Fick denna kryptiska kommentar angående mitt inlägg om Size me:
lägg ner din blogg så slipper vi skriva om ditt inlägg.. snälla för ingen elev pallar läsa denna text så ta bort den!
Och undrar på grund av detta: är det någon skolklass som har en uppgift som inkluderar att läsa mitt inlägg om Size me. Alltså, jag kan verkligen förstå att man tycker att det suger och det är helt okej med mig, men det vore otroligt smickrande om det var så. Så tja, om någon vet, snälla berätta!
Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.
Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.
Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.
Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.
Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.
Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.
Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.
Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.
Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.
Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.