skönhet – Fanny Åström

Jag kan vara fin på mina egna villkor.

Jag har tänkt mycket på det här med hår sedan jag rakade av stora delar av det. Hår är ju något väldigt laddat för kvinnor. Vi ska raka oss på kroppen, men det är viktigt att håret på huvudet är långt.

Sedan jag klippte håret kort så har jag känt mig fri. Innan hade jag långt hår som jag inte orkade vårda i den utsträckning som det egentligen krävde, nu slipper jag hålla på och bry mig om det hela tiden utan kan bry mig om mitt utseende i den utsträckning det passar mig och inte på grund av något slags tvång. Det funkar att bara dra handen genom håret på morgonen, att fixa med mitt utseende är inte längre ett måste utan något jag gör när jag vill och för att det får mig att må bra.

En annan effekt är att jag känner mig jävligt mycket snyggare nu än innan. Mitt hår såg helt enkelt jävligt illa ut innan, men den frisyr jag har nu är mer provocerande än den jag hade innan, trots att den här är väldigt mycket snyggare. Varför är det mer okej för kvinnor att ha någon ovårdad och frissig konventionell kvinnofrisyr än att ha rakad skalle eller kort hår? Varför är det mer accepterat med utväxt än att kapa allting?

Jag tänker att det handlar om att göra saker på sina egna villkor. Att bara vara allmänt ovårdad kan visserligen vara ogillat, men det är inte provocerande på samma sätt. Det är inte provocerande för det är inte ett aktivt ställningstagande. Ovårdat hår i konventionell längd signalerar: jag vill behaga dig och dina ideal, jag råkar bara vara för dålig för att göra det just nu. Att medvetet raka sig eller klippa sig kort signalerar däremot att en skiter i dessa ideal på ett mycket mer utstuderat sätt. Därför provocerar det.

Att ha långt hår handlar inte så mycket om att vara snygg som om att behaga. Långt hår är det ideal som finns för kvinnor i detta samhälle, därför ska alla ha det oavsett om en passar bra i det eller inte, oavsett om en orkar vårda det eller inte och så vidare. Att behaga handlar inte om att vara snygg, det handlar om att inte sticka ut. Om att falla in under normen.

Jag tänker mig att många kvinnor som inte orkar bry sig om sitt utseende ändå håller håret långt i förhoppning om att de ska orka göra det i framtiden. Jag klippte själv mitt hår när jag insåg att jag inte skulle orka ta tag i min så kallade frisyr på ett bra tag framöver, och det kändes jävligt skönt att bara acceptera att jag inte kommer behaga mer.

Innan kände jag att det var jobbigt att jag inte orkade anstränga mig för att se bra ut. Jag gick helt enkelt omkring och kände mig ful, och det är såklart nedbrytande när en hela sitt liv har fått höra att det vackraste som finns är att se bra ut. Nu känner jag att jag har skapat mina egna ideal kring hur jag ska se ut. Jag har en frisyr jag är nöjd med, som jag trivs väldigt bra i och känner mig snygg i. Jag vet att många andra tycker att den är okvinnlig och liknande, men det är verkligen helt okej, för jag bestämmer själv hur jag vill se ut. Det finns en stor styrka i det. Jag behöver inte välja mellan konventionella utseendeideal eller att inte bry mig alls, jag kan vara fin på mitt eget sätt och på mina egna villkor.

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Skönhet.

Jag har funderat lite på det här med skönhet. Jag tycker väldigt mycket om kyrkor, vilket ni kanske har märkt på mina foton. Jag har funderat på varför och kommit fram till att det handlar om att jag tycker om upplevelsen av något som liksom bara är vackert. Ja, det är klart att kyrkan även fyller andra funktioner men väldigt mycket är det helt enkelt en vacker byggnad, rakt upp och ner, i alla fall för mig som icketroende.

Vi lever i ett samhälle som är extremt fixerat vid skönhet, men nästan all den skönhet vi konsumerar är på ett eller annat sätt menad att stärka vår position socialt. Människor vill vara vackra primärt för att vara vackrare än andra, men vill äga vackra kläder och saker för att visa sin status och smak och så vidare. Detta har fått mig att väldigt mycket vända mig emot skönhet om koncept, för jag tycker att det är tröttsamt.

Jag tror att människor generellt har ett behov av skönhet men jag tror att mycket av detta sabbas genom att så mycket av vår skönhetskonsumtion är väldigt kopplad till hur vi värderar oss själva och hur vi värderar andra medan väldigt lite får finnas till bara för sin egen skull. Väldigt lite får bara vara vackert utan måste reflekteras på den egna kroppen, i det egna livet eller ägas.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.

Skönhetsbubblan.

