Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.
Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)
Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.
Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.
Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.
För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.
