sexualitet – Fanny Åström

Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.

Inlägg om sex.

Jag tänkte att eftersom jag beskrev det här med att omvärdera intimitet och sexualitet som en viktig del i min process mot att börja begära kvinnor så ska jag länka lite inlägg som jag skrivit om detta. Håll till godo!

Sex som enda form för intimitet.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Intimitetsritualer.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Om asexualitet och förnekande.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Om att få rum att begära.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Pliktskyldigt heterosex.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

När en inte vet vad en vill.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Händer.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Att inte vilja ha sex.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Svar på kommentarer, vecka 45.

Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget
Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

Att få ovälkomna frågor och att säga ifrån.

Igår var jag på stan med några vänner. När vi satt och åt kom en man fram och frågade om vi var ”lebbar”. Jag bad honom lämna oss i fred varpå han blev oerhört upprörd över att jag inte ville svara på frågan, och sedan för att jag var ”otrevlig”. Han stannade ett par minuter trots att jag upprepade gånger bad honom att gå och attackerade en av mina vänner med en massa frågor. Det var ganska obehaglig stämning när han typ höjde rösten och viftade med sina armar tills hans vän lugnade ner honom.

Reflekterade över ett par saker angående detta:

Bland annat det här med att säga ifrån. Jag var den av mina vänner som sa något först, och därför jämförde mannen mig med mina vänner och ba ”varför är det bara du som är otrevlig, de andra bryr sig ju inte” som om jag inte skulle ha mer insikt i vad mina vänner tyckte och tänkte om saken än han. Att säga ifrån straffar sig. Om jag inte hade sagt något utan bara typ svarat artigt på frågan hade han kanske stannat, men han hade nog inte blivit aggressiv som han blev nu.

Det är tydligt att det här med att säga ifrån inte är någon enkel sak, det finns alltid något den som en säger ifrån gentemot kan klaga på, typ att en är otrevlig som inte ger dem en chans, eller att en säger ifrån för sent och så vidare och så vidare. Jag säger väldigt ofta ifrån, men det tar mod och kraft och det är inte alla som har det. När en säger ifrån så blir det nästan undantagslöst en jävla cirkus av det eftersom människor har så oerhört svårt att acceptera det. Det är faktiskt helt otroligt hur känsligt det är, och då har jag ändå en kropp som är relativt privilegierad jämfört med många andra som blir utsatta för förtryck-

Jag tror också detta är första gången jag i vuxen ålder blir utsatt för något irl på grund av mitt genusuttryck (på internet händer det hela tiden, men det är en annan historia). Jag har ju blivit utsatt för olika trakasserier för att jag antas vara kvinna, men nu menar jag alltså för det som jag själv har valt det vill säga min frisyr, mina kläder och så vidare. Jag vet ju att jag numera ser mindre heterosexuell och kvinnlig ut, men det blev ändå väldigt konkret i och med denna händelse. Folk kan faktiskt få för sig att gå fram på stan och fråga mig vad jag har för sexuell läggning. Jag har nog inte reflekterat över detta så mycket än, men jag kände mig väldigt obekväm i kroppen efter den här händelsen. En vill gärna tro att det bara är en själv som tänker på ens utseende, men så är det dessvärre inte och det är beklagligt.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.