sex – Sida 2 – Fanny Åström

Mer om graviditet och sex.

Har fått kommentarer på mitt inlägg om graviditet och sex om att kvinnor faktiskt också kan gilla sex. Nå, det har jag aldrig förnekat. Däremot så tror jag knappast att den hets jag ofta ser kring att få ett Fungerande Sexliv efter graviditet handlar bara om att det är så himla viktigt för kvinnan. Det finns andra saker som troligen utgör ett bra mycket större hot mot ens välbefinnande än det.

Det är väl knappast någon hemlighet att det anses högt prioriterat bland både kvinnor, män, det omgivande samhället och vården att kvinnors kropp ska vara funktionell och tillgänglig för män.

Att det är en rädsla som många kvinnor tampas med att de kanske kan komma att bli ”tråkiga” och ”osexiga” som mammor är inte heller någon hemlighet. Jag menar, hur många gånger har en inte sett folk göra en stora jävla affär av den och den har fött si och så många barn och är ÄNDÅ jättesexig.

Eller alla dessa tips om hur en ska ”få till det” när en har barn, som om det var livsviktigt för förhållandet. Vilket det säkert också är för många, då sex är ett väletablerat sätt att visa omsorg och begär till varandra.

Eller hur folk pratar om frånvaron eller närvaron av ett sexliv som avgörande för andras relationer, trots att de inte har någon jävla aning om hur mycket parterna i relationen värderar detta. Men att inte ha haft sex på flera månader ses liksom automatiskt som att en har det tråkigt och passionslöst med varandra.

Nä sorry men jag köper inte att detta bara har att göra med att ”kvinnor minsann vill ha sex”. Det faktum att kvinnor bedöms efter sig sexuella kapacitet och att sex anses vara den mest värdefulla formen av intimitet har nog också ett finger med i spelet.

Att älska är att förlora.

Läser i Det andra könet om hur det ansetts fult för män att älska sina fruar för mycket, att den där häftiga begäret ska riktas åt något annat håll.

Jag tänker på Kate Millets kommentar till en synnerligen vidrig text på temat män som förnedrar kvinnor sexuellt; att älska är att förlora. Under lång tid har det ansetts fel för män att vara för tillgivna sin hustru, eftersom det inte skapar någon långsiktig förbindelse och eftersom det gör dem svaga för hennes påverkan. Helt enkelt, de blir sämre upprätthållare av patriarkatet om de älskar den kvinna de lever sitt liv med.

Senare har det snarare blivit motsatt, att det råder en slags kärlekskult där dessa känslor i teorin ska vara avgörande för vem vi lever vårt liv med. Men det är väl också just i teorin; i praktiken så är det svårt att låta kärleken styra fritt. Det finns mängder av tabun kring vem en kan ingå i relationer med och inte, inte bara rörande samkönade relationer utan också när det kommer till klass och ras. I praktiken är det sällan någon ren känsla av kärlek som styr utan ens livssituation, ens bakgrund, hur väl en passar in i parmallen.

Jag uppfattar att det är en ganska vanlig grej hos män att se sin kärlek som en slags valuta som de använder för att knyta kvinnor till sig, men som de samtidigt inte får vara för frikostiga med. En ska veta att den finns där och att han kan ge den till en, men det ska fortfarande vara han som styr och han får aldrig ge för mycket.

Det finns fortfarande en idé om att det är lite omanligt att ge sig hän för mycket, att vara den som älskar så mycket att en förlorar kontrollen. Även då mannen uppvaktar en kvinna så är det han som sitter inne på initiativmakten, han är ute på jakt efter något han vill ha snarare än att vara ett offer för hennes känslor och impulser. Att däremot som man vara ett offer för en kvinnas begär anses omanligt, han ska ha kontrollen. Att älska är att förlora denna kontroll.

Själv kan jag tycka att det är lite lätt vämjeligt med män som ger för mycket. Detta beror dels på att jag känner en press på att ge tillbaka, eftersom jag inte har det som krävs för att kunna hålla någon på halster på det sätt som män gärna har gjort mot mig. Men jag tänker mig att det också har att göra med internaliserade patriarkala värderingar som säger mig att ett sådant beteende är omanligt, och således också att det gör mig okvinnlig. Jag måste återupprätta den ”korrekta” balansen, där jag underkastar mig. Jag har inga verktyg för att utnyttja detta känslomässigt övertag för egen vinning, för att införliva det som en del i relationen där jag hela tiden får mer av honom än vad jag ger.

