Livsvisdom från SCUM.
Etikett: scum
Kärlek enligt SCUM.
Dagen till ära så läste jag kapitlet om kärlek i SCUM:
Förhindrandet av vänskap (kärlek)Män föraktar sig själva och alla andra män, som de betraktar mer än helt flyktigt och som de inte tror är kvinnor (till exempel »förstående« analytiker och »Stora konstnärer«) eller Gudsrepresentanter, alla kvinnor som respekterar och daltar med dem; de osäkra bekräftelsetörstande, vädjande manskvinnorna som föraktar sig själva och alla kvinnor av sin egen sort. Självsäkra, coola, spänningssökande kvinnokvinnor föraktar män och insmickrande kvinnor. Kort sagt, förakt står på dagordningen.
Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.
Såhär dagen till ära så föreslår jag att vi ser det som i patriarkatet kallas ”kärlek” för den uppvisning i makt, dominans och underkastelse det faktiskt är. Att vi förkastar denna idé att kvinnor ska ägna sig liv åt att dalta med män, sköta markservice åt dem och bekräfta dem, och istället börjar ge lite mer till varandra istället.
Kanske kanske, om vi slutar att lägga våra känslomässiga resurser på män, så kommer vi som kollektiv att bli starkare. Kanske kanske kan detta vara en nyckel till förändring. Kanske till en tillvaro som är mer såhär:
Problemet är inte att vi gör för lite, utan att vi är för ineffektiva.
Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.
Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.
Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.
Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.
Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.
Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.
För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.
Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.
Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?
Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:
SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.
SCUM.
En bok som verkligen har gjort väldigt mycket med och för mig är SCUM. För den som inte vet är detta ett manifest skrivet av psykologidoktoranden Valerie Solanas, som handlar om män och mannens samhälle. Jag refererar ofta till den här texten, både som källa och som en liten vink till andra som läst och älskat SCUM. När andra ser mina referenser eller jag snappar upp andras så känner jag mig som en del av en gemenskap.
Vad SCUM har gjort för mig:
- Gett mig fritt utlopp för mitt manshat. Detta har varit sjukt bra för mig i perioder. Att läsa denna text och diskutera den med andra har gjort att jag har kunnat ge mig själv ett helt annat utlopp för detta. När jag läser SCUM så hittar jag alltid något som sätter fingret på en upplevelse jag har haft.
- Den får mig att skratta åt eländet. När jag läser SCUM så känner jag att jag kan skratta åt min situation och åt män, och det är befriande. Det känns bra att tänka att män är patetiska och hjälplösa, när en går omkring i en värld där de alltid ses som maktfullkomliga och kompetenta. Det känns bra att klä av mannen, att avslöja honom.
- Gett mig insikten om att jag inte behöver förstå män. SCUM är en skoningslös text, den kör på som en ångvält helt utan att ta hänsyn. I början konstateras det att män är tomma inombords och att han vill vara kvinna, sedan dras alla slutsatser om mäns beteende och samhället därifrån. Män beskrivs som ett problem som ska övervinnas. Detta är en befrielse att läsa när feminismen så ofta är så inriktad på att förstå män, tala om män och mäns problem eller försöka få män att engagera sig i feminismen. SCUM skiter blanka fan i allt det där, SCUM vill bara att kvinnorna ska ta kontrollen så att vi kan härska i en värld utan män.
- Fått mig att begära kvinnor. I SCUM finns många beskrivningar av vad kvinnlig gemenskap och kärlek är och skulle kunna vara. När jag läser SCUM så känner jag en enorm längtan som fyller mig. En längtan av att få leva för och genom kvinnor, av att få älska kvinnor, prata med dem, skratta med dem, skapa med dem och leva mitt liv med dem. SCUM får mig att begära djup vänskap med andra kvinnor.
- Gett mig hopp och handlingskraft. SCUM ingjuter inte bara detta begär, utan får mig också att tänka att denna värld är möjlig. Allt är så enkelt i Solanas värld. Det är svindlande utopiskt och ibland känns det helt vansinnigt, men jag tänker att det är detta som feminismen ibland behöver. Att sluta se sig själv som så jävla begränsad, att istället se sin makt och potential. Solanas konstaterar att om alla kvinnor gick ihop så skulle männen inte klara sig en dag, och det är ju sant. Kvinnor är det som arbetar mest, som håller ihop samhället. Vi har makt, vi måste bara lära oss att använda den för våra egna syften.