Kollade klart på Skönhetsbubblan igår, alltså sista delen som handlade om de som jobbar med skönhet. Intressant onekligen eftersom fokuset nästan alltid uteslutande ligger på personerna som gör ingrepp, vilket är ganska beklämmande. I alla fall så är det en plastikkirurg som intervjuas lite extra mycket, och han är så otroligt slemmig att jag blir helt till mig. Finns sådana människor, vill jag tänka. Jag fattar det inte.

Han kör i alla fall hela registret av förklaringar och ursäkter så jag tänkte att jag skulle bemöta några:

Hur vet vi att jag inte räddar liv? Här menar han typ att utseende faktiskt är skitviktigt för många och att han lika gärna kan rädda liv som någon annan läkare. Jaja, det kan väl hända att det finns någon patient som var när självmord om hen inte fått näsan fixad, men det känns som en mer adekvat behandling med psykiatrisk vård i den hypotetiska situationen. Och man kan ju alltid spekulera i vem som räddar liv och inte, men med det resonemanget blir ju ingen handling någonsin bättre än den andra. Alltså ursäkta, men det är viktigare att bota folk från cancer än att fixa deras näsor, allt annat är bara ändlös relativism.
Verkligheten ser ut såhär, det finns inget jag kan göra åt det. Ingen har sagt att du ska viga ditt liv åt att stoppa skönhetsidealen. Men du profiterar ju faktiskt på dessa ideal, du tjänar pengar på det. Gör man det står man inte fri från skuld, hur mycket man än försöker. Det är väl inget konstigt att anses ha ansvar i något som man bidrar till och tjänar pengar på?
Vackra människor blir bättre bemötta i yrkes- och kärleksliv, jag gör dessa människor lyckligare. Det må vara sant, men det fråntar inte det faktum att man genom fler operationer höjer ribban mer och mer. Konstigt argument.

Detta gör mig så trött och ledsen, detta eviga ansvarsfrånsägande från de personer som faktiskt är det som tjänar pengar på detta. ”Jag ger bara folk vad folk vill ha” sägs det hela tiden och i slutänden blir det alltid konsumenten som får stå med hundhuvudet. Trots att det inte är konsumenten som marknadsfört det, möjliggjort det eller tjänat pengar på det. Industrin står alltid fri från skuld.

Lågprioriterat.

Igår kollade jag på dokumentären Skönhetsbubblan som det varit så mycket snack om på senaste tiden. Du kan se den här om du vill.

I filmen så var det en massa kvinnor som sa att de skulle operera sig om de hade pengarna. Tydligen är det en av tre kvinnor i min åldersgrupp som skulle kunna tänka sig operation.

Under tiden dom snackade så tänkte jag att jag också skulle kunna operera mig om jag hade pengarna. Men sen kom jag på, att jag har ju faktiskt pengarna. Jag har till och med så mycket pengar att jag skulle kunna göra ett ingrepp utan att behöva prioritera bort något i mitt liv just nu eller under de närmaste åren.

Och sen kom jag på att jag verkligen verkligen inte prioriterar ett ingrepp. Om jag kunde bli snyggare på konstgjord väg i ett nafs så hade jag säkert gjort det, men jag tror inte ens att jag skulle prioritera att boka av en timmes tid för det. Inte ens om min drömkropp bara låg några hundringar bort så skulle jag orka ta mig för det.

Och det är väl det som är att vara nöjd. Inte att tycka att ens kropp är perfekt, inte att tycka att man absolut inte vill förändra något, utan helt enkelt att inte vara intresserad av att ta sig för det. Att ha det allra längst ner på sin lista över saker man skulle vilja göra i livet.

Kissie levererar.

Kissie har ju blivit grym! Hon levererar som fan i detta inlägg om ”skönhetsbubblan”. Dels så dissar hon debatt, dels så kommer hon med den mycket korrekta analysen att det slängs en jävla massa skit på kvinnor som opererar sig men inte på företagen (som oftast ägs man män) som gör reklam för och profiterar på skönhetsingreppen.

Är det inte männen som äger skönhetsklinikerna som lyckas pressa priserna så lågt så det blir superlockande för kvinnor – och dom tjänar multum på det – som är isåfall ”boven”..?

Fattar inte riktigt vad hon menar i början av stycket nedan, men henne slutkläm är ju skitvettig!

Tycker kvinnorna som ställer upp i program som debatt, eller program över huvudtaget där man ska vara ”emot” någonting är så kvinnohatande så det är sjukt. Sitter och klankar ner på tjejer som använder sig av redskapen som ligger framför dom, hur billigt som helst med en fin reklamplanch brevid med en vacker kvinna.