Jag utesluter inte att det går att ha någon form av genuint utbyte av kärlek i en heterosexuell relation, men jag tror att det är svårt. Idén om relationer som en arena för kamp är väldigt djupt inpräntad i patriarkatet.

Graviditet och sex.

En grej jag tycker dyker upp ganska ofta när en diskuterar graviditet är det här med att sexlivet kan lida skada av det. Det verkar vara en stor skräck hos många gravida, att sexlivet inte ska komma igång ordentligt efter förlossningen och så vidare.

Att förlora sexlusten är nog en av de saker jag skulle oroa mig minst för om jag blev gravid. Jag tycker att smärta, minskad rörlighet, juridisk bindning till en man, ekonomisk utsatthet, förlossningsskador och ökad risk för hustrumisshandel låter betydligt värre. Men det som är signifikant här är väl att allt detta är saker som drabbar kvinnan primärt, medan bristen på sex är något som drabbar eller i alla fall antas drabba mannen mer.

Jag förstår såklart att det känns föga lockande att bli söndertrasad i underlivet så att en blir mindre ”duglig” för ”sex” (jag tänker mig att normen för ”sex” här är omslutande sex), men jag tänker att det finns annat med det som är betydligt mycket jobbigare än att inte kunna ha sex. Typ att det gör ont, att det blir svårt att gå på toa och så vidare.

Modern är en av de mest upplyfta positionerna en kvinna kan ha i detta samhälle, samtidigt är det oerhört viktigt att hon fortfarande är sexuellt tillgänglig. Annars kan hon väl bli lämnad av sin man. Hon ska ta ansvar för barnet, men hon får inte försumma sin man för mycket och förfalla till att vara någon slags osexig tråkig morsa.

Jag tänker att det också en en ganska vanlig grej som lyfts fram när det gäller mäns otrohet; män är otrogna för att deras fru inte längre är så himla rolig och spännande när de bildad hem och familj tillsammans. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på att det är ett väldigt slitsamt jobb att ha huvudansvaret för relation, hem och barn. Män har dock privilegiet att fly den här situationen, i alla fall för en stund, och komma bort från tristessen som det är kvinnans lott att leva i och upprätthålla. Han kan ha båda delarna; ett tryggt hem och något spännande.

Samtidigt anses en kvinna ha en skyldighet att ”ge” den man hon har en relation med ett hem och en familj, det är hennes uppgift i hennes roll som hustru.

Det är ganska mycket hora/madonna, eller snarare husa/musa, över det hela. En kvinna kan aldrig vara båda delarna, men mannen behöver båda två. Han behöver både någon som ger omsorg och tar hand om hand grundläggande behov OCH någon som han kan förlusta sig med. Alternativet för kvinnan om hon ska försäkra sig om hans trohet eller att han stannar kvar är att hon slår knut på sig själv för att tillfredsställa båda dessa begär hos honom.

Jag tycker bara det verkar så absurt att gå igenom en såpass riskfylld process som en graviditet och oroa sig över sitt sexliv.

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.

Om att få rum att begära.

Det var intressant att läsa era tankar om positiva sexuella erfarenheter!

En grej som jag har tänkt på mycket angående detta är att kunna säga nej och att få sin vilja respekterad.

Ofta när en diskuterar detta så finns det en utgångspunkt att en som kvinna ska vara glad och tacksam om en man en har sex med ”respekterar” ett nej, det vill säga slutar om en ber dem. Detta är såklart bra, men ett problem som jag ser med den här formuleringen är att kvinnans egna begär liksom raderas ut ur det hela.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Detta är något jag upplevt i i princip alla mina sexuella erfarenheter, och det har också varit en av de bästa sakerna med min nuvarande relation. Jag känner mig på ett helt annat sätt delaktig i utformandet av ”sexet” eller intimiteten. Jag kan inte bara säga vad jag inte vill ha, utan också vara mer fri i att utforska det jag faktiskt vill ha.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Twitter 20/12. Om ”sex” i relationer.

Att sluta ha sex i en relation är ofta väldigt laddat, och jag tänker att detta har att göra med att sex ofta är den enda formen för närhet. I de relationer jag har haft med män har det i regel inte funnits närhet som inte förväntas leda till sex. Om en då inte vill ha sex måste an avvisa närheten, annars är en taskig mot dem. Detta har även varit förväntningar från eget håll, att jag har tänkt att enda skälet till att någon skulle vilja vara nära mig är sex. Och så blir det ju när en ser sex som en vara, för egentligen är det absurt att en skulle vilja ha sex med någon en inte vill vara nära.

