samtycke – Fanny Åström

Implicit samtycke och våldtäktskultur.

På senaste tiden har jag tänkt lite på den där jävla härvan som var (och är) kring Julian Assange. När det begav sig hade jag en del liberala män i min närhet.

Hur som helst, två väldigt spännande grejer jag fick höra:

Att det finns något som kallas implicit samtycke. Detta skulle alltså innebära att om en har en sexuell kontakt med någon så innebär det att en samtycker implicit till att ha samlag även efter det. Till exempel: om en har haft sex på kvällen så har en samtyckt implicit till att ha sex även på natten även om en inte är vaken. Eller om en är ihop så har en samtyckt implicit till sex. Och så vidare. Detta tyckte människor i min närhet helt seriöst var rimligt????
Att den som har gått med på sex måste ha det på de former som erbjuds. Detta rörde mer specifikt frågan om kondom. Det sade (har ingen aning om fakta här) att anledningen till en av anmälningarna var att Assange hade skippat kondomen trots att detta var ett uttalat villkor. Detta ansågs tydligen helt orimligt eftersom hon ju hade gått med på sex. Att ”sex” är ett spektrum som rymmer en massa olika aktiviteter var det ingen som tyckte.

I dessa två argument tycker jag en kan se en av de grundläggande resonemangen i våldtäktskulturen, nämligen att ”sex” är en sak som en antingen ”får” eller inte ”får”. Sex anses inte vara en aktivitet som en gör tillsammans med någon, utan mannen blir antingen tillåten att förfoga över en kvinnas kropp eller inte. Får han tillåtelse får han göra vad han vill.

En intressant grej med idén om implicit samtycke är att det förutsätter att kvinnan inte kan vilja ha sex, att hon inte kan vara ett subjekt i aktiviteten. Hon ger sin tillåtelse till en specifik man och sedan är det han som bestämmer när och hur. Att det skulle kunna vara så att kvinnan vid ett tillfälle har lust, och vid ett annat inte har det, verkar ovidkommande.

Skoj anekdot angående detta: en snubbe jag hade samröre med hävdade bestämt att en av kvinnorna skrivit ett blogginlägg om att en ska jävlas med män genom falska anmälningar. Detta visade sig sedan vara något han hade ”hört” utan att kolla upp ordentligt. Blogginlägget fanns givetvis inte. Roligt med tanke på att han var mycket bestämd i att det var viktigt att vara skeptisk och så vidare och så vidare. Bara när det inte passar ens egen agenda får en andra.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

När en inte vet vad en vill.

Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

Som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Postade såhär på facebook angående den friande domen mot en 28-åring som kommit:

Ytterligare en man som blivit friad eftersom han saknade förmåga att förstå att ett nej är ett nej och inte någon slags inledning till BDSM-sex. Han ville inte våldta, han bara förstod inte att hen inte ville. Stackarn.
Varför är det okej för män att gå omkring och var så totalt jävla intelligensbefriade just när det kommer till området sex med ickemän? Varför tar ingen tag i detta gigantiska samhällsproblem som är att män kan antas vara för jävla dumma i huvudet för att begripa att en inte har sex med någon som säger nej? Det är ju hemskt! Vilken lucka i utbildningen!
Men nej, som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Krossa den här jävla myten om den korkade mannen som inte fattar att en nej är ett nej. Det är inte det det handlar om, det handlar om att de vet att de kommer undan med att göra saker mot ickemäns vilja. De bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på vad ickemän vill och inte vill eftersom de vet att de inte behöver bry sig, eftersom de aldrig kommer få några jävla konsekvenser för det.

Det handlar om manligt tolkningsföreträde. Om mannen tolkar en sak, då är det per automatik det som gäller. Även om tolkningen helt saknar rim och reson, som till exempel i fallet att tro att protester innebär att en initierar bdsm-sex trots att detta inte diskuterats på förhand, så är det mannens tolkning som gäller. Den är rimlig, för han är man. Det åligger kvinnan att göra motstånd tills mannen förstår.

