Försäljning av övervakningssystem till diktaturer.

Erika har skrivit om det här med företag som säljer till diktaturer apropå Teliaaffären, alltså att Telia har sålt sina system till diktaturer där de används till att avlyssna människor, alltså upprätthålla diktaturernas förtryck.  Jag tycker att det är en intressant fråga på många sätt. Argumentet att ”om inte vi gör det skulle någon annan göra det” är ju såklart förskräckligt. Inte heller kan man motivera omoraliskt beteende med att det är så företag är, som om det vore någon slags naturlag.

Folk har även en tendens att tycka att det ju inte är företaget utan regeringen i det aktuella landet som gör fel och använda det som förklaring. Jag tycker att det är en himla kass ursäkt för det är klart att omvärldens agerande och inställning spelar roll. Du skulle aldrig resonera så rörande en personlig relation, då ses det alltsom oftast som fel att stödja en person som begår omoraliska handlingar. Varför gäller inte detta företag? Varför har inte företag, som styrs av personer, samma moraliska ansvar?

Däremot kan jag känna mig lite skeptisk till hur man ser mellan fingrarna på försäljningen av vapen, övervakningssystem och så vidare till länder bara för att det är klassade som demokratier. Det är ju inte så att det på något sätt är säkert att en demokrati kommer vara en demokrati även i framtiden eller att allt en demokrati gör automatiskt är rättfärdigt. Jag tycker generellt att stater ska ha så lite maktmedel att tillgå som möjligt.

Sedan är det klart värre att sälja saker som man vet med stor sannolikhet kommer användas på ett omoraliskt sätt men jag tycker till exempel inte vapenhandel blir okej för att vapnen säljs till demokratier. Jag kan tycka att det finns något otroligt självrättfärdigt i den inställningen, att alla produkter är okej så länge de inte säljs till diktaturer.

Detta är väl framförallt en fråga om principer och inget ja förväntar mig ska kunna tillämpas praktiskt, ty det finna absolut ingen politisk vilja till det. Men jag förstår inte varför det skulle vara okej att sälja vapen till en krigsförande demokrati som USA.

Att sälja sin personlighet.

Lyssnade på denna radiosnutt där de spelade upp ett ljudklipp från någon slags ”audition” till att jobba lite extra i kassan på en mataffär. Beskrivningen av vilka personer de eftersökte var följande:

Vi söker karaktärer som kan ta hand om våra kunder i butiken på ett roligt och annorlunda sätt.

Alltså, sen när vill folk bli omhändertagna i butiken på ett ”annorlunda” sätt. Tänker mig när affären gör reklam för sig och ba: ”att handla hos oss är inte bara något man gör för att få mat utan det är en upplevelse också! Något nytt och annorlunda!”

När man i en annons för ett jävla extrajobb i en mataffär börjar eftersöka ”en karaktär” snarare än en person som kommer till jobbet i tid och gör det bra så funderar jag verkligen på vilket sjukt jävla samhälle vi lever i.

Säljsekten.

Sitter och kollar på Dokument inifrån – säljsekten som handlar om företaget the Phone House och deras säljare. Det är så fruktansvärt obehagligt hur den här äckliga säljarandan hjärntvättar dessa människor. Jag ryser.

Fantastiskt att man ska behöva wallraffa på ett jävla säljföretag. Jag menar, det är ju liksom inte nån kolgruva vi talar om. Men det är fantastiskt att de har gjort det. Jag har alltid undrat hur fan människor klarar av den där typen av jobb. Uppenbarligen så gör man inte det.

Aja. Se dokumentären. Ett fantastiskt tidsdokument, en otrolig inblick i den nya sköna ”alla-kan-bli-entreprenörer”-andan.