sexism – Fanny Åström

Agera istället för att reagera. Om hur en hanterar att alltid vara den jobbiga.

Fick följande kommentar som jag tänkte blogga om:

Eller hjälp och hjälp, undrar bara hur man ska hantera att alltid vara den som förstör. Vara den som skäller ut idiot-killar, knappt få medhåll av sina kompisar, stå själv skrika ut dom här skit killarna som är jättefeminister (när det passar dom ofc) o respekterade o ”coola”. Tar så jävla mkt energi att alltid vara arg, sur och ledsen, tar så mkt energi att känna att ”nu förstörde jag den här festen också”. Att vara den som förstör stämningen. De är så jävla jobbigt, hur ska man göra? Vill typ inte heller ignorera alla känslor som kommer upp när killar beter sig svinigt, vill att dom ska förstå o be om ursäkt o ändra sig. hur ska man förklara för dom killarna att det dom gör är fel och förminskande, ex när dom skrattar åt en/skojar bort när man varit jättearg på dom inför allas ögon (och man känner inte ens dom, vet bara vilka dom är).

Det här är ett problem som en ofta står inför som feminist, och som är viktigt att hantera på ett sätt som inte blir alltför uttröttande.

Det första tipset jag har är egentligen att välja sina sammanhang i så stor mån det går. Detta har olika människor väldigt olika möjligheter till tyvärr. Det handlar om att se över de sammanhang en befinner sig i och ställa sig frågan ”hur mår jag egentligen av det här”.

En behöver inte helt välja bort sammanhang med mycket sexism i, men jag tror att det kan vara bra att också söka upp andra sammanhang. Jag har till exempel känt att sexismen i vissa sammanhang är betydligt mindre emotionellt påfrestande när jag vet att det också finns andra kretsar som jag kan uppsöka och röra mig i. En känner sig helt enkelt mindre ensam om en har mer erfarenheter av att befinna sig i ickesexistiska miljöer. Den typen av sammanhang kan också fungera som ett tryggt rum där en kan prata av sig om det en möter utanför, eller bara ta del av gemenskap. Sådana sammanhang för mig har varit kvinno- och tjejjoursrörelsen och olika internetbaserade diskussionsgrupper, twitter och så vidare. Där hämtar jag styrka.

Innan så hamnade jag ofta i en position där jag liksom slog vilt omkring mig så fort någon sade något sexistiskt. Detta är absolut inte fel, och det är fullständigt berättigat, men det kan vara oerhört utmattande för en personligen, att alltid behöva reagera på allting som människor säger. Jag tror det är viktigt att lära sig att välja sina strider. I mitt vardagsliv så brukar jag hantera sexism med någon liten kommentar i förbifarten, och sedan inte säga så mycket mer om det eller ta någon större diskussion. Även om det kanske hade varit bra om jag gjort det så hade jag liksom inte orkat göra det varenda jävla gång. Ofta så undviker jag att helt kommentera saker. Det viktiga för mig är att inte hamna i en situation där jag håller på och ursäktar sexism.

Detta leder till att när jag väl orkar ta diskussioner så gör jag det också ordentligt. Då har jag energin att sitta och vara ”pedagogisk” och rak, att grundligt förklara min syn på problemet och inte ge mig. Det finns nämligen få saker som är så jobbiga som att ge sig in i en diskussion en sedan inte orkar driva till punkt och istället blir tvungen att avsluta genom att ge den andra personen rätt. Då går personen ofta ut med illusionen att hen har rätt eftersom hen ”vunnit” diskussionen, det vill säga inte tagit till sig et skit av det som sagts. Jag hatar verkligen när det händer, och därför tycker jag ofta att det är bättre att avvakta än att ta en diskussion jag egentligen inte orkar med. Det handlar om att agera istället för att reagera, att vara medveten om vilka strider en väljer att ta och varför och låta andra saker passera utan att känna dåligt samvete för det. Det handlar om att inte låta sexisterna sätta spelplanen, och istället vara medveten om vad en väljer att hantera.