Det är uppenbarligen inte omöjligt att begripa saker som att ett nej är ett nej, att försäkra sig om att det finns samtycke innan en har sex och så vidare. Det går att göra och det finns män som klarar av det utan problem, men män om grupp avkrävs inte denna kunskap. Det är en fråga om ren tur om en stöter på män som klarar av att förstå dessa grundläggande fakta, eller om en stöter på den andra typen som inte gör det. Det är ingenting som avkrävs män, utan det ses typ som en fin bonus om en man faktiskt är mån om ens sexuella gränser. Det är en jävligt rättslös situation där allting handlar om den enskilda mannens välvilja och förmåga. Vi har inga egentliga rättigheter, vi har bara att förlita oss på enskilda mäns godhet, vi kan bara hoppas på att de kanske för en gångs skull faktiskt respekterar oss.

När ska det sluta accepteras att män är dumma i huvudet när det kommer till sex? När ska vi börja ställa krav på män att faktiskt bry sig om sin partners vilja? För innan vi gör detta så kommer våldtäkterna inte att upphöra, det spelar ingen roll hur kreativa sätt vi säger nej på, den man som inte bryr sig kommer ändå att undvika att förstå in i det sista, och komma undan med det.

Det är detta vi måste börja se som oacceptabelt. Det ska inte vara okej att strunta i hur den som en har sex med känner inför det hela. Det bör vara inskrivet i lagtexten att den som har sex med någon annan har en skyldighet att försäkra sig om att denna vill, det vill säga en samtyckeslag. Det borde egentligen vara en fullkomlig självklarhet.

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Samtyckeslagen.

När det talas om samtyckeslag så är det väldigt ofta detta motargument dyker upp. Det skulle bli för mycket fokus på hur offret uppträtt. Jag har väldigt svårt att förstå varför det skulle bli nödvändigt med mer fokus på offret med en samtyckeslag, redan idag så fokuseras det ju på offret något helt otroligt så jag fattar inte varför det ska behöva göras i än större utsträckning. Istället kan en väl fråga förövaren; varför hade du sex med den här personen? Hur tog du reda på att det fanns samtycke? Det är klart att det är offrets beteende som delvis diskuteras, men knappast mer än vanligt.

Vissa menar att tidigare sexuella erfarenheter för offret kan bli aktuella. Varför? Samtycke inhämtar en väl i stunden, inte men någon slags bakgrund i hur många gånger personen har velat ha sex innan. Det funkar liksom inte att bara anta att eftersom personen haft sex på det här och det här sättet innan under de här premisserna så vill hen det nu också. Det kan ju lika gärna vara så att tillfället du hörde om också var en våldtäkt. Sedan är det klart att samtycke ges på olika sätt beroende på person, men grundprincipen om att inte ha sex med någon innan en inhämtat samtycke är densamma. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Är du osäker så är det bara att fråga.

Sedan är det klart att en person kan vilja ha sex utan att ge något samtycke till detta, även om jag ser det som mycket orealistiskt givet hur sexuella situationer generellt ser ut. Jag tycker däremot att brottet våldtäkt ska sitta i hur förövaren agerar, inte i hur offret känner. Om förövaren agerar som om hen inte bryr sig om offrets vilja, det vill säga skiter i att inhämta samtycke, så har hen gjort sig skyldig till en våldtäkt. Sedan kanske offret uppskattar det hela men det är en helt annan sak. Samtycke ska inhämtas. Jag menar, det är ju inte som att vi tycker att det inte är en misshandel bara för att offret råkar gilla det? Det är ju vad förövaren gör som räknas.

Hur länge ska dessa förmodade personer som vill ha sex men inte ger samtycke få användas som alibi för att vi ska kunna ha en lag som tillåter män att ha sex med kvinnor som inte samtycker? Är det bara jag som tycker att det är viktigare att vi minska våldtäkterna än att alla potentiella samlag måste äga rum? Dessutom kan jag tycka att den kvinna som inte förmår ge samtycke till en sexuell handling kanske helt enkelt inte förtjänar sex. En får väl fan visa att en är med på det hela om en nu är det kan jag känna.

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.