möta män som människor, men det har inte varit möjligt. Jag har alltid upplevt att jag har definierats som kvinna i relation till dem. De har begärt mig för min olikhet. Eftersom relationen definiterats kring olikhet så har det i princip varit omöjligt att överbrygga, det går inte att kringgå en olikhet som utgör relationens själva fundament. Även om de uppskattat mina individuella drag så har det faktum att jag innehar dessa som kvinna stått i förgrunden.

I vissa fall har jag försökt att kringgå detta genom att försöka förneka att jag är kvinna, men det är inte heller en lösning. Dels för att det inte varit möjligt fult ut, men också för att det innebär ett förnekande av en erfarenhet jag har. Jag behöver ses som en hel människa utan att det ska innebära ett förnekande av min specifika position som kvinna i patriarkatet. Jag vill inte behöva leva upp till en bild av mig själv som en abstrakt man för att kunna ha en ”jämställd” relation med en man. Ändå är det ofta detta som jämställdhet innebär i praktiken; det är kvinnan som måste förneka sin könade position och erfarenhet, men då mannen står modell för det mänskliga så behöver inte han göra samma.

Lösningen på dilemmat är för mig att begära kvinnor. Med andra kvinnor kan jag både bekräftas i min kvinnliga erfarenhet och position, men utan att relationen oss emellan ska definieras av olikhet. Snarare definieras den av en gemenskap som kommer i kraft av vårt kön. Vi förstår varandra på ett grundläggande plan, för vi delar en erfarenhet som format oss. Vi delar den erfarenhet som format oss som könsvarelser. Vi delar erfarenheten av att reduceras till vårt kön, av att vara det andra könet. Detta är också den erfarenhet som feminismen jobbar för att upphäva. Vi kan med andra ord mötas i den gemensamma erfarenhet som definierar vår kamp för ett bättre liv i detta samhälle.

Vissa uttrycker att de vill bli begärda som om kön inte spelade roll. Jag tänker att detta är något vi alla vill; vi vill bli begärda som hela människor. Men i detta samhälle som är uppdelat efter kön så är det inte en reell möjlighet att bli det. Det går inte att skapa en postpatriarkal relation inom ramarna för patriarkatet. Att förneka olikheten i våra positioner blir att förneka de patriarkala villkoren för vår existens i detta samhälle.

Att ”kämpa för relationen”.

Det här med att en ska ”kämpa” i sina relationer är någonting som sägs ganska ofta. På ett sätt håller jag med; andra människor ska inte vara slit- och slängvaror, utan det är viktigt att behandla människor en har relationer med med respekt.

Däremot kan jag uppleva det som att många människor inte vet vad de kämpar för, och varför.

Jag upplever att det ofta åläggs mig som kvinna att jag ska göra det ena och det andra för att kunna ha ”fungerande relationer med män”, alltså relationer som inte uppfattas som ”problematiska” i patriarkatet utan där en glatt tar emot den skit en utsätts för. Typ att en ska gå i terapi för att komma över sitt manshat. När jag kommer i kontakt med sådant undrar jag mest varför. Varför ska jag lägga men massa tid på att kunna ha relationer med män?

Att ”jobba på relationen” verkar i en heterokontext ofta innebära att kvinnan ska lära sig att acceptera det ena och det andra och inte ställa till besvär, eller att han ska lära sig att kommunicera med mannen på en nivå som passar honom. Kanske ska hon lära sig att ”tänka annorlunda” för att inte uppleva vissa saker som problematiska och så vidare. Det är ofta kvinnan som ska förändras, snarare än mannen. Att jobba på relationen blir hennes projekt, delvis då det i regel är hon som far illa i den.

Många kvinnor beskriver hur de har lidit sig igenom dåliga perioder i relationer med män men att det ”är bättre nu”. Såhär har jag kunnat känna i relationer med män, både vänskap och kärlek. Att jag har lagt väldigt mycket energi på att bygga upp en bra relation, och under processen aldrig ifrågasatt vad meningen med det egentligen ska vara. Det finns liksom en idé om att det är så en måste göra, för att en som kvinna ska leva för och genom män och belöna dem med känslomässigt arbete för att de vill finnas i ens liv. Men när jag har haft relationer med kvinnor har jag inte behövt lägga en massa arbete på relationen innan den blivit givande, och det skulle jag troligen inte ha gjort heller just för att relationer med män anses vara mer värda att arbeta på. Givetvis blir relationer ofta bättre ju längre en har dem, men jag har aldrig haft känslan av att jag går in i något dåligt och lägger en massa energi på att förbättra det.

Jag hör folk prata om att människor som skiljer sig ”ger upp för lätt” och att en inte ska förvänta sig att det är bra hela tiden. Men varför skulle en lägga en massa energi på någonting som känns ovärt, som tar mer än det ger hela tiden, när en skulle kunna lägga energin på relationer som gav mer tillbaka.

