skam – Fanny Åström

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Tack feminismen.

En grej som har börjat hända mig på sista tiden är att jag liksom känner mig så jävla frigjord. Jag har slutat tråna efter manlig bekräftelse, jag har slutat inordna mina relationer efter tvåsamhetsnormen, jag har slutat tänka att jag ska göra någon jävla ”karriär” och tjäna en massa pengar, jag har slutat raka mig, jag har blivit helt jävla befriad från mina ätstörningar, jag har slutat dricka. Det känns liksom som om jag har hittat mig själv, och det har skett genom politisk analys och utveckling.

Det finns många aspekter i detta, många politiska tankar och ideologier som har format mig. Däribland kommunism och nykterism. Men det har framförallt varit feminismen. Feminismen har tagit mig längre i mitt personliga mående än vad något annan någonsin har gjort. Ingen självhjälpsbok, ingen psykolog, har kunnat hjälpa mig mer än vad feminismen har gjort. Feminismen har fått mig att inse att mycket av det jag innan skuldbelade mig själv för egentligen beror på det samhälle vi lever i, och det har också hjälpt mig att slutligen bli av med dessa beteenden. Att bli fri från skulden har gjort att jag kunnat fokusera på att bli fri från beteendena också, och detta kan ärligt talat vara något av det viktigaste och bästa som inträffat i mitt liv.

Med detta vill jag säga att feminism inte bara är en politisk ideologi utan att det även är ett förhållningssätt till sig själv. Det är ett sätt att se många av de problem en går omkring och bär på ur ett annat perspektiv, att söka efter orsakerna i samhället och inte i sin egen otillräcklighet. För mig har det varit omtumlande, smärtsamt men också otroligt frigörande. Det känns som om jag tagit ett jävla berg av skuld och skam och kastat iväg det från mina axlar. Som att all den ilska och frustration jag innan vände inåt nu kan uttryckas i en ilska mot samhället. Och denna ilska kan vara jobbig och smärtsam men den är aldrig självdestruktiv. För jag vet nu, att skulden är inte min. Och jag vet också att jag trots detta ska göra allt som står i min makt att förändra detta samhälle.

Man får skämmas för att man inte tagit med mäns blickar i beräkningen.

Detta inlägg om att sära på benen fick mig att tänka på en grej som skedde mig när jag var kanske 15-16. Jag var på ett scoutläger och hade en klänning på mig, sommar som det var. Vi satt och täljde och jag hade benen särade, som sig bör när man täljer. Troligen hade jag även benen särade vid andra tillfällen, fan vet jag. Jag var vid tillfället över huvud taget inte medveten om att åsynen av mina trosor kunde uppfattas som provocerande, men jag blev varse. Flera veckor senare så fick jag nämligen höra att jag hade blivit omtalad som tjejen som visade trosorna, och att detta tydligen var något jag gjorde för att hetsa upp män i min omgivning.

Ni får ta mig på mitt ord när jag säger att denna tanke över huvud tag inte passerade mitt huvud. Jag hade klänning för att det var varmt som fan och jag hade särade ben av praktiska skäl, och för att det i ärlighetens namn är sjukt mycket bekvämare att sitta så. Speciellt när det är varmt då det bara blir äckligt och svettigt att ha benen i kors. Att detta var något som någon skulle notera föreföll bara orimligt för mig, och än värre att någon mindes detta flera veckor senare.

Som tur är hade jag redan då såpass mycket stake att jag insåg att jag inte hade något som helst ansvar för hur någon annan uppfattade mina trosor och att personen i fråga var en jävla idiot. Såhär i efterhand äcklas jag än mer av det faktum att jag blev omtalad och ställdes till svars för det faktum att någon lyckades få en skymt av mina trosor, att jag skulle ansvara för hur andra personer uppfattade ett beteende som för mig var helt naturligt.

Du kan väl typ tänka att någon borde ha byxor på sig i tysthet, men vad fan är grejen med att säga det till den personen? Jag tycker att det är taskigt att göra folk självmedvetna på det viset. Varför är det jag som ska skämmas när det bevisligen är den andra personen som över huvud taget noterat mina trosor och tolkat in något sexuellt i det? Man får skämmas för sin aningslöshet, för att man inte tagit in mäns blickar i beräkningen innan man bestämmer hur man ska agera.

Vem ska skämmas?

När jag var i Amsterdam och gick i red light-district så sade mitt sällskap förundrat: ”att de inte skäms” och åsyftade de prostituerade som stod i sina skyltfönster samtidigt som barnfamiljer passerade. Och jag tänkte att det faktum att de står där även mitt på dagen med barnfamiljer närvarande måste ju innebära att någon faktiskt kommer och köper sex av dem även då.

Jag tror säkert kvinnorna som står där skäms, men jag tror inte att de har något val. Däremot undrar jag verkligen över sexköparna. Jag undrar verkligen vad det är för typ av människa som köper sex och inte ens har vett att skämmas för det, utan gladligen gör det mitt på ljusa dagen, inför andra.

Visst förstår jag synen på prostitution som något skamfullt, men jag tycker att iden om vem som ska skämmas är så skev. Det är tragiskt att all den skam som kommer med fenomenet projiceras på de som faktiskt inte kan anses skyldiga i det hela. Det är ju inte de som står där som upprätthåller industrin, inte heller de som är de stora profitörerna.

Ska kan vara ett mäktigt vapen och jag tycker inte att det är fel i sig. Det finns gott om saker som man bör skämmas över. Men skammen måste riktas rätt, och alltför ofta så riktas den mot de som saknar valmöjligheter.