SCUM har också vissa problem. Det är en biologistisk och transfob text – mannens inkompetens härleds till biologi. Den är knappast intersektionell – allting härleds till män och mäns makt. Kvinnor ses som ofelbara – ”alla kvinnor har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män”. Den är knappast nyanserad, vilket i och för sig är en del av charmen.
Den innehåller också nedvärderande av kvinnors verksamhet, Solanas raljerar en del över ”daddys girls” som är för manstillvända. Detta vet jag i och för sig inte om det nödvändigtvis är någonting dåligt. Det kan framstå som förminskande, samtidigt tror jag inte på feministiska praktiker som upphöjer allt kvinnligt. Mycket av det kvinnor gör är inte konstruktivt, utan handlar snarare om konsekvenser av att vi är förtryckta. Det är på ett sätt befriande att Solanas talar till en som ett subjekt – att hon säger att kvinnor ofta gör fel och springer patriarkatets ärenden men samtidigt tror att vi kan förändras.
Hur som helst en läsvärd text, speciellt att läsa i grupp. Oavsett om en håller med Solanas eller ej så är SCUM en bra utgångspunkt för feministisk diskussion. Utifrån SCUM kan en både diskutera män och manlighet, men också feministisk idéhistoria och problem som finns i den.
Här finns texten på svenska, inklusive Sara Stridsbergs fantastiska förord som jag rekommenderar att en läser efter texten.
Vem bryr sig om vad män tycker om SCUM?
Då SCUM är en av de feministiska texter jag finner mycket intressant att diskutera och som influerat mig mycket så satte jag mig ner för att kolla på SCUM – en kärleksförklaring på SVT. Jag hoppades på ett spännande samtal om SCUM, hur den kan tolkas och användas, vilka problem den har och hur en kan hantera dem och så vidare.
Tyvärr orkade jag bara kolla på drygt hälften, detta av ett mycket enkelt skäl; män.
Andrea Edwards söker nämligen upp olika män som har varit ”kritiska” mot pjäsen (alltså typ hotat henne och så vidare) och ”pratar” med dem om saken.
Jag känner typ; vem bryr sig om vad män tycker om SCUM??? Det är liksom erkänt en av de mest manshatiska texterna som finns. Klart som fan snubbar kommer ogilla den. Vissa snubbar kommer gilla den och ba ”så himla lärorikt” också. Men det spelar ingen roll. Det spelar verkligen ingen roll. SCUM är en text skriven av en kvinna, riktad till andra kvinnor. Det är en av de sakerna som gör texten jävligt speciell och då tycker jag att det är mycket tråkigt att en sjabblar bort det genom att fråga en massa män om vad de tycker och tänker. Kan vi inte för en gångs skull slippa det??
Detta är problematiskt på så många sätt. Framförallt för att det reducerar diskussionen om SCUM till en fråga om för/emot manshat. Det finns så mycket annat som skulle kunna diskuteras i den texten. Till exempel; biologismen, transfobin, uppdelningen av kvinnor i SCUM och Daddy’s Girls, föraktet mot femininitet, den alienerade inställningen till sexuell integritet, hennes föreslagna metoder för att störta patriarkatet och så vidare och så vidare. Det finns så jävla mycket att säga, och vad får vi? En snubbe som säger att det inte finns något patriarkat, en annan man som drar dagisanalysen att män blir sura eftersom de inte kan se sig själva som grupp. Jävla sandlådenivå. Ungefär som om den enda kritiken mot texten var män som mordhotar de som sätter upp den? Som om de enda två positionerna i debatten var kränkt man och okritiskt hyllande.
Och jag tycker tyvärr att det alltför ofta är precis här vi hamnar, i att håna män som är sådär uppenbart dumma i huvudet att alla tycker de är fåniga. Hur ska det ta oss framåt? Varför fokuserar vi på deras tramsiga åsikter, det är ju så jävla uppenbart att de inte har något att komma med.