Det är verkligen mycket märkligt att kvinnor skuldbeläggs för att de användes sig av de redskap för att förbättra sitt utseende som inte bara ligger uppradade framför dem utan även liksom trycks på dem i deras ansikten. Det går ju fan inte att värja sig emot skönhetspropagandan! Och att då kalla in någon ”bimbo” som ska sitta och försvara sina ingrepp istället för att ställa industrin till svars är bara konstigt och ovärdigt.

Jag säger bara: heja Kissie! Du är på god väg att bli den bästa förebilden för unga tjejer som bloggvärlden levererat.

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?

Kvinnlig skönhet handlar om att behaga.

När jag skriver om det här med kvinnor och skönhet använder jag oftast orden behaglig och behaga när jag beskriver hur kvinnor förväntas se ut. Jag tycker att det finns en viktig anledning till att använda just dessa ord till förmån för ord som snygg, sexig och liknande. Att behaga handlar om att inte sticka ut, det handlar om att vara lagom. Kvinnor ska vara lagom på en massa olika sätt, i sin framtoning, sitt språk och sin stil. Vi ska också vara behagliga i vårt utseende, det vill säga vara knullbara men inte för sexiga eller utmanande och så vidare.

Många människor är intresserade av sin yta för att de medelst ytan förmedlar något om vilka de är. Även jag är intresserad av min yta av samma skäl. Vad jag inte är intresserad av är att behaga människor. Jag är intresserad av att attrahera vissa personer men jag är inte intresserad av att behaga flertalet. Jag är inte intresserad av att vara lagom, av att inte sticka ut.

En utmärkt exempel är rakning av kroppshår. Jag är helt övertygad om att det finns en massa personer som tycker att kroppshår på kvinnor är attraktivt, man kan nog även anta att det stora flertalet är ganska neutrala i frågan. Däremot finns det en liten grupp människor som tycker att det är skitäckligt med kroppshår på kvinnor. Det finns ingen grupp som tycker att det är äckligt med rakat, i alla fall ingen som jag någonsin märkt av.

Ligga får man nog oavsett hur man gör med benhåret men grejen är att det inte handlar om att ligga utan om att behaga. Det handlar inte om att göra sig snygg, det handlar om att eliminera risken att någon uppfattar en som frånstötande. Det spelar ingen roll om den personen är någon man vill eller kan ligga med, det som spelar roll är det otrevliga i att någon uppfattar en som obehaglig.

Uppfattningen om kvinnlig skönhet är fullständigt dominerad av iden om att kvinnor ska behaga. Vi kan läsa hur många artiklar som helst om män som tycka orakade fittor är sexigt, det spelar ingen roll så länge ingen uttrycker att det är äckligt att raka fittan. Det är viktigare att inte uppfattas som äcklig av att flertal än att uppfattas som sexig och snygg av färre personer.

Bry sig om sin yta i alla ära, och det är klart att människor är intresserade av att vara attraktiva. Att behaga däremot är bara ett ointressant mellanting.

Barn och smink.

Kollade på mammor och minimodeller för ett par dagar sedan. I det programmet skulle barnen sminka sig vilket många mammor tyckte var helt fruktansvärt för barn ska ju få vara barn, och smink är minsann inget för barn. Man kan ju undra varför en person som vill att hennes barn ska få vara ett barn pressar henne genom att sätta henne på en jävla modellskola, månar om att hon ska ha fina kläder och fint hår men absolut inte låter henne sminka sig trots att hon vill.

Jag tycker illa om detta att mammorna intalar sig att allt är okej så länge barnen har ansiktena rena från smink. Att de trots allt fortfarande är barn så länge de inte invigs i just den speciella vuxengrej smink är. Jag undrar verkligen hur det kommer sig att just smink har ett sånt otroligt stort symbolvärde när det gäller skillnaden mellan barn och vuxna. Ärligt talat så lär ju inte sminket spela någon roll, det handlar ju om hur mycket press ni sätter på barnen.

Tror att anledningen till att vissa mammor i programmet hade ett så ansträngt förhållande till smink var att de egentligen inte var riktigt bekväma med situationen. De mammor som var ”coolast” med det hela var också de som var minst ängsliga inför hela konceptet.

Jag tror inte att barn mår dåligt av att sminka sig, bry sig om kläder och hår. Sådant kan vara roligt och ett sätt att uttrycka sig som är konstnärligt. Däremot tror jag att de mår dåligt av att ständigt behöva behaga och inte få göra saker för att man själv tycker det är roligt och fint. Och på ett sätt kändes det som att de mammorna som först inte ville att barnen skulle sminka sig men sedan tyckte att det var okej med en ”naturlig” sminkning ställde mycket större krav på att barnen skulle behaga än mammorna som bara körde på. För dem var det viktigaste att barnen skulle vara barn, oavsett vad barnen själva ville.