Men förutsättningarna för att kunna göra detta varierar såklart oerhört beroende på sammanhang. De flesta sammanhang jag umgås i har en hög medvetandegrad kring den här typen av grejer, och det räcker ofta med korta kommentarer för att få folk att lägga av. Det mesta beror på kontexten en befinner sig i, och där handlar det om att göra allt en kan för att befinna sig i bra sammanhang som en får energi från så mycket som möjligt. Känn inte dåligt samvete för att du inte orkar hänga med personer som trycker ner dig. Det finns ofta en föreställning om att en ska kunna umgås med alla, men jag tänker att det inte är så jävla viktigt egentligen.

Så kort sagt; se över ditt umgänge, hitta sammanhang du kan söka kraft i och välj dina strider. Känner dig inte tvungen att alltid säga ifrån, utan ta det som du orkar med. Förr eller senare kommer det troligen att bli lättare, men det är en fråga om träning och om att känna sig trygg i sig själv och sina värderingar. Och lycka till!

”Machokulturen inom Afa och Rf”.

Ganska ofta får jag frågan om vad jag tycker om ”machokulturen inom Afa och Rf” (är ju såklart skillnad på dessa organisationer, men eftersom de klumpas ihop av folk som snackar om detta så gör jag också det i den här texten). Jag tror att vissa uppfattar det som en motsägelse att jag är både feminist och då och då uttalar mig positivt om våldsanvändning i politiska sammanhang.

Det ska sägas att jag har mycket lite insyn i dessa organisationers verksamhet. Jag har ingen koll på hur de jobbar, jag har bara den typen av övergripande intryck som en får om en ibland går på demonstrationer och liknande som anordnas av någon av dem och de rykten som en hör. Bland dessa finns såklart sådana som är uppseendeväckande, precis som det finns exempel på sexism inom alla organisationer eller i samhället i största allmänhet.

Ofta så antas det att det finns ett problem med machokultur inom ”Afa och Rf”. Det ligger såklart sanning i det, eftersom machokultur är ett problem som finns i precis hela samhället, men jag har absolut inte intrycket att machokulturen på något vis skulle vara ett större problem inom ”Afa och Rf” än på något annat ställe. Snarare har jag uppfattningen att det i dessa sammanhang oftare bedrivs antisexistiskt arbete än i många andra, att det finns en ganska stor medvetenhet om kopplingarna mellan våld och maskulinitet och att det också anses vara en problematik som det är viktigt att förhålla sig till.

Ett rätt bra exempel på detta tycker jag är när Uv menade att de fått besök av personer från Afa som hade betett sig sexistiskt i samband med en antifascistisk demonstration. Jag hyser inga tvivel om att dessa personer betedde sig hotfullt och sexistiskt och att det på det stora hela var en otrevlig upplevelse, men jag undrar om Uv hade satt sexismen i fokus på samma sätt om det hade varit någon annan organisation det rörde sig om.

De skillnader i makt som fanns mellan Uv:s företrädare och personerna från Afa generaliserades jävligt snabbt till att handla om skillnader mellan organisationerna som sådana, en tolkning som fick sjukt mycket spinn. Det är helt enkelt jävligt tacksamt att måla ut den så kallade ”våldsvänstern” som sexister, något som helt tog fokus från grundfrågan som var att Uv hade valt att anordna en egen demonstation på samma tema samma helg för att de inte kunde tänka sig att arrangera något tillsammans med ”våldsvänstern”, ett problem som jag personligen tycker är betydligt mycket större. Uv framställdes som några snälla kramgoa typer som blev typ ”attackerade” av läskiga manliga Afa, ungefär som om Uv inte hade några problem med sexism.

Min uppfattning är att detta handlar om idén att våld är det yttersta maskulinitetsutövandet. Detta är en idé jag förvisso ställer upp på, men det innebär inte nödvändigtvis att allt våld är maskulinitetsutövande. Bara för att en är beredd att ta till våld när till exempel nazister attackerar en demonstration så innebär inte det att en är en våldsam person, och även en person som formellt ”tar avstånd från våld” kan utöva makt genom våld eller hot om våld. Det är skillnad på att medvetet använda våld eller bygga upp våldspotential för att skydda sig mot hot och på att använda våld som ett maktmedel mot kvinnor. Visserligen kan det finnas en risk att en får en mer ”avslappnad” inställning till våld generellt, men om det finns en aktiv diskussion om detta så behöver det inte vara ett problem.

