Etikett: skuldbelägga

Om skillnaden mellan att formulera kampstrategier och att skuldbelägga kvinnor.

Ibland konstaterar jag till exempel att det säkraste sättet att som kvinna minska risken för våldtäkt är att minska sitt umgänge med män, eller att det är mindre risk att bli utsatt för partnervåld om en inte har en manlig partner. Liknande reaktioner uppkommer när jag pratar om barnfödarstrejk eller kvinnoseparatism som feministiska kampmetoder. Då kan vissa tycka att det är att lägga ansvaret för patriarkatet på kvinnorna.

Jag tänker såhär; patriarkatet är en på många sätt djupt orättvis situation och det är helt uppenbart att det framförallt är män som har skulden för den och borde ta ansvar för den. Egentligen tycker jag ju att alla män ska samlas på en stor konferens och ta ett gemensamt beslut att sluta förtrycka oss kvinnor. Men detta kommer inte att hända. Så enkelt är det, det kommer bara inte att äga rum en sån grej. Var lämnar detta oss? Jo, i det djupt orättvisa faktum att vi inte bara måste vara förtryckta utan att det är upp till oss att lösa denna situation om vi vill ha den löst.

För att kunna få väck patriarkatet måste vi förena oss och kämpa, det är liksom den enda lösningen. Jag tycker inte att det är något bra i det på något vis, och jag önskar verkligen att det inte var så, men så är det dessvärre. Att konstatera detta är inte detsamma som att skuldbelägga kvinnor. Det är en krass beskrivning av den verklighet vi befinner oss i, inget påstående om att det på något sätt skulle vara rimligt att det ser ut så. Det är ju liksom just för att det är orimligt som jag ens bryr mig om att formulera motstrategier.

När jag pratar om metoder att motarbeta patriarkalt förtryck är poängen inte att lägga skulden på kvinnor. Jag skulle aldrig någonsin skuldbelägga en kvinna som lever i relationer med män, som föder barn, som sminkar sig och så vidare. Mitt syfte är inte att tvinga folk in i grejer med skuld, det är att inspirera till kamp. Sedan får en själv välja vilka metoder som fungerar, vad en kan åstadkomma. Detta gör det dock inte mindre sant att om kvinnor gick i reproduktionsstrejk och slutade umgås med män så skulle patriