sjukdom – Fanny Åström

Att relatera till sitt mående som ”frisk”.

En av de mest intressanta sakerna med att ta sig upp från någon slags depression är hur en förhåller sig till ~*livets toppar och dalar*~ sådär i största allmänhet. Ibland har en pissdagar när en inte får ett skit gjort. Eftersom jag har haft ett helt år där pissdagar varit normalläget och ibland rentav det bästa en kan hoppas på så är min idé om vad som är ”normalt” lite rubbad.

Jag konstaterar att jag inte går omkring med en ständig underliggande känsla av ångest eller panik. Det är en stor befrielse, så stor att jag inte kan förstå den. Det känns så främmande att jag för ett år sedan var tvungen att kämpa för att överleva, upprätthålla några slags rutiner, gå upp ur sängen på morgonen, något som nu går relativt smärtfritt.

Samtidigt blir jag ofta rädd när jag känner att lusten och orken tryter några dagar. Även då det har helt naturliga förklaringar, som sömnbrist eller liknande, så tänker jag direkt att det handlar om att jag är på väg ner i det svarta hålet igen. Och detta är också något som i sig begränsar mig; rädslan för att kanske inte orka, för att inte kunna stanna upp i tid.

När jag känner brist på motivation så tänker jag lätt att det är sjukdom, när det i själva verket är en sån där helt normal grej som människor känner i sina liv. Det går liksom upp och ner, det betyder inte att en är sjuk. Men det är som att det har blivit svårt för mig att relatera till mitt mående i ”normala” termer, eftersom jag varit sjuk ”formellt” eller vad en ska säga.

Varför är det så viktigt för vissa att fetma inte ska vara en sjukdom?

När det talas om fetman så är det alltid människor som ska komma och berätta att ”fetman är ingen sjukdom” trots att fetman faktiskt definieras som precis en sådan. Nej, inte ”resultatet av en sjukdom” eller ”ett symptom” utan som en sjukdom i sig. En kan ju såklart tycka både det ena och det andra om feta människor men faktum kvarstår att det definieras som en sjukdom.

Ibland jämförs det med alkoholism och säga att ”det är resultatet av aktiva val”. Nå, de flesta sjukdomar är nog resultat av ”aktiva” val. Till exempel lungcancer är ofta resultatet av bland annat rökning, är det inte en sjukdom då? Många tillstånd kan nog härledas tillbaka till vilken arbetsmiljö en har, vilken mat en ätit, hur mycket stress en har i livet och så vidare vilket en ju också kan ”välja” i samma drömvärld där var och en kan välja om en ska drabbas av fetma eller inte.

Vissa verkar tycka att vad som är en ”sjukdom” eller inte har att göra med individens moraliska lastbarhet. Om en har ”valt” att bli sjuk så är det ingen sjukdom. Men det är ju en jättekonstig idé! Varför skulle våra medicinska bedömningar bero på huruvida personen ”valt” det eller inte. En person kanske jobbat skithårt för att få cancer, är cancern mindre en sjukdom för den sakens skull? Det är ju fullkomligt godtyckligt och kräver dessutom insikt i varje individs tankevärld. Skulle verkligen vilja se någon försöka sälja in en sådan definition medicinskt, tror inte det skulle gå särskilt bra.

Vissa drar detta till att feta människor inte ska få behandling eftersom de ”valt” att bli sjuka. Jag har så svårt att förstå den här inställningen. Även om en människa ”valt” att bli fet så är det väl inte desto mindre ett problem om hen är i ett tillstånd hen lider av? Varför skulle det inte behandlas bara för att det förekommit val tidigare?

Varför skulle någon till exempel göra en gastric bypass om det var lätt att gå ner i vikt på andra sätt? Herregud, de går ju typ in och tar bort en del av magsäcken??? Varför skulle en vilja utsätta sig för detta om inget annat fungerar? En kan till exempel drabbas av läckage, vissa har problem hela livet. Tycker detta verkar vara en svinjobbig grej och hoppas verkligen att jag aldrig behöver genomgå den.

Uppenbarligen handlar detta om att det är viktigt för vissa att upprätthålla omständigheter där de fritt kan snacka skit om feta människor eftersom det är ett ”val”, och detta är viktigare än vad läkevetenskapen faktiskt har att säga i frågan. Det spelar ingen roll att fetma definieras som en sjukdom för för dessa människor är det viktigare att upprätthålla sin världsbild.

Hur jag ser på det faktum att ni är ganska många som anser att jag är psykiskt sjuk.

Vad anser jag om detta? Jo, jag anser att det är ganska konstigt och en aning patetiskt att människor sitter och diskuterar min psykiska hälsa. Jag har lite svårt att se syftet med det. Varför inte bara bemöta mig mer argument istället? Varför måste ni förklara mig som sjuk bara för att jag har vissa åsikter. Det känns som ett jävligt fegt och undflyende sätt att bemöta det på, istället för att faktiskt tänka efter lite. Personligen brukar jag inte patologisera mina meningsmotståndare. Jag har lite svårt att se syftet faktiskt.

Jag har lite svårt att de vad det skulle spela för roll om jag var psykiskt sjuk. Människor som är psykiskt sjuka kan ofta fortfarande resonera om olika saker. Psykisk sjukdom gör inte att en plötsligt förlorar all förmåga att resonera. Många extremt skarpa människor lider av psykisk sjukdom, så det bevisar liksom absolut ingenting om det nu vore så att jag var psykiskt sjuk. Min eventuella psykiska ohälsa står uppenbarligen inte i vägen för att jag kan skriva texter om patriarkatet som många kvinnor känner igen sig i och tycker är skarpa.

Det har varit och är en stolt patriarkal tradition att patologisera kvinnor som på olika sätt sätter sig emot patriarkatet. Det är såklart ett jävligt bekvämt sätt att bli av med meningsmotståndare, att avvisa dem som knäppa istället för att ta argumentationen på allvar. Den som är ett fegt kräk kan väl såklart göra detta, men jag förstår inte riktigt hur det är relevant för mig att någon tycker det är mer bekvämt att avvisa mig som knäpp än att ta mig på allvar.

Så ja, jag noterar väl att ni som sitter och spekulerar i min psykiska hälsa är fega kräk som inte har något bättre att komma med än att patologisera mig. Det är väl tråkigt för er att ni är så intellektuellt och känslomässigt undermåliga individer, men för egen del så känner jag väl att jag tycker att det är en ganska enkel prioritering att värdera alla de kvinnor som dagligen skriver till mig att jag får dem att känna styrka i kampen mot förtrycket de utsätts för över att några fega kräk sitter i någon källare och spekulerar kring min psykiska hälsa.

Så ja, ni kan väl spekulera bäst ni vill. Jag vet ändå att ni inte har något annat att erbjuda än skit.

Tror ni på intelligent design?

Fan vad många det är som plötsligt bli kreationister när en börjar snacka om det här med barnafödande. Alla argument i stil med ”men vi är skapade så så det måste ju vara någon meningen med det”. Tror ni på intelligent design eller? Personligen så tror jag inte att det finns någon ”mening” med hur vi är skapade, och det finns det ganska gott vetenskapligt stöd för, till exempel i den så kallade evolutionsteorin som inte inkluderar att någon suttit och tänkt ut hur det ska vara.

Jag antar att ni med samma resonemang tycker vi ska sluta behandla sjukdomar? Eller exakt vad är det som gör att det är eftersträvansvärt att bota sjukdomar men inte att befria kvinnor från det lidande och de risker som barnafödandet innebär? Att det enligt er definition inte är någon sjukdom? Nå, med det resonemanget borde vi lägga ner all mödravård eftersom det inte är någon sjukdom att vara gravid, och således inget en ska behandlas för på något vis.

Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.

Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.

Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.

Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.

Sjukdomstillstånd säljer faktiskt inte.

När det gäller det där med kroppar på dockor så är jag kluven. Å ena sidan är det alltid dåligt när ett orimligt ideal presenteras, å andra sidan så tror jag inte att just dockor påverkar vår uppfattning om hur människor ser ut och bör se ut sådär jättemycket.

På ett sätt kan jag tycka att det är bättre när kroppsformen är helt orimlig, som i det här fallet. Då tror jag inte att man relaterar till den på samma sätt som man gör med en realistisk docka, det är i alla fall min teori. Till exempel en bratzdocka är ju så orimlig i sina proportioner att även en femåring måste fatta att man inte kan se ut så, medan Barbie är lite mer farlig eftersom den är tillräckligt realistisk för att vara ett ideal men tillräckligt fucked up för att det ska vara helt orimligt att komma dit.

Men det sjuka med den docka som har väckt debatt är att den faktiskt ser ut att vara anorektisk. Den är liksom inte bara extremt tunn i sin kroppsbyggnad utan har även samma proportioner som en ohälsosamt smal person har: väldigt smala armar och ben. Det fascinerar mig att personer som jobbar med att göra barnleksaker uppenbarligen inte har lyckats upptäcka detta.

Jag undrar verkligen varför man gör en sån docka. Handlar det om att spara in material eller? Det känns jävligt konstigt att någon skulle ha designat den så bara för att man tyckte det var fint eller för att man tänkte att det skulle sälja. För det säljer ju med orimliga ideal, men sjukdomstillstånd brukar de flesta inte tycka är sådär jättetrevligt. Speciellt inte om man råkar vara förälder.

Om att aldrig någonsin kunna prata om något annat än regnbågar, blommor och hundvalpar.

Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?

Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.

När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.

Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).

Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.