Jag blir framförallt matt på män som framställer sig som feminister för att de ”tar avstånd från våld”, ungefär som om det gjorde dem till bra och ickeförtryckande män. Det är en sjukt grund analys av vad patriarkalt våld handlar om. Som att det inte spelade någon roll var, när, varför och hur våldet används, som om det var själva den fysiska handlingen som sådan som räknades och ingenting av det omkringliggande.

Med detta inte sagt att detta är oproblematiskt, men att det skulle vara värre än på till exempel timbros rosémingel eller Uv:s möten tror jag inte. Snarare tar det sig andra uttryck, och det är väl knappast någon överraskning att de mer borgerliga uttrycken för maskulinitet har högre status och anses mindre problematiska. Jag tycker att en kan ta sig en funderare på hur det nu kommer sig att vartenda exempel på eller rykte om sexism inom ”Afa och Rf” får så sjukt mycket mer spinn än motsvarande inom andra organisationer, varför det anses vara representativt för hela organisationen. Kanske kan ha att göra med något annat än att de är det mest sexistiska som finns?

Så ja, angående ”machokulturen inom Afa och Rf” så tänker jag väl typ att folk borde ta tag i machokulturen i sina egna organisationer istället för att utmåla andra organisationer som de i regel saknar insyn i som De Riktiga Sexisterna. Ingen kvinna kommer må bättre av att du går omkring och tar avstånd från ”machokultur” som pågår någon annanstans.

Att rangordna förtryck.

Det finns ett test som har cirkulerat en del på facebook som går ut på att avgöra hur privilegierad en är. I testet så avverkas en rad områden och så får en en samlad ”poäng”. Detta verkar vara en populär grej att göra bland diverse pk-människor.

Detta påminner mig om när jag får frågor i stil med ”vem är mest förtryckt, en arbetslös man i rullstol eller en kvinnlig Vd”. Som om intersektionalitet handlade om att avgöra ”hur förtryckta” enskilda individer är.

Jag tänker typ såhär; intersektionalitet handlar om att se hur olika strukturer samverkar med varandra, på en samhällsnivå. Visst kan det vara relevant att ta upp enskilda individer som exempel (det är pedagogiskt bland annat) men att ha detta som sitt huvudfokus känns inte särskilt relevant.

Vad ska vi göra av informationen om vem som är mest förtryckt? Upprätta en talarlista? Hur hjälper den här informationen oss i något slags politiskt projekt? Det känns som att det handlar om positionering snarare än analys.

Ett annat problem är att när en gör den här typen av listor så kommer en oundvikligen att glömma något, för det går liksom inta att täcka in allt som skulle kunna missgynna en individ i livet. Hur avgörs vilka ”poäng” olika poster får på denna lista? Allt förtryck ger ju inte samma konsekvenser, vissa påverkar kanske mer materiellt, andra mer psykiskt och så vidare.

Sedan tänker jag också att det är en väldigt förenkling att dela ut poäng för förtryck, det indikerar att de liksom skulle kunna bytas ut mot varandra lite hipp som happ, att det inte spelar så stor roll vilket förtryck det rör sig om så länge det är lika illa. Men till exempel kvinnoförtryck och rasism är väldigt olika former av förtryck, strukturerna ser väldigt annorlunda ut. Det går inte att reducera till en poäng och därifrån avgöra ”vem som förtrycker vem” eller liknande, utan det skapar oss som individer.

Det finns också en antydan av att den som står längre ner i skalan inte kan förtrycka den som finns högre upp. Men en man som på det stora hela har en sämre position än en kvinna kan fortfarande utöva patriarkalt förtryck mot henne, liksom en vit person som har en sämre position än en rasifierad fortfarande kan utöva rasism. Det handlar inte om enskilda individer utan om system som ger vissa personer en viss typ av makt i en given kontext, det är systemet vi måste rikta in oss på och inte enskilda individer som har en privilegierad position inom det. Vi måste ifrågasätta allt utövande av maskulinitet, inte bara det som privilegierade män står för. Det är maskuliniteten som sådan vi måste se och bekämpa.

