Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.
För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.
Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.
Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.
Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.
Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.