Sällan uppmuntras vi till att stanna upp och fråga vad som egentligen är syftet med allt, vad det är vi önskar uppnå med allt det arbete vi lägger ner. För ofta är det som att en lägger en massa energi på relationer bara för att det är så det ska vara, snarare än att det faktiskt är någonting en tror kommer ge något tillbaks i slutänden.

Relationer med män är för kvinnor en så oerhört dålig osäker investering, vi förväntas lägga oceaner av tid och energi på något i hopp om att det en dag i framtiden ska leva upp till våra romantiska föreställningar om Det Perfekta Heteroförhållandet.

Boktips: Det kallas kärlek.

En bok som har varit viktigt för mig i min feministiska utveckling är Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Den som har läst den här bloggen ett tag har säkert sett mig hänvisa till den innan.

Det kallas kärlek är en avhandling som studerar hur ”jämställda” par upprätthåller över- och underordning i sin relation. Det kan till exempel handla om att han gör mindre i hushållet och att detta motiveras med att han ”är sådan” eller måste ”lära sig”.

Den här boken fick mig verkligen att inse många av de saker som har varit problem i mina relationer med män och gav mig stöd i känslan att det inte var mitt fel. Den beskrev många av de fenomen jag själv upplevt i mina relationer utan att kunna sätta fingret på och förklarade dem strukturellt.

Det som gjorde störst intryck på mig var det hon skrev om känslomässigt arbete och tillägnelse av kärlek. Bland annat skrev hon om när män visar ointresse för det deras partner säger genom att helt enkelt inte respondera och att hon då borde fatta att de inte är intresserade av vad hon har att säga. Det står också om hur männen uppfattade sina flickvänner som om de överreagerade när de till exempel grät, och att kvinnorna själva ansåg att de hade överdrivna känsloreaktioner som de ursäktade sig för och var glada att deras partner ”stod ut” med dem. Detta är verkligen något jag kan relatera till, precis så har jag känt i flera relationer. Att jag har varit hysterisk och besvärlig. Men i själva verket har det ju handlat om att de män jag har haft relationer med har behandlat mig illa och satt mig i positioner där jag har behövt spela ut hela känsloregistret för att över huvud taget få någon form av reaktion.

Slutligen så kände männen sig stärkta av förhållandet, samtidigt som kvinnorna snarare kände sig utsugna. Männen gjorde mer vid sidan av efter att de ingått i relationen än vad de hade gjort innan, och hon hade tvärtom minskat sitt umgänge med andra. Han kände sig bekräftad av relationen och att någon tyckte om honom. Jag tänker att många kvinnor i heterorelationer inte blir stärkta eller bekräftade av sin partner, utan snarare nedtryckta. Så har i alla fall jag upplevt det, även om det sett ut på olika sätt. Antingen har det handla tom ett direkt nedvärderande av mina förmågor, eller så har det handlat om en känslomässig otillgänglighet som jag implicit får skulden för eftersom han inte kunde förklara varifrån den kom.

Nå, det är i alla fall en bok väl värd att läsa för den som vill få ökad insikt om hur könsmakt fungerar i relationer.

Närhet.

Jag tänker på villkoren för närhet inom ramarna för heterosexualitet. Jag har skrivit såhär om tillit i relationer med män innan:

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Jag tänker på hur svårt det är att släppa in andra människor och hur mycket det kräver i form av tid och engagemang. Det kräver att partnern inte hetsar fram någonting men samtidigt visar intresse, ställer frågor och är kapabel att ta emot saker. Helt enkelt att lära känna en människa förutsättningslöst.

Jag tänker att jag själv varit bidragande i att hetsa fram närhet på det här sättet i relationer med män helt enkelt för att det inte funnits några alternativ. Att utveckla någon slags djupare intimitet över tid har inte vara tillgängligt, utan det har handlat om att skapa en slags artificiell närhet som snarare varit ett ömsesidigt beroende och byggt på lögner och falska förhoppningar. När denna väl är initierad är det svårt att skapa närhet på andra premisser.

Jag tänker också på detta i relation till sex. Hur jag ibland kunna tycka att det är skönt när män inte bryr sig så mycket om ens gränser för att det ska bli ”överstökat”. Att det varit enklare för mig än att försöka skapa någon slags verklig närhet. Det är enklare att bara vara alienerad från första början än att gå in i en situation med förhoppningen om att det ska kunna leda till något som det sedan inte gör.

Att berätta för män om ens gränser och hur en vill att sex ska äga rum är ofta ett sisyfosarbete. De är helt enkelt inte särskilt intresserade. Bättre då att låta dem köra på som vanligt istället för att lämna ut sig för att ändå bara bli överkörd. Likadant med intimitet i största allmänhet, att förvänta sig att en man ska visa så mycket hänsyn som det krävs för att komma nära varandra är i regel bara naivt, bättre då att skapa detta artificiella.