Etikett: sexig

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Sexig politik.

Diskuterade ”twitters sexigaste” på just twitter. Twitters sexigaste är en tävling som handlar om att kora just twitters sexigaste. Men sexigt handlar här inte om att twittra om sex, se sexig ut eller liknande utan om detta:

Twittrare uppmanas nominera personer med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper som gör att de känns som det sexigaste vi kan hitta.

Sexighet är alltså ”personlighet”, humor, smarthet briljans och så vidare. Och jag blir så trött, så trött på att allt i slutänden ska koka ihop till att vara sexigt.

Skrev om detta och fick, som väntat, invändningen att många faktiskt anser dessa egenskaper attraktiva och att sexighet bör gå och går utanför rent fysisk attraktivitet. Detta stämmer, och jag har såklart inga problem med att folk attraheras av dessa egenskaper. Vad jag däremot finner tröttsamt är att dessa egenskaper inte får stå för sig själv, utan sätt i kontexten av att andra finnas dem attraktiva. Jag skulle bli ganska grinig om någon beskrev mig som ”sexig” eftersom jag uttrycker min åsikter, är intelligent eller liknande. Jag vill att dessa egenskaper ska få stå för sig själva.

Vidare tänker jag på en gång när jag var med och startade upp ett ungdomsförbund där en medverkande uttryckte en önskan om att vi skulle vara ”sexigare” än det redan existerande ungdomsförbunden och sedan hade idéer om vilka politiska perspektiv, metoder och retorikval som anses sexiga bland ungdomarna. Även Centerstudenter har försökt slå sig in på sexighetsspåret men sin utvikningskampanj, och jag har även hört det ryktas om andra försök såsom att säga att ”storleken spelar roll” när man talar om skyskrapsbyggen.

För mig är detta väldigt typiskt för den unga intellektuella och politiska eliten eller vad man nu ska kalla det. Det viktiga är ”sexighet”, inte nödvändigtvis som i knullbarhet men som i att allt man gör, säger och så vidare ska belysas utifrån något slags lifestyleperspektiv, ett personligt varumärkesbyggande för att sälja in vissa politiska idéer. I takt med detta blir ofta själva innehållet mer urlakat, fullt av meningslösa statements och plattityder såsom att man ska få vara som man vill, vad nu det ska betyda.

Politiken handlar för dessa människor inte om att ta fram lösningar för att göra människors liv bättre utan om att marknadsföra sig själv som individ samt ha någon slags intern debattävling, eftersom det är sexigt. Det är sexigt med politiskt engagemang, intelligens och så vidare. Jag föraktar dessa människor, ty den som inte har ett intresse för att göra världen till en bättre plats har inte i politiken att göra enligt mig.

Och denna tweet ringar in saken så jävla väl. När jag kritiserade utviket så fick jag svart att det var ”kul” och inte så seriöst. Ja, det är just dte som är problemet. Att detta för er inte är något seriöst, bara en låtsaslek eller möjligtvis en framtida karriär, ett sätt att bygga sitt personliga varumärke och få flamsa runt samtidigt som man framstår som intellektuell.

Visa gärna upp dig själv i underkläder, PAOW!

PAOW har återigen lagt upp en lättklädd bild på sig själv. Folk är sura, som vanligt. Inte ska en ung kvinna behöva visa upp sin kropp på det sättet. PAOW har skrivit ett inlägg till sitt försvar, där hon snackar om att hon är stolt över sin kropp och om att killar inte alls möter samma respons när de visar upp sig.

Jag menar, när Hugo lägger ut en bild på sin överkropp eller på sig själv i underkläder så är det helt ok. Ni skriver att det är sexigt. Snyggt. Läckert. Ni vill ha mer. Men ingenting om att han saknar självrespekt? Varför inte det? VARFÖR ska det vara så?

Läser lite i kommentarsfältet och stöter såklart på det vanliga gamla tjafset om att en feminist minsann inte visar upp sin kropp!

Om du skulle vara det minsta lilla feminist så skulle du inte lägga upp dessa typer av bilder, det bekräftar bara vad vårat mansdominerade samhälle anser om kvinnor, dvs att det ända de duger till är att klä av sig och tillfredställa männen och göra saker som de vill. Jag är minst lika stolt över min kropp som du är men jag skulle aldrig lägga ut en bild på mig själv i vare sig underkläder eller bikini, för jag vet att det finns människor ute på nätet som inte alltid har så goda avsikter med andra personers bilder och för mig räcker det att jag själv vet hur stolt jag är över mig själv.

