sexuella övergrepp – Fanny Åström

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Daddy issues.

Det finns ett begrepp som antifeminister ibland använder sig av som är ”daddy issues”. Det handlar om att personer som inte passar in eller som klagar för mycket på patriarkatet anses göra det för att de har blivit utsatta för det ena eller det andra under sig uppväxt. Jag ser ofta spekulationer kring vad min och andra feministers pappor gjort, ibland är det riktigt osmakligt, såsom att insinuera sexuella övergrepp. De liksom gottar sig i att spekulera kring vad en kan ha blivit utsatt för som har gjort en till den en är, och ju grövre desto bättre. Den som blivit utsatt för förtryck, och speciellt sexuella övergrepp, anses av något skäl inte ha förmåga att se klart på sin situation. Sexuella övergrepp är också något som sker helt slumpmässigt och inte något som hänger ihop med den lilla situation vi kallar patriarkatet, enligt denna logik.

Här har vi en definition av ”daddy issues”:

Whenever a female has a fucked up relationship with her father, or absence of a father figure during her childhood, it tends to spill into any adult relationship they embark on, usually to the chagrin of any poor male in their life.

Grejen är att människor blir utsatta för saker av sina pappor. Det är inga isolerade händelser utan hänger även det ihop med patriarkala strukturer. Den som pratar om ”daddy issues” tänker sällan på detta. Varför har dessa kvinnor en dålig relation med sina pappor? Varför är det så oerhört många kvinnor som har det?

Det som sker här är att en istället för att försöka hjälpa någon med sin situation skämmar den som anses ha blivit utsatt för något och ogiltigförklarar dennes åsikter utifrån detta. Istället för att kolla närmare på våldet och förtrycket som sker inom familjen så används det för att avskriva någons åsikter som illegitima.

Den som blivit utsatt för vidrigheter av sin pappa är ett offer för patriarkatet. Dels eftersom det våld en utsätts för inom familjen troligen hänger ihop med mansrollen, men också för att vi lever i ett samhälle där det så kallade ”privatlivet” anses vara en så viktig rättighet för föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet att det överstiger barns rätt att slippa våld och förtryck. Sexuella övergrepp och våld i hemmet är alltså inte någon isolerad händelse, utan det är en fråga om hur samhället är organiserat. Den som blivit utsatt för detta borde alltså absolut ha legitimitet att uttala sig utifrån sina erfarenheter. Dessa erfarenheter är politiska, det är sånt som sker i ett patriarkalt system.

Vad är det att ha en uppfuckad relation med sin pappa? Min uppfattning är att det folk i regel menar är att en har en relation där en bråkar mycket, har sagt upp kontakten eller på annat sätt visar sin ilska/avståndstagande utåt. Alltså; inte en jävel bryr sig om det är så att en har blivit utsatt för typ sexuella övergrepp i barndomen men vänder det inåt, men nåde den som skulle vända det utåt. Då blir plötsligt hela personligheten och allt en gör och säger en fråga om det.

Givetvis kan det framstå som att feminister har mer problem med sina fäder eftersom feminister i regel pratar mer om manlig makt, där faderskapet ju ingår som en ganska stor del. Att en pratar om något behöver dock inte innebära att en är mer utsatt för det än någon annan. Folk reagerar väldigt annorlunda på saker de blivit utsatta för, vissa som utsätts för övergrepp vänder det inåt och andra reagerar med ilska. Det beror på en mängd olika saker, på hur situationen kring händelserna sett ut, på vilken kontext en hamnat i senare, vilka idéer en kommit i kontakt med och så vidare.

Det kan ju lika gärna var så att oförmågan att bli förbannad när någon behandlar en som skit är ett resultat av ens uppfostran, jag skulle till och med säga att det är ganska vanligt. Människor som genom livet har lärt sig att hålla all skit inom sig och inte reagera på det eftersom ändå ingen bryr sig om vad de säger. Detta kan vara nog så begränsande och problematiskt för personen ifråga, skillnaden är att det inte märks i form av att människan är ”jobbig”. Jag tycker att det är en betydligt mer intressant fråga vad det är som gör att så många ickemän inte reagerar på att de lever i ett samhälle där de blir konstant nedvärderade, förtryckta, är utsatta för hot om våld och så vidare.

Vårt sätt att reagera på saker är alltid ett resultat av bland annat vår barndom. Våra åsikter formas alltid av våra erfarenheter och vår position, men av någon anledning anses det alltid vara ickemäns erfarenheter av patriarkalt förtryck som göra deras åsikter illegitima. Varför anses inte mäns avsaknad av erfarenhet av patriarkalt förtryck, eller deras erfarenhet av att vara privilegierade i patriarkatet, göra deras åsikter illegitima?