För mig är intersektionalitet ett verktyg för att kunna se samhällets komplexitet, inte ett sätt att rangordna människor. Att ta detta verktyg, intersektionalitet, och göra en såpass platt och förenklad grej av det känns som att gå emot själva poängen med verktyget från första början. Att säga ”okej, världen är mer komplex än att det finns en förtryckande struktur, låt oss ta denna insikt och reducera det till ett poängsystem”. Ja, eller så skiter vi i att göra det och analyserar samhället istället, pratar om hur strukturerna ser ut och vad de innebär istället för att rangordna vilka positioner som är ”värst”. Hur fungerar egentligen rasism, sexism, kapitalism och så vidare? Vad är det som upprätthåller dessa strukturer, vilka konsekvenser får dem och framförallt; hur kan vi motarbeta dem?

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

Jag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

Politiskt våld.

När en diskuterar politiskt våld så får en ofta frågan hur mycket våld som är rätt att använda i olika situationer. Detta bygger på en stor oförståelse om vad våld som politisk metod är.

Det finns gott om personer som förtjänar att straffas för sin politiska gärning, men jag tror inte på att hämnas för hämndens skull. Jag har inget behov av hämnd, jag vill se ett bättre samhälle. Våld är inte en fråga om rättvisa, utan det är en av många metoder en kan använda kampen för att uppnå detta. Det är inte den mest önskvärda metoden, men ibland är det den enda metoden.

När jag talar om politiskt våld menar jag inte främst våld mot enskilda personer, utan snarare våld mot demonstrationer och så vidare. Att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den är exempel på politiskt våld, men det lär inte vara någon som blir särskilt skadad. Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare är också politiskt våld.

När jag går på demonstration är jag i regel redo att slåss. inte för att jag tycker att det är så jävla kul att slåss eller något liknande, utan för att jag vet att det kan komma att bli nödvändigt för att försvara mig själv. Jag vet att det finns en risk att utsättas för attacker från såväl polis som högerpersoner, och därför går jag till demonstrationer med detta i bakhuvudet. Jag är såklart glad att jag sluppit använda våld. Personer det används våld mot är liksom inga personer som bara ”har en åsikt”, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Ingen bryr sig om att någon sitter hemma på sin röv och tycker grejer, det som är relevant är aktiv politisk handling, till exempel att med kniv och andra vapen attackera en antirasistisk demo. Det handlar inte om ”åsikter”, det handlar om att möta våld med motstånd.

När en talar om ”våldsvänstern” så låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss. Så är det såklart inte i regel. De flesta som ingår i den så kallade ”våldsvänstern” är för det mesta hela vanliga aktivister, men befinner sig i sammanhang där det ibland kan vara nödvändigt att ta till våld, typ demonstrationer. Ofta blir det tyvärr nödvändigt, då polisen brukar vara dåliga på att skydda vänstern från högerextremt våld och dessutom själva brukar vara ganska duktiga på att använda våld mot vänstern.

Det blir också märkligt att tala om våld utan att definiera begreppet och sätta det i kontext. Vi har ett samhälle som bygger på våld, både strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck, men också våld som används mot individer av polis och militär. Det finns mängder av socialt accepterat våld av många olika sorter, och att helt strunta i att förklara vad en menar med våld innan en fördömer det är mer aningslöst och naivt än något annat.

Nazister och rasister är för ett samhälle med mer strukturellt våld. De vill kanske inte utföra det själva, men de vill att det ska åligga statsmakten att bruka ännu mer våld mot rasifierade personer. De ökar också det ideologiska våldet som finns i samhället i form av rasism, alltså det som gör att rasifierade personer får lägre lön, blir misstänkliggjorda, blir utsatta för fördomar och så vidare. Detta är också ett våld som är påtagligt för den som blir utsatt för det. När vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner. Vi försvarar oss mot ett samhälle med mer strukturellt våld.

Samhället som det ser ut idag är våldsamt, och vi kommer inte att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle. Det kräver motstånd, och motståndet kommer att kräva våld. Ju mindre våld desto bättre, såklart, men vi kan inte bara acceptera denna situation för att det är ”fel med våld”, när våldet står i full blom överallt omkring oss.

När människor börjar snacka om hur mycket våld enskilda individer ”förtjänar” så har de helt enkelt missförstått vad detta handlar om. De tror att det vi försöker göra är att driva någon slags domstol, dela ut egna straff till människor baserat på deras ”ondska”. Svaret på frågan är att det är irrelevant vem som ”förtjänar” våld och hur mycket, det relevanta är hur vi tar oss till målet; ett samhälle fritt från strukturellt våld. Ju fler som samarbetar desto mindre våld kommer att behövas, så jag föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat.