När jag och en partner slutade ha sex så fanns det inga andra sätt för oss att närma oss varandra. Det fanns inga sätt att vara nära på där vi inte behövde förhålla oss till förväntningen att vi skulle ha sex. Viktigt för mig nu är att bygga upp många olika sätt att vara intim och njuta av varandra på, som inte inkluderar sex. För ibland vill en inte, men vill ändå ha närhet och kärlek. Och det ska finnas utrymme för det i en relation.

Ofta med män så blir det som att så fort en släpper dem nära så förväntar de sig att få ”hela kittet”, det vill säga ”sex”. Denna förväntan förhåller en sig aktivt till som kvinna, en måste vara säker redan INNAN en varit intim på något sätt. Om en ”ångrar sig” när en redan varit intim så anses en vara skyldig mannen något. De kan inte förstå att en kanske måste vänta in, bygga upp tillit och trygghet, för att personen ska känna sig bekväm. För de kan inte förstå att kvinnor också kan njuta av sex, det ser det som en tillgång vi har som antingen kan ges eller inte ges. Så när vi väl bestämt oss för att ge så är det liksom upp till dem hur det går till, det finns inget utrymme för förhandlingar.

Jag tror inte mina partners ville ha det såhär heller, men det är så jävla inpräntat i hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det var som en dans ingen av oss kunde träda ur, för vi hade inte språket för att förstå vad som hände. Jag underkastade mig, jag gav mig till dem, för jag har lärt mig att det är min plats. Och de tog emot, för det är deras.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Om ”teknik” gällande ”sex”.

Människor pratar gärna om ”teknik” när det kommer till sex, typ vilken ”teknik” som är bäst för oralsex och så vidare. Detta intresserar mig, för vi pratar inte om ”teknik” när det kommer till till exempel att föra en konversation (visserligen finns ”etikettregler”, men generellt sätt bryr folk sig inte så mycket om sådana och det är inte riktigt jämförbart) eller umgås med en vän. Däremot när det kommer till raggande och ”sex” så pratas det på det här viset.

Jag tänker att det har att göra med att ”sex” ses som en aktivitet frånskild från andra mänskliga aktiviteter och relationer mellan människor. Jag tycker det är tydligt i hur människor pratar om sex. Typ ”jag hade sex i helgen”, helt frånkopplat från vem en hade detta ”sex” med. Det anses vara något värdefullt i sig att ha haft ”sex”, eftersom det symboliserar något, nämligen att en är en könsvarelse, att en har ett ”värde” på kärleksmarknaden och så vidare.

Och jag tänker att det i en sådant här sammanhang också faller sig naturligt att prata om ”teknik” när det kommer till ”sex”, eftersom ”sex” snarast ses som en fysisk angelägenhet där olika ”mål” (orgasm) ska uppnås än ett sätt att umgås med en människa en värderar på ett eller annat sätt. Typ om båda kommer så anses det vara bra ”sex”, oavsett om det varit soft under tiden.

Det spelar föga roll om någon har läst hur en ska slicka fitta om jag inte kan känna mig trygg med personen i fråga. Tekniken kan vara fulländad, men det handlar om så mycket mer. Det handlar om närvaro, trygghet, tillit. Sånt kan inte trollar fram, utan det handlar om ett genuint engagemang.

Ibland känns det som om män försöker gå runt detta genom att bocka av olika punkter på listan, genom att lära sig ”teknik” och så vidare. Eller med Valerie Solanas ord:

Även om vi förutsätter rent mekaniska kunskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning [….] För det tredje känner han ingen empati med sin partner utan är besatt av hur det går för honom, han utför sin topprestation, gör ett bra rörmokarjobb.

Just denna besatthet vid ”prestationen”, att lära sig ”teknik” för att prestera ”bra sex”. Som om det var någonting frikopplat från relationen en har med människan ifråga.

Först när ”sex” är befriat från denna symbolik och dessa förväntningar, först när det är något människor har enbart för njutningens skull, och inte något som används som handelsvara i relationer eller som ”kärleksbevis”, så kommer det att kunna vara soft på riktigt.

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.