Jag tycker inte att detta är att ta texten på allvar. Att ta en text på allvar handlar om att kunna lyfta fram både det bra och det dåliga, om att belysa de relevanta invändningar som faktiskt finns. Detta är inte en respektfull diskussion, varken för texten som sådan eller de feminister som kritiserar SCUM på mer rimliga grunder än ”buhu manshat är feeeel”.
Det hade varit intressant att se en diskussion kvinnor emellan om den här texten, en diskussion som kan gå lite djupare, problematisera lite mer, och kanske faktiskt komma fram till något användbart. Istället döljs den relevanta kritiken och diskussionen till förmån för tråkiga och förutsägbara mansåsikter.
SCUM och Freud.
Jag läser just nu Sexualpolitiken av Kate Millet, och är inne på delen om Freud. Jag har inte riktigt fattat detta förrän nu, med stora delar som SCUM-manifestet är i princip en invertering av Freuds teorier. Jag visste att mycket var taget därifrån, men jag trodde att det vill tillspetsat och så vidare. Snarare verkar det som att SCUM är en jävla smekning av mansegon i jämförelse.
Såväl Freud som SCUM är ju starkt biologisktiska texter, och jag börjar tänka att SCUM delvis är det för att det är en drift med Freud. Nå, jag tänkte gå igenom lite av parallellerna här. Både Freud och Solanas har utgångspunkten att kön är totalt beroende av genitalier, något som jag själv tar avstånd från. Detta kommer dock märkas i texten så att ni är beredda.
Solanas skriver:
Eftersom mannen är en ofullständig kvinna tillbringar han sitt liv med att försöka komplettera sig, att försöka bli kvinna. Detta genom att ständigt söka upp kvinnor, beblanda sig med dem, försöka leva genom dem och smälta samman med dem.
Vilket väl är ungefär vad Freud påstår om kvinnor. Han menar att kvinnan ”upptäcker” att hon är en ofullständig man när hon inser att hon själv är ”kastrerad”, det vill säga saknar penis, och att hon sedan strävar efter att bli ”fullständig”, det vill säga få en penis. Detta kallas penisavund och är typ det absolut mest avgörande som sker i en kvinnas liv. Hela hennes existens avgörs alltså utifrån mannen. Han menar också att det är ”sunt” av kvinnor att passivt acceptera att deras öde är att leva för och genom män.
Mannens påstående om att kvinnor förverkligar sig genom moderskap och sexualitet speglar bara vad männen själva tror de skulle förverkliga sig genom om de vore kvinnor.
Freud menar på fullaste allvar (jag tycker detta är så jävla konstigt) att kvinnor når sitt yttersta självförverkligande genom moderskapet eftersom barnet är en symbol för fallos. Eftersom kvinnan, enligt Freud, inte själv kan ha en fallos så är det närmaste hon kan komma att föda en mans (ursprungligen sin pappas) barn, typ.
Kvinnor lider med andra ord inte av penisavund, män lider av fittavund […] Att knulla är för en man ett försvar mot hans önskan att vara kvinna. Sex är i sig en sublimering.
Hela grunden för Freuds teoribygge är att hela kvinnans liv avgörs av ett trauma som uppstår när hon ser mannens penis och drar slutsatsen att hon själv är kastrerad. Därför strävar hon efter att få en penis genom att försöka lyckas med ”manliga” förehavanden som att typ… tänka en tanke. En ”sund” kvinna accepterar sitt nederlag och förverkligar sig genom moderskap. Alla kvinnans försök att revoltera mot sitt öde tolkas som psykiska defekter.
Solanas vänder på detta genom att hävda att sex i sig är sublimering. Sublimering är att ersätta en driftimpuls med en annan driftimpuls, i Freuds fall så handlar det i regel om att ersätta sex med något annat. Freud menar att alla kvinnans drifter handlar om att kompensera att hon saknar penis, Solanas menar att alla mannens drifter, till och med sexdriften som Freud menar är en av de mest grundläggande, handlar om att kompensera att han inte är kvinna.
Jag var faktisk chockerade när jag läste om Freuds teorier, och detta trots att jag kommit i kontakt med dem innan och dessutom var fult medveten om att de är mycket gamla. Jag tycker att det är så konstigt att någon ens kan lägga fram en så oerhört förvirrad teori och dessutom bli såpass stor som Freud blev. Manshatet i SCUM är så långt ifrån jämförbart att det blir direkt löjligt.
