romantik – Fanny Åström

Om samhällets ursäktande av mäns gränsöverskridande.

Läste Sandra Beijers lista på high school-filmer och stannade vid beskrivningen av filmen Can’t Buy Me Love:

Can’t Buy Me Love handlar om Ronald (spelad av Dr. McDreamy) som betalar 1000 dollar till skolans populäraste tjej för att hon ska vara hans flickvän i en månad. Hon blir förälskad men han blir helt uppe i sin nyvunna status och förvandlas till en douche.

Reagerade på detta. FÖRST betalar han en tjej för att vara hans flickvän, SEDAN ”förvandlas han” till en douche.

Jag tänker generellt på vilken oerhört ursäktande inställning samhället har till män som försöker få kvinnor på kroken. Det mesta verkar vara helt jävla okej om de

Detta hänger ihop med den patriarkala födslorätten som jag skrev om innan. Eftersom män anses ha rätt till kvinnor så har de män som inte får några kvinnor rätt till att ta till en massa vidriga metoder för att gå detta.

Det anses ”romantiskt” när mannen tvingar sig på kvinnan. Han räddar henne, kanske från sin cynism, eller från att vara ihop med ”bad boys” eller liknande. Poängen är att han gör henne en tjänst genom att överskrida hennes gränser eller uttryckliga vilja, genom att få henne att ”inse” att hon egentligen borde vara med honom. Den töntiga killen anses ha rätt att överskrida kvinnors gränser för att få en ”chans” att ”bevisa” att han inte är som de andra killarna, att han ”respekterar” kvinnor och så vidare.

Skrev om detta fenomen tidigare:

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld.

Det grundläggande mönstret är följande: män har rätt till kvinnor, om de på grund av något skäl inte får tillgång till kvinnor så har de rätt att bruka patriarkala gränsöverskridande beteenden för att bevisa att de är ”bra killar”, eller att de ”förtjänar” kvinnor. Mannen anses vara tvingad till detta eftersom han inte kan få tillgång till kvinnor på något annat sätt. Det faktum att han ägnat sig åt gränsöverskridande anses inte vara en del av hans person, det anses inte säga något om hur han kommer agera senare, det anses bara vara något han blivit tvungen att göra på grund av samhällets orättvisa som drabbat honom.

Och grejen är att folk visar en sådan oerhört förståelse inför detta beteende. Det bara tas för självklart att män MÅSTE överskrida gränser om de inte får vad de ”förtjänar”, det vill säga tillgång till kvinnor. Det ingår liksom bara i mannens rättigheter. Kan han inte få tillgång till kvinnor genom att attrahera dem så måste han tränga sig på dem.

Det är väl en jävla dröm för många män att det skulle ”bevisas” att de gjorde rätt i att tränga sig på kvinnor genom att slutligen lyckas fånga någons intresse. Det tjänar liksom som ”bevis” på att kvinnan ”egentligen” ville med att hon var för förvirrad/högfärdig/svårfångad för sitt eget bästa. Bra då att det kommer in en man och styr upp och berättar för henne vad hon egentligen vill ha och behöver. Kvinnor kan ju vara lite motsträviga ibland med det är bara att köra på! Och tänk så bra det blev på slutet!

Detta är inte gulligt på något sätt, det är ett jävla övergrepp. Det spelar ingen roll att kvinnan sedan blir kär eller whatever, lika lite som det spelar någon roll om en kvinna får orgasm under en våldtäkt. Ett övergrepp är ett övergrepp och att inte respektera någons vilja är aldrig aldrig okej, oavsett vad en tror sig veta om vad som ”egentligen” är bäst för någon.

Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Heteropropagandans två steg.

Först etableras idén om att en tvåsam relation med en man är tyd Det Viktigaste här i livet. Alltså; det heterosexuella begäret etableras. I detta steg är romantiken en viktig del. Romantik handlar ju i hög grad om skönmålande av heteromonogami. Typ att Om Du Bara Hittar Den Rätta så kommer livet kännas meningsfullt/kommer du sluta vara olycklig/kommer du vara trygg och säker och så vidare. Detta är en oerhört väletablerad idé.

När denna grundförutsättning sedan etablerats så börjar folk vara ”realistiska”. Nej, det kommer nog ingen drömprins trots allt, så du får nöja dig med bästa möjliga. Att en här skulle kunna välja att bara kasta hela skiten över bord tänker människor sällan så, eftersom det är såpass etablerat redan att lycka nås genom monogami.

En intressant grej är att den som håller fast vid den romantiska idén för mycket i regel skämmas för detta. Om en faktiskt vill att den en inleder en relation med ska vara precis sådär fantastisk som en blev itutad så anses en vara bortskämd, naiv och så vidare och så vidare. Det är så konstigt, för det borde väl ändå vara ens eget val om en hellre är ensam än att vara tillsammans med någon en inte känner så mycket för. Men nej, det är inte ens eget val.

Jag tänker mig att om det inte vore för romantiken så skulle fler helt och hållet skippa heteromonogamin, men romantiken etablerar det hela som ett ideal en helt enkelt måste förhålla sig till, eftersom det väcker begär inne i en. Det är ju inte så konstigt, klart tanken om att hitta en annan människa att leva för och genom, som kan fylla ens liv med mening, är något en gärna vill ha.

Jag tror att det kan vara en framkomlig kritik att påpeka just denna motsättning mellan ideal och praktik.

Kvinnor betalar priset för mäns naivitet.

