Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.
Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.
Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.
För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.
Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.
Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.