De som har ett alibi.

Vi har väl alla mött dem, de som har ett alibi. Personen som tycker det är helt okej att dra sexistiska skämt eftersom en kvinna på deras jobb faktiskt sa att det var helt okej när de frågade inför typ fem andra manliga kollegor, eller den ickevita personen i det i övrigt helt vita sällskapet som tyckte att det var helt okej att bli kallad något nedsättande som anspelade på deras hudfärg.

Såhär; att göra motstånd mot förtryck är ofta en enormt obehaglig upplevelse. Det en riskerar att mötas av är nästan alltid ännu mer förtryck. Därför så är det hemskt många personer som inte säger något om det, inte ens på direkt fråga. Den där frågan tenderar dessutom ofta att ställas på ett sätt som indikerar att det liksom finns ett svar som är ”rätt”, det kanske kan låta ”men du tar väl inte illa upp när jag kallar dig [sätt in random nedsättande ord]”, åtföljt av en menande blick som liksom säger ”för inte är väl du en så tråkig person”. Sedan om personen kanske säger att hen faktiskt tar illa upp så utbyts menande blickar och så ett litet ”jamen om du tar illa upp så ska vi såååklart inte säga så”, där extremt mycket fokus läggs på att det är den här individen som tar illa upp och därför måste vi anpassa oss, för att just denna enskilda individ är så himla kääänslig. Tror någon att detta är soft eller? Tror någon att det är lätt att i en sådan situation ta mod till sig och faktiskt säga nej, bara för att mötas av de där reaktionerna som förmedlar att ”nu anstränger vi oss lite extra här för att inte kränka dig eftersom du är så hiiimla känslig”.

Sedan så används de här personerna som tydligen tycker att det är ”helt okej” som alibi för att de sedan ska kunna sitta och vräka ur sig vilken skit som helst, för de har ju faktiskt ”frågat en kompis” som tyckte si och så. Och sedan när någon faktiskt säger ifrån så har en ännu mer kött på benen för att framställa denne som lite extra känslig och konstig och så kan det bli en stor jävla diskussion av hela grejen. Kanske kan en till och med anklaga personen som säger ifrån för att försöka föra en hel grupps talan, kanske kan en till och med hävda att det är personen som säger ifrån som är den riktiga rasisten/sexisten. Behöver jag förklara varför det här beteendet är så sjukt vidrigt?

Jag tänker såhär: om jag vet med mig att vissa beteenden är känsliga så skiter jag helt enkelt i att utöva dem. Jag frågar inte om det är okej att jag kallar en person för något nedsättande som anspelar på dennes hudfärg, utan jag struntar helt enkelt i att göra det. Detta för att jag absolut inte vill sätta någon i en position där de kan känna sig tvingade till att acceptera ett beteende de faktiskt uppfattar som kränkande. Att göra detta hade varit att utnyttja min makt som vit för att förtrycka någon annan, och detta vill jag helt enkelt inte göra.

Sedan kan det absolut vara så att det finns ickevita som är helt okej med dessa ord, och det är väl bra för dem. Jag tror emellertid knappast att det är viktigt för dem att bli kallade för dessa ord, och därför skiter jag i det helt, för jag behöver inte göra det. Jag klarar alldeles utmärkt att kommunicera utan att använda mig av potentiellt kränkande ord, och därför så skippar jag det helt och hållet. Inte ens om en person kom fram till mig och på eget initiativ sa ”jag är okej med att kallas detta” om ett ord jag vet att andra tycker är rasistiskt så skulle jag göra det.

Det är viktigt att en kan skaffa sig en egen analys av vad som är förtryckande så att en inte alltid behöver gå omkring och fråga och/eller pröva om potentiellt förtryckande beteenden är okej. Om du gör detta så är risken mycket stor att du kommer att fortsätta förtrycka och det kan vi väl enas om är en tråkig grej? Eller? Jag tror nog att det är det som är kärnan här; vissa vill helt enkelt inte anstränga sig för att sluta förtrycka, men vill kanske ändå framstå som att de ~*bryr sig*~ om vad andra tycker.

