Migrationsverket har i samarbete med Bamse gett ut en serie för barn om asylpolitik. I slutet så får de som söker asyl avslag och får åka hem igen. Jag har inte läst hela serien men hela poängen är att hemkomsten skildras som något positivt. Detta har såklart väckt kritik eftersom det anses osmakligt, och det försvaras med att syftet är att lugna de barn som söker asyl.
Jag håller med om att det är ett mycket osmakligt sätt att skildra det hela på, men jag förstår också tanken att man vill lugna de barn som söker asyl. Hade det varit bättre att skildra hemkomsten som något hemskt, eller att helt enkelt gå runt det genom att låta dem få asyl. Jag vet inte vad som hade varit bäst, egentligen.
Kanske kan man då tycka att de inte ens borde ha försökt. Jag vet inte jag. Jag tycker någonstans ändå att det är hedervärt att de ger det ett försök. Även om slutet är plumpt så gillar jag verkligen konceptet att göra processen begriplig för barn och jag tror att det hade blivit konstigt hur man än avslutat det.
Om något så sätter detta fingret på vilken otroligt jobbig fråga asylpolitik är att ta ställning till. Hur ska man kunna förklara för ett barn på ett vettigt sätt att vissa helt enkelt inte får stanna, för att vaddå? Det blir omöjligt och okänsligt hur man än vrider och vänder på det. Det går helt enkelt inte att förklara på ett skonsamt sätt för sanningen är tyvärr inte vacker och underbar.
Hela grejen är så jävla smärtsam att det gör ont i mig. När man försöker förklara det såhär så blir det bara så uppenbart hur jävla fel och orättvist det är. Och hur man än vrider och vänder på det är problemet inte att Bamse har blivit ”skändad”, utan att vi lever i en orättvis värld.