Kollade på Girl, Interrupted igår och fick en del att tänka på. Den handlar alltså om en kvinna som åker in på mentalsjukhus på grund av ett suicidförsök. I filmen kommer en snubbe hon har legat med på besök och vill att hon ska fly med honom. Han säger åt henne att hon inte är sjuk och att hon inte hör hemma på sjukhuset.

Det fick mig att tänka på hur naiva män ofta kan vara inför känslomässiga besvär. Jag har erfarit detta själv när jag har varit ganska tydlig med vilka begränsningar jag har känslomässigt när det gäller intimitet och relationer och de ändå väljer att inleda relationer med mig, och sedan blir förvånade när det inte funkar eller när det dyker upp problem. De får av någon anledning för sig att det som gäller generellt för relationer inte gäller just dem, att de utgör något slags magiskt undantag som ska rädda mig från alla de besvär som kommer med relationer med män i patriarkatet. De tror att om de bara älskar mig tillräckligt mycket eller liknande så kommer det lösa sig. Att det liksom finns något som gör vår relation speciell, som gör den förskonad från det som krossat alla andra relationer jag haft med män. Givetvis är det inte så.

Mannen i filmen har, som jag förstod det, egentligen bara träffat huvudpersonen en eller ett fåtal gånger, men han tror sig ändå veta att hon inte är som de andra som sitter där. Han tror sig veta att hon är kapabel att åka iväg med honom.

Antagligen har han fått för sig att han kan rädda henne, att det faktum att han (tror att han) älskar henne ska rädda henne.

Det får mig att tänka på en man som brukade besvara mitt teoretiserande kring patriarkatet med att han minsann älskade mig och inte skulle göra det ena eller andra mot mig. Han sålde in sig själv som lösningen på det patriarkala förtryck jag lidit av ett helt liv, som skapat mig. Det var väl inte av elakhet han gjorde det, men det var en naivitet som blev förödande för mig. För efter att tag så började jag söka lösningen i honom, jag blev beroende av honom. Han accepterade inte det faktum att såväl samhället, jag själv och han hade begränsningar. Att det inte spelade någon roll hur mycket han älskade mig.

Jag tror att män ofta kan kosta på sig att vara mer naiva, för det är inte de som betalar det högsta priset för den naiviteten. Kärleksrelationer är inte samma sak för män som för kvinnor; kvinnor har mycket mer att förlora. Vi är mer utelämnade till mäns godtycke, till deras omdöme om oss. Det kostar på att lita på en man, och om en sedan blir sviken är det ofta en stor och smärtsam grej.

Jag önskar att jag kunde vara naiv, att jag kunde kasta mig in i relationer och hoppas på att allt ska gå bra. Men jag har blivit sårad för många gånger för att kunna, jag är för rädd för att bli sårad igen.

En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende. Jag förstår det inte. Om en nu älskar en person så borde en inte ställa den typen av krav, då borde en låta det ta sin tid och ha förståelse för de problem med tillit och närhet som finns. Men istället ska alla gränser forceras.

Han (tror att han) älskar henne, därför ska hon ta sitt pick och pack och fly till ett annat land tillsammans med honom. Har han funderat på vad som händer om hon visar sig vara för sjuk? Nej, för han behöver inte. Det får bära eller brista tänker han, och om det brister är det inte han som betalar priset. Precis som det var jag som fick betala priset för någon annans lögner.

Den romantiska lögnen och att ”nöja sig”.

Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:

Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.

Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.

Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.

Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.

Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:

Det vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?

Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.

Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.

Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.

Romantiska överraskningar.

Jag har kollat en del på Mad Men nu under sommaren och slagits av hur ofta fenomenet Romantiska Överraskningar förekommer. Typ; Don Draper tycker helt plötsligt att någon kvinna han har en romantisk relation med ska följa med honom på någon jävla utflykt, och hon inte var eller hur länge. Eller så köper han någon dyr pryl åt henne. Ja, ni fattar.

Hela beteendet är så jävla obehagligt; Don har tänkt ut någon grej som han tänker sig ska leda till något bra, och han tvingar detta på en kvinna i sin omgivning på det mest brutala vis. Hon tvingas ta emot hans ”gåva”, och dessutom förväntas hon vara tacksam för den eftersom det är en överraskning och sånt ska en uppskatta.

Jag tänker också på det oerhört obehagliga konceptet oförberedda frierier, alltså att nån typ ~*går ner på knä*~ helt oväntat och ba ”vill du leva resten av ditt liv med mig”. Kan fan inte tänka mig en mer obehaglig och trängd social situation. Oavsett om en skulle vara taggad eller inte så är det en sån grej som jag tycker att det är rimligt att diskutera igenom ordentligt innan.

Jag tänker också att dessa överraskningar är en integrerad del i romantiken, och att dessa överraskningar ofta ges från män till kvinnor som ett bevis på ”kärlek”, men egentligen handlar många av dem om kontroll. Mannen avgör när och i vilken form ”kärleken” kommer, och kvinnan måste ta emot den. Om hon inte uppskattar det är det hennes fel och hon är troligen otacksam och bortskämd.

Överlag tycker jag att det är oerhört obekvämt att få någonting som någon annan har valt ut åt mig, och etter värre blir det om det ska vara en ”romantisk” present som kommer helt utan förvarning. Sånt gör mig bara obekväm, jag tycker att det är jävligt jobbigt att tvingas reagera på den typen av grejer.

Det hela bygger på synen att kvinnor inte har så mycket viktigt för sig i sina liv, att de alltid ska vara tillgängliga för mäns olika upptåg och dessutom bli glada för uppmärksamheten.

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

Frigörelse.

Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.