Gör såhär istället; om du funderar på om ett ord kan uppfattas som kränkande eller rentav vet att det av många uppfattas som kränkande, fråga inte om du får säga det utan bara SÄG DET INTE!!! Jag lovar, det är inte svårt, det finns tusentals andra saker du kan prata om istället. Jag kan nästan lova att ingen kommer bli arg på dig för att du inte kallar dem rasistiska eller sexistiska saker, jag kan lova att ingen kvinna kommer att ta illa upp över att inte bli kallad hora eller fitta. Det är en fråga om respekt, om att inte göra en annan människa obekväm på grund av sin hudfärg eller sitt kön, och jag tycker faktiskt att det är det minsta en kan kräva i ett socialt sammanhang. Tyvärr är det många som sätter sitt behov av att få använda precis vilka ord de vill över detta, och det är fan i mig inget annat än förtryck.

Sexism och rasism accepteras inom idrotten.

Det har kommit till min kännedom att tennisspelaren Wilander kommer att samarbeta med personen som driver tennissidorna Forzafabio och Vamosrafa. Wilander kommer att skriva om tennis för Forzafabio.

Dessa sidor drivs av en figur som twittrar under namnet @denstoreralf. På detta konto skriver hen en hel del om damidrott, men inte på något positivt sätt. Nej, det flödar av sexism och rasism.

Som till exempel här, där hen tycker att det är lämpligt att spekulera i kvinnliga fotbollsspelares sexualitet eftersom det är ”det enda intressanta”.

Eller här om att vi i Sverige lever i förnekelse eftersom vi faktiskt har ett intresse i damfotboll. Även några slags ofärdiga spekulationer om vilken hudfärg olika spelare har och vad de betyder, som inte avslutar eftersom ”det får en ju inte skriva om”. Vem har tystat hen? Pk-maffian, få en anta.

Här skriver hen om att det vore en bra grej att ranka världens folkslag.

Här skriver hen om att en ”kines” vunnit damgolfen som om det vore något negativt. Hen kan såklart inte hålla sig ifrån att slänga in en kommentar om hens utseende. Soft kombo av sexism och rasism.

Här, en lång utläggning om vilken sexualitet olika kvinnliga fotbollsspelare har. Även här toppat med rasism, en utländsk fotbollsspelare ”får” tydligen inte gilla flickor.

Idrott är inget jag brukar bry mig särskilt mycket om, men jag bryr mig om sexism. Jag undrar hur Wilander tänker när hen tycker att det är en bra grej att samarbeta med en kvinnohatare och rasist likt detta. Jag undrar också hur Expekt som sponsrar spektaklet, alltså båda sidorna denna person driver, tänker.

Tycker de människor som ha samröre med den här personen att rasism och sexism är okej inom idrottsvärlden? Varför är det intresserade av att sponsra och samarbeta med en person som reducerar kvinnliga idrottare till deras kön eller som vill ranka världens folkslag? Det duger inte att säga att hen är bra i övrigt eller liknande, hen ger fortfarande uttryck för extremt unkna åsikter som skadar såväl kvinnor som ickevita.

Det är klart som fan att det inte är så kul att syssla med idrott som kvinna när detta är vad en möts av. Och ja, det kommer alltid att finnas ”enskilda rötägg”, frågan är hur omgivningen reagerar på dem. En kan antingen ta avstånd och själv jobba för en mindre sexistisk och rasistisk idrott, eller så kan en välja att samarbeta med och därmed även acceptera och understödja fanskapet. Människor som Wilander och företag som Expekt borde ta sitt ansvar och inte samarbeta med personer som ger uttryck för den här typen av åsikter.

Tipstack går till @boodazlabarr på twitter.

Hantera sexistiska skämt.

Jag har fått frågan ett gäng gånger om hur en kan hantera sexistiska skämt. Detta är ju ett ständigt aber som feminist, och som kvinna i största allmänhet, speciellt då folk gärna bli lite extra jobbiga om de märker att en blir provocerad eftersom de tycker det är så himla ”kul”.

Först och främst vill jag säga att jag verkligen tycker att det är en bra idé att, om möjligt, sortera bort sexistiska människor ur sitt umgänge. Många har en idé om att en inte ska låta ”åsikter” komma i vägen för umgänge, men det handlar liksom inte om åsikter utan om grundläggande respekt för människorna i ens närhet. Människor som inte kan respektera dig och undvika att dra ”skämt” som gör dig obekväm är helt enkelt inte värda din tid.