Det hela är verkligen djupt osmakligt. Att använda människors erfarenhet av övergrepp och förtryck emot dem är verkligen vidrigt. Att insinuera att den som visar sin ilska över patriarkalt förtryck gör det för att den blivit utsatt för sexuella övergrepp, utan att ens veta något om saken, är bara ett sätt att slippa lyssna. Istället för att se att det är många som lever i en verklighet där de blir utsatta för patriarkalt förtryck i hemmet så används detta faktum för att helt enkelt strunta i att lyssna. Det är så sjukt motsägelsefullt, men patriarkatet är ju inte direkt känt för att vara Logiskt Och Sansat.

Det vore intressant om alla dessa som så gärna använder ickemäns erfarenheter av förtryck emot dem skulle kunna ta och fundera lite på hur vi ska ta tag i att vi lever i ett samhälle där detta förtryck äger rum, så att folk slipper vara så ”jobbiga” när de reagerar på skiten de blir utsatta för.

”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.

Det finns en term inom kriminologin som heter ”det ideala offret”. Det ideala offret är en person som är försvarslös, som inte kan antas ha någon som helst skuld i förloppet. Till exempel: en gammal dam som blir rånad på väg hem från affären mitt på dagen. Om hennes skulle de flesta tänka ”offer” direkt. Men de allra flesta brott går ju inte till såhär, framförallt inte våldtäkter. Folk blir i regel inte utsatta för överfallsvåldtäkter, och även när så är fallet så finns det mängder av ”tips” rörande hur dessa ska undvikas (ta den upplysta vägen, ha med ett par foträta skor, ha nycklarna i handen). Eftersom de allra flesta sexuella övergrepp begås av någon som offret känner så finns det redan där en grund till att skuldbelägga offret istället. Om en ickeman blir utsatt för ett övergrepp av en man får hen ofta höra att det hela är hens fel. Hen skulle inte ha litat på mannen.

Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp är såklart en oerhörd kränkning, även om övergreppet är ett ”milt” sådant. Det handlar dock inte om att det finns någonting särskilt i just ”sex” som gör att våldtäkten är extra farlig, det handlar om att en i våldtäkten slutligen reduceras till objekt. Våldtäkten är bara den yttersta förlängningen av den omfattande samhällsideologi där människor reduceras till kroppar, kroppar som män kan använda för att tillfredsställa sina sexuella begär.

Men kränkningen fortsätter sedan i resten av samhället. Till att börja med är den ofta internaliserad i en själv, både innan och efter. Den som blir utsatt tänker ofta; ”jag skulle inte ha gjort så, jag skulle ha sagt nej”, och så vidare. En utsätter sig själv för ytterligare kränkning genom att inte ta det en blivit utsatt för på allvar. Jag har själv gjort detta i många sexuella situationer, en sådan beskriver jag här:

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Såhär kände jag i flera veckor trots att jag funderar på dessa frågor dagligen och anser mig ha kommit ganska långt i det arbete det är att försöka göra sig kvitt sina internaliserade patriarkala värderingar. Ändå gick jag omkring och kände skuld och skam för något jag hade blivit utsatt för.

När en sedan kanske vågar berätta så är det inte ovanligt att de en berättar för mer eller mindre tar förövarens parti. De kanske ger en olika ”tips” om hur en ska göra för att inte bli utsatt för övergrepp, vilket kanske är ”snällt” och ”omtänksamt” om en har uppfattningen att grejen med en våldtäkt är just ”sexet” som sådant, att det finns en magisk gräns i till exempel penetration som en till varje pris måste undvika att korsa eftersom det då ”försvinner” något. Om en går omkring med uppfattningen att det är detta som är ”grejen” med ett sexuellt övergrepp om inte integritetskränkningen i att någon inte bryr sig om ens vilja, då kanske det är konstruktivt med dessa ”tips”. Men att se på sexuella övergrepp på det sättet är i sig en patriarkal mystifikation, det är att upphöja ”sex”, oskulden och så vidare till något heligt och magiskt.

Jag talade med en vän för ett tag sedan, och hon berättade hur rädd hon alltid är när hon har kontakt med män i alla möjliga sammanhang. Hon sa ”jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”. Det är just det är ”mitt fel” som hon la tonvikt på, och jag förstår det. Om en bara blir utsatt för något, om en är det ideala offret, så kan en lita på att en får omgivningens sympati. En har troligen inte någon internaliserad bild av att det är ens eget fel om en blir rånad mitt på dagen. Men om en blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är saken i majoriteten av fallen en annan.

Ett sexuellt övergrepp är en uppvisning i patriarkalt gränsöverskridande beteende, och både det som sker före och efter är i sin tur uppvisningar i urskuldande av detta gränsöverskridande beteende. För att kunna tala om våldtäkter på ett rimligt sätt måste vi knyta ihop detta beteende med alla andra former av gränsöverskridanden som män ägnar sig åt och helt utan omsvep lägga skulden där den hör hemma.