Den här tjejen snackar om att folk inte alltid har goda avsikter med andra människors bilder. Ärligt talat så bryr jag mig inte ett skit om någon runkar åt en bild jag lägger ut. Jag vill kanske inte veta det men det är verkligen inget som hindrar mig från att lägga ut bilder på mig själv. Är inte det lite samma resonemang som att det är upp till mig som kvinna att inte klä mig sexigt för att ingen ska vilja våldta mig.

Jag undrar varför folk måste vara så himla sexnegativa hela tiden. Jag tror verkligen att det är fel väg att gå, att ständigt vilja att folk ska gömma sina kroppar. Det snackas alltid om objektifiering men är det verkligen att vara en sak att ta en bild på sig själv med underkläder? Hur mycket hud måste man visa för att förvandlas till en pryl.

Seriöst: jag gillar att knulla och jag gillar att vara snygg och sexig. Jag rakar gärna benen och fitthåret till en söt liten frisyr och tar på mig lite schyssta underkläder när det vankas knulle! Jag gör mig mer än gärna åtråvärd för min partner. Jag ser absolut inget problem med det. Om jag hade raggat på folk (vilket jag inte gör då jag har fast sällskap) så hade jag troligen visat upp min kropp. Inga konstigheter!

Hur kommer det sig att när tjejer visar lust att vara snygga och åtråvärda så är vi objekt och när killar visar lust så är de onda players? Jag är inget objekt för att jag vill ha kuk och gör vad som står i min makt för att få det. Jag skulle vara ett objekt om jag bara låg helt livlös och lät vem som helst göra vad som helst med mig.

Jag blir så trött på att det fortfarande, år 2011, är fult av tjejer att visa lust till sexuellt umgänge. Så fort man låter någon stoppa snoppen i en så handlar det om att man är svag för tjejer ska alltid alltid spara på sig och hålla på sig och inte falla för sina lustar. Och killar uppgift i livet är att ständigt tänja på våra gränser och använda sitt övertag som män för att kunna knulla oss!

Visst kan det vara så att PAOW gör saker de flesta inte skulle göra eftersom hon vill ha bekräftelse. Men det är faktiskt inget konstigt med det heller. Hon är 17 år gammal och experimenterar med sig själv och sin sexualitet och det finns inget dåligt eller fel med att vilja bli uppmärksammad för sin kropp då.

Det är år 2011 och man kan vara både kropp och själ, allt i ett. Man degraderas inte till enbart kropp bara för att man visar upp den och använder den. Man förlorar inte förmåga att tänka för att man lägger upp en bild på sig själv i underkläder. Och framförallt: både tjejer och killar kan visa upp sig, vara sexiga, vara åtrådda utan att för den sakens skull degraderas från människor till prylar.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.

Kawaii.

Jag har uppfattat att det går en gullighetstrend nu, något som jag ser som djupt bekymrande. Jag har tyckt att gullighet är löjligt sen jag var 14 år gammal, även om det då mest berodde på att jag själv var ganska ful.

Grejen med att vara gullig är att vara lite infantil, för en intelligent person kan inte vara gullig. Gullig är den överblivna komplimangen, den som blir kvar för dem som inte är vackra, snygga, sexiga, intelligenta eller något annat mer värdefullt. Gullig är en jävla marginalkomplimang.

Gullig är man när man är ett barn, men vuxna människor som fortfarande måste vara gulliga för att bli accepterade är bara efterblivna. Jag tänker på Foki och jag tänker på den fruktansvärda kawaii-trend hon har dragit in i Sverige. Konceptet Foki är fruktansvärt, en gullig, ”ödmjuk” och snäll tjej som bara göra kometkarriär med sin blogg där hon postar rolig gatukonst och hello kitty-saker. Så fort hon ska säga något om något med lite mer substans (typ internetmobbing) så är hon helt död och bara stammar.

Nu är det visserligen inte Foki som sådan jag har något emot, men jag ogillar att folk så okritiskt anammar hela den här grejen med att man ska vara söt. Jag hade inte haft något emot om folk ville vara snygga eller sexiga, för snygghet och sexighet innebär inte att man måste vara ett jävla spån. Men det gör det tyvärr om man vill vara söt.