Sedan finns det såklart en mängd situationer då en inte har möjligheten att slippa undan, eller där en värderar umgänget såpass högt att en inte vill lämna det. I sådana situationer tror jag att det kan vara effektivt att applicera följande.

Först och främst måste en släppa idén om att en ska uppfattas som en ”skön tjej”. Det handlar liksom om att en måste våga vara obekväm och skapa dålig stämning. Tyvärr så är det ofta så att det inte finns något annat sätt att göra detta på än att vara obekväm, så det är en fråga om avvägningar. Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men jag kan säga att det är mycket av en övningsfråga. Ofta är det väldigt jobbigt att stå på sig, men det är inte sällan extremt befriande efteråt. Jag har verkligen fått så himla mycket högre självrespekt sedan jag började våga säga ifrån. Om du inte vågar säga ifrån; skratta inte med. Var likgiltig. Sådant kan många gånger vara väldigt effektivt, speciellt i mindre grupper.

En första grej en kan göra är att söka allianser. Oavsett om det är i klassen, på arbetsplatsen eller i släkten så finns det troligen vissa vettiga människor i sammanhanget som inte heller tycker det är kul med sexism, eller som i alla fall är mer mottagliga för kritiken av den. Med sådana kan en försöka prata kring de situationer en upplever som problematiska. Det finns flera olika poänger i detta. För det första kan det vara skönt att dela erfarenheter och tankar och känna att en inte är ensam, och det kan också bädda för att fler reagerar på sexismen, och säger till eller i alla fall inte skrattar med. Sexistiska skämt och liknande existerar alltid i ett sammanhang, och om den som skämtar inte får någon positiv respons så är det troligt att hen inte känner sig så peppad på att fortsätta, oavsett var hen själv står i frågan.

Om en är ensam i sina uppfattningar så tror jag att det ofta funkar bra att sansat förklara hur olika skämt är problematiska. Försök att lägga fokus på strukturen och inte individen. Till exempel ett våldtäktsskämt är till stor del problematiskt för att kvinnor lever under våldtäktshot. Lyft fram det, lyft fram kvinnors sociala verklighet och i vilken kontext skämtet verkar istället för att fokusera på skämtet som sådant. Jag tror i och för sig att personliga attacker kan vara effektiva, men det beror mycket på sammanhang och vad en själv känner att en vågar.

Det kan också vara effektivt att fråga ”hur menar du nu?/vad är det som är roligt?” eller liknande. Ofta inser folk hur idiotiskt de beter sig när det tvingas förklara det, och om de inte själva göra det så kanske andra i sammanhanget tänker till. Det kan även vara effektivt att efter en konfrontation ta upp diskussionen med andra i sammanhanget utanför, just för att väcka tankar och kanske på sikt kunna skapa allianser. Ofta är det nog så att den som drar själva skämten inte är beredd att ändra åsikt, men att andra runtomkring kan vara det.

Det är också viktigt att visa stöd och få stöd. Om en är flera som upplever sexismen som problematisk i ett sammanhang så kan en komma överens om att stötta varandra när någon säger till. Om en är flera så blir det enklare att säga ifrån och den enskilda individen tvingas inte stå för allt. Det är viktigt att tänka på att stötta andra kvinnor och feminister i deras upplevelser och strider. Även om en inte vågar göra det öppet i den stunden så kan en göra det efteråt, det kan också betyda jättemycket. Jag var till exempel med om en gång när jag sade ifrån när jag blev tafsad på, och en person i sällskapet sedan tog mig åt sidan och sa: ”vad modigt att du sa ifrån”. Även om hen inte sa något i själva stunden jag sa till så betydde hens stöd jättemycket. Så ge stöd till alla andra som säger ifrån, öppet i stunden eller senare privat. Det betyder verkligen skitmycket, kom ihåg det.

Att göra motstånd kan ofta vara ett sätt att ge andra mod till detsamma, och det kan vara stärkande att tänka på när en hamnar i jobbiga situationer på grund av det. Tänk att varje gång du gör motstånd mot sexism i ett sammanhang med andra så hjälper du ett litet litet frö att gro inne i någon. Du visar på andra sätt att se på verkligheten, andra vägar att ta i sitt liv, och det kan vara oerhört viktigt. Varje gång du säger ifrån mot sexism så ställer du dig i ledet av miljontals fantastiska kvinnor som kämpat för sina rättigheter, och du bidrar till att världen ska bli en lite bättre plats. Det brukar jag tänka på när jag förlorar tron och styrkan, och det tycker jag att du också ska göra.

