självmord – Fanny Åström

I mina öron låter det mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag tänker lite på det här med vad folk skriver till andra människor på internet. Jag är inte direkt så att jag tycker att typ förolämpningar ska bannlysas, däremot tänker jag på kommenterar i den här stilen:

Den här personen kommenterade mig blogg typ 20-30 gånger och använde sig av någon slags anonymiseringstjänst. Hen utgav sig för att vara någon som kände mig och mina vänner och uppmanade mig både till att ta mitt liv och att ”söka hjälp”. Detta är verkligen så oerhört obehagligt att bli utsatt för. Liksom en enskild person som lägger ner så jävla mycket jobb på att skada en.

Jag tänker också på kommenterar i stil med ”sök hjälp”, ”kontakta psykakuten” etcetera. Det finns inget som säger att jag inte sitter på psykakuten i detta nu och skriver detta, de kan inte de här personerna veta. Tro det eller ej, en kan faktiskt må psykiskt väldigt dåligt och behandla det och twittra/blogga samtidigt. När jag uppmanas till att ”söka hjälp” kan det vara så att jag desperat försöker få tag på någon som kan ge mig behandling (inte för mina feministiska åsikter dock, det klassas nämligen inte som någon sjukdom), eller att jag redan går i terapi. De flesta brukar inte vara särskilt öppna med sådant just eftersom dessa små kräk kan tänkas använda det emot en.

Samma sak med folk som skriver att jag är tjock. Jag har haft mycket problem med ätstörningar, något som jag faktiskt skrivit om ganska mycket här. Och även om jag inte hade gjort det hade risken varit väldigt stor att jag haft det, eftersom det är mycket utbrett bland kvinnor. Varför vill en riskera att kasta ner en människa i den skiten igen? Jag begriper det inte, jag tycker det är så jävla elakt.

Vad är det som driver människor till att skriva den här typen av kommenterar? Det finns liksom en stor jävla risk att den där kommentaren faktiskt skadar, att den appellerar till något som rör sig inom en. Det är det här som är det skrämmande, dessa människor som kommer igen och igen och igen och anstränger sig för att hitta rätt jävla knappar att trycka på.

Det känns som att ”du vet vem” hade tyckt det var en bra grej om jag faktiskt hade drivits till självmord, det är i alla fall så personen ifråga agerar. Och det är heller inte osannolikt att en kommentar kan påverka någon som redan går i de tankarna. Och i mina öron låter det jävligt mycket mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Jag har då äntligen läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En bok jag velat läsa sedan jag såg titeln som jag tycker är helt genial.

Boken är självbiografisk och handlar om hennes självmordstankar, hennes ångest och hennes sjukdom. Den är otroligt starkt och medryckande skriven. Hon beskriver på ett ypperligt sätt den där känslan av desperation, att verkligen inte kunna se något ljus på andra sidan hur mycket man än försöker.

Det finns inte så mycket mer att säga. Läs den och älska den.

Facebook rymmer både hat och kärlek, precis som verkliga livet.

Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”. Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.

Simone Beck hade tusen vänner, men ändå ingen vän. Jag tror det finns väldigt många som hon på Facebook. Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig.

Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.

Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!

Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.

Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.

Lite klargöranden om självmord.

Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.

Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:

Jag uttalade mig om ett specifikt fall jag var med om, inte folk som tar livet av sig eller försöker ta livet av sig i allmänhet.
Jag förstår att man hör av sig till folk innan man tar sitt liv. Det är en stor grej och jag skulle nog vid närmare eftertanke höra av mig till någon själv. Jag har varit med om folk som gjort det också, och det har jag tyckt är helt okej (så okej som det kan bli under omständigheterna).
Jag har inget emot att folk pratar om sina självmordstankar med mig. Människor som tycker att man ska hålla allt sånt för sig själv är infantila, klart mina vänner ska snacka med mig!
Jag menar inte att avgöra vem som ”mår dåligt på riktigt” på något vis. Däremot kan man må dåligt utan att för den sakens skull vara seriös i sitt självmordsförsök. Detta är givetvis inget man kan veta 100% säkert, men man kan göra rimliga kalkyler utifrån givna fakta.

Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.

Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.

Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.

Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.

Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.

Fråga från Anna: vad är jobbigt med en vän som simulerar självmordsförsök en gång i veckan?

Fick då en kommentar på detta inlägg, relaterat till kvinnan som försökte ta sitt liv på facebook.

Och vad är det jobbiga med att ge uppmärksamhet och bekräftelse till någon som mår dåligt? Föreställ dig själv hur du skulle må om du inte fick bekräftelse och uppmärksamhet. Skulle du då orka följa alla de social normer du radat upp här ovan. Som om de inte det räcker med att folk mår dåligt, ska de behöva bete sig ”normalt” för att få hjälp också?
”…människor som inte ens vill ta hand om sig själva…” wow, är du tankeläsare också.

För det första vill jag poängtera att jag har sagt att jag inte vet hur det var i det här fallet och dessutom skrev jag att jag personligen hade hört av mig till polis eller närstående.

För det andra så har jag inte problem med att ge en människa som mår dåligt uppmärksamhet eller bekräftelse, vilket jag också skrev. Jag hjälper gärna till och pratar, ger råd och stöd, vilket Anna hade sett om hon läst inlägget. Uppenbarligen misstolkar hon mig eller har bara läst rubriken.

Vad är jobbigt med att ha en vän som flera veckor på rad hör av sig om att hen ska ta sitt liv? Ja gissa! Det är givetvis skitjobbigt att varje gång det sker behöva ringa polis, föräldrar och ha timslånga samtal med den här personen. Det tar tid och energi, man oroar sig och tänker extremt mycket på det. Får lite ont i magen när personen ringer eller sms:ar, för man vet inte om man återigen kommer behöva ge sig ut på jakt. Den som frågar har uppenbarligen ingen erfarenhet av detta.

Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder och betett mig dumt ibland, jag vet hur det är att göra dumheter och starta bråk för att få uppmärksamhet. Det är dumt det också, men då kan man åtminstone avvisa personen ifråga som en idiot. Men en sak skulle jag aldrig göra, och det är att hota med att ta livet av mig! Det är osmakligt och fruktansvärt egocentriskt att på det sättet appellera till folks dåliga samvete. Så ja, jag skulle kunna följa mina egna sociala regler eftersom den enda regeln jag har satt upp är att man inte ska använda självmordshot som ett sätt att får uppmärksamhet. Om man gör det så kan man inte förvänta sig att bli tagen på allvar, för de flesta orkar inte dra igång hela proceduren varje gång! Det är ett jävla jobb att rädda någon från att ta livet av sig, för den som inte vet.

Att man hjälper och stödjer sina vänner är en självklarhet! Jag förväntar mig det av andra och gör det själv. Men att utnyttja någons dåliga samvete för att man själv inte orkar ta tag i sina känslor är rent av elakt.

Om jag skulle vilja ta livet av mig skulle jag inte sms:a mina vänner om det, jag skulle skriva ett självmordsbrev och gå ut och göra det, i tysthet. Om jag inte var bestämd om att jag ville ta mitt liv så skulle jag inte heller ha simulerat ett självmord utan talat med mina vänner om mitt mående och bett om den hjälp jag upplevde att jag behövde. Ska det vara så svårt? Man ska inte ropa varg, som det heter. Klart en person som alltid ”försöker” ta livet av sig inte tas på allvar!

Och apropå att jag anser mig själv vara tankeläsare. Klart man aldrig kan veta säkert, men jag bedömer att en person som snittar 1 ggr/veckan på misslyckade självmordsförsök med förvarning kanske inte är så seriös alla gånger. Och allvarligt talat: detta är den enda person jag någonsin uttalat mig om.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.