Bokmärke med rubrikerna från SCUM.
Angående satir och metaforer.
Ibland tar sig andra rätten att ”försvara” vissa människors uttalanden genom att säga att de ”inte menar allvar”, att det är ”satir” eller liknande. Nu senast i samband med Athena Farrokhzads sommarprat, men också i största allmänhet, till exempel när SCUM diskuteras.
Jag tolkar inte heller allt i SCUM bokstavligt, det finns många grejer som jag inte gillar, men jag inbillar mig inte att min tolkning är den ~*rätta*~ tolkningen. Jag är helt övertygad om att Solanas menade det som står, även de bitar som jag tar avstånd från för att de är biologistiska och transfobiska. Sedan är vissa bitar satiriskt skrivna, men det gör det inte mindre allvarligt menat.
En grej det blev väldigt mycket snack om rörande Farrokhzads sommarprat är valet av låten Beväpna er. Å ena sidan har vi se som ba ”hon uppmanar alla att skaffa vapen och börja skjuta vilt omkring sig”, å andra sidan de som ba ”nejmen det där är ingenting att ta på allvar det är bara metaforer”. Om det nu är en metafor, vad är det en metafor för? Vad vill de säga? Det är knappast en metafor för att vi ska fortsätta sitta och vara tysta och snälla och gå med på den så kallade ”demokratins” spelregler, lika lite som SCUM är en metafor för att vi ska fortsätta dalta med män.
Att något är roligt, fyllt av metaforer eller liknande gör inte att det inte också är allvar. Vi använder ju metaforer, humor och så vidare för att säga något. En spelar inte Beväpna er om en inte menar något med det.
Jag tror inte att det finns någon mening i att försöka göra budskapet snällare än vad det är. Farrokhzads sommarprat var radikalt, det var en svidande kritik av det rådande och en uppmaning till att kämpa för ett bättre samhälle med de medel som är nödvändiga. På något annat sätt kan det inte tolkas. Att prata bort det med att det var ”metaforer” och så vidare är bara fegt och fånigt. Jag önskar att folk kunde sluta tramsa till allting som doftar det minsta lilla radikalitet.
Att förstå mannen.
En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.
På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.
Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.
Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.
I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.
Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.
Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.
Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.
Sanningen.
Inledningsstycket i SCUM-manifestet.
Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 1.
Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Håll till godo!
Inledning
Först kommer en inledning om varför det manliga könet måste förgöras. Som sagt så läser jag detta som den socialt konstruerade manligheten/patriarkatet, mer specifikt de delarna av män som bidrar till förtrycket av kvinnor. Solanas går snabbt vad hen anser om män, och lägger fram sin tes om att mannen är en ofullständig kvinna och att han vill bli kvinna. Sedan kommer hen in på att män är väldigt bra på Pr, och specifikt att de lurat alla att män är kvinnor och kvinnor är män.
Detta genom att påstå att de kvinnliga egenskaperna är hans egna – känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, intensitet, karaktärsstyrka, coolhet, etc – och genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnor – fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.
Jag vet inte vad jag anser om manliga och kvinnliga egenskaper riktigt. Jag kan hålla med om att i dagens samhälle så har män ofta väldigt många negativa karaktärsdrag, vilket beror på att förtryckarrollen är en ganska sympatisk roll, men jag tror absolut inte att det måste vara så.
Det jag tänker på här är hur män ofta projicerar det ”dåliga” i mänskligheten på kvinnor. Kvinnor är känslosamma och svaga, medan män är starka, rationella etcetera. Mycket av att vara människa är att vara svag och beroende, att ha känslor och styras av dem och så vidare. Denna aspekt av sig själva försöker många människor, men i synnerhet män, att förneka. Istället är det kvinnor allena som bär på dessa ”negativa” egenskaper.