Kämpa!

Hur bemöter en folk som viftar bort sexism som extremfall?

Fick denna fråga från Sara:

Jag har stött på ett resonemang när jag diskuterat detta med twitterkvinnohatet om vårt fotbollslandslag, att dessa killar som skrivit tweesen är människor med låg IQ, att de är extrema kvinnohatare och att majoriteten av män aldrig skulle säga så osv. Jag tror dock att de åsikter som vädrades på twitter om landslaget är en ganska generell syn på kvinnliga idrottare, även om folk kanske inte uttrycker sig så starkt kring det. Men att det finns något förlöjligande över kvinnliga idrottare och såklart ett utseendefokus ist för prestationsfokus.
Jag vet iaf att de har fel när de menar att det är ett fåtal som tycker så här. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att argumentera emot det. Hur kan en argumentera kring detta på ett ganska kortfattat sätt? En måste väl sätta in det in det stora samhälleliga strukturerna, utan att hålla en predikan i det oändliga. Och hur kan en lägga fram tesen att alla män förtrycker kvinnor och att alla män därför måste ta ansvar för sin del i den patriarkala strukturen, utan att få folk att bli allt för indignerade. Helst vill jag att folk ska ta till sig det jag säger och inte försätta sig i försvarställning där inget går in.

Detta är något en ofta stöter på i olika sammanhang. Det kan till exempel sägas att människor som våldtar bara är ”idioter”, som om det var något slags extremfall eller defekt och inget som har med samhället i övrigt att göra. Precis som du skriver är detta på tok för vanligt för att kunna förklaras som någon slags abnormalitet. Jag tycker att du kan påpeka att det inte bara handlar om de som skriver saker likt detta, utan alla som retweetar det och skrattar åt det också. Precis som att de som hejar på är en lika stor del av mobbing som de som säger elakheterna så är de som skrattar eller sprider i det här fallet en lika stor del av problemet.

Jag tycker att du först ska fråga om de tror att uttryck för sexism inte har något med hur vi ser på män och kvinnor i stort att göra. Få brukar kunna svara rakryggat ja på den här frågan, och även de som gör det kanske tänker till lite senare. Jag tror att det är bra att så lite tankefrön i folks huvuden. Fråga om de tror att samma saker skulle sägas om herridrott i samma utsträckning och så vidare, om de inte tror att det finns ett samband mellan att damidrott är så mycket mindre populärt, har så mycket sämre villkor och att folk uttalar sig såhär om det och så vidare. Försök helt enkelt att pedagogiskt påvisa kopplingen mellan dessa extrema uttryck för förakt och det som brukar passera. För det extrema kommer ju inte ur ett vakuum, det har ju grott fram ur ett samhälle där den här synen på damidrott finns, fast för det mesta kanske lite mindre uttalad. Det viktiga är att få människor att begripa kopplingen mellan den grundläggande strukturen och de extrema uttrycken för den, och det kan göras på ett ganska smidigt sätt genom att ställa ledande frågor och så vidare.

Sedan tycker jag även att en kan dra paralleller till just mobbing, som jag gjorde innan. Det är något de flesta kan relatera till tänker jag mig. Fråga om de tycker en ska stå passiv om någon är taskig mot någon annan. Det är såklart att personen som är taskig är en idiot, men genom att ignorera problemet så underlättar en att personen ska kunna fortsätta med sin idioti, och den som blir utsatt blir ju precis lika utsatt i vilket fall. Om en verkligen tycker att något är idiotiskt så borde det inte vara så svårt att sätta sig emot den som säger det. Fråga om de skulle resonera på samma sätt som de hörde någon säga rasistiska saker. Det är viktigt att sätta sig emot även det en kanske tycker är såpass korkat att det borde vara självklart att ingen säger det. Det räcker liksom inte med att själva ha ”bra” värderingar, utan en måste även visa att de dåliga värderingarna inte är okej. Om en inte markerar emot sådant så kommer människor att tänka att det är okej att skämta om sådant, att ha de värderingarna.