När jag umgicks med så kallade Smarta Killar mycket i högstadiet/gymnasiet så var detta otroligt vanligt. Så fort någon visade upp ett beteende som var ”irrationellt” (gissa vilka som definierade rationell/irrationell…) så var det ”kvinnligt”, oavsett om det var en man eller en kvinna som stod för det. Det var liksom kvinnligt att prata om eller ge uttryck för känslor, det var kvinnligt att vara ”svag” och så vidare. Att vara kvinnlig var självklart något dåligt, men det behöver en väl knappast skriva.
Dessa män hade såklart själva och dessa ”kvinnliga” egenskaper, eftersom det är en del av det mänskliga villkoret, men de dolde dem bakom en fasad av rationalitet. Eftersom de aldrig pratade om sina känslor så kunde de låtsas som om de inte hade några. Det blev istället ofta upp till kvinnorna i sällskapet att anpassa sig efter deras uppenbart känslostyrda beteende. Eftersom männen alltid gick omkring med övertygelsen om att de var ”rationella” och inte styrdes av sina känslor så kunde de såklart inte förstå att de själva också kunde behöva förstå och ifrågasätta sitt eget agerande.
Efter denna inledning kommer vi in på delen ”Mannen är ansvarig för”, som är en lång lista över alla de hemskheter Solanas anser att män har ansvar för. Jag kommer inte beröra alla punkter, utan bara de jag finner mest intressanta.
Artigheter, trevligheter och ”värdighet”.
Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.
Detta är något jag själv känner igen i oerhört hög utsträckning. Jag har aldrig varit en artig människa. När jag skaffade min första partner så tyckte han att min oartighet var ett stort problem, och ville ”lära mig” att bete mig bättre. Ett bra beteende sammanföll ofta i hans ögon med att inte skapa ”dålig stämning” när folk kläckte ur sig sexistisk skit och liknande, att inte göra folk obekväma genom att tala om vissa ämnen som var ”privata”.
Det är klart att han hade poänger i det han sade, men det var också så att det ofta handlade om just att upprätthålla en social kod bara för att inte skapa situationer som kunde upplevas som obehagliga eller upprörande. Mycket av det här med att upprätthålla god stämning handlar om att människor med makt ska kunna gå på med sin sexism, rasism och så vidare utan att bli konfronterade av de människor det drabbar.
Solanas fortsätter på detta spår senare i boken, när hen diskuterar faderskap. Jag tar upp det här eftersom jag tycker att det är relevant för att förklara hur jag ser på saken:
Ogillandet av känslosamma »scener« leder till rädsla för starka känslor, rädslor för vrede och hat, rädsla för att konfrontera verkligheten, eftersom en konfrontation med verkligheten till en början alltid leder till vrede och hat. Rädsla för vrede och hat, i kombination med en brist på självförtroende när det gäller att hantera och förändra världen och när det gäller att på det allra minsta sätt påverka sitt öde, leder till en oreflekterad tro på att världen och de flesta människor i den är trevliga, och att de mest banala triviala förströelser är jätteskojiga och djupt tillfredsställande.
Detta handlar om uppfostran, och mer specifikt (som jag tolkar det) att lära någon just ”artighet”. Artighet handlar om att undvika obehagliga situationer, vilket ofta är detsamma som känslomässiga ”scener”. Eftersom en konfrontation med verkligheten oundvikligen blir känslomässig på det obehagliga sättet så skapar detta behov av artighet en ständig falskhet i vår kommunikation, ett ständigt döljande och överslätande, som tvingar människor att ljuga och hindrar dem från att se ”sanningen”, alltså komma i kontakt med sina sanna känslor kring saker och ting.
Jag tycker att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror att det finns en allmän rädsla för att orsaka obehagliga scener, vilket effektivt hindrar kampen emot förtryck eftersom det alltid är otrevligt att upptäcka och konfrontera förtryck. Och eftersom det är jävligt jobbigt att inte agera på insikter en skaffat sig så slår människor ifrån sin insikterna till att börja med. Jag tycker att en ofta ser detta hos kvinnor som klagar på sin livssituation men som inte klarar av att politisera det, helt enkelt eftersom det är smärtsamt att inse att en är förtryckt, speciellt i ett samhälle där en kan förlora mycket på att agera på denna insikt. Det är helt enkelt bekvämare att ”lyckligt” ovetande foga sig under samhällets förtryck.
Det var allt för nu. Skriva gärna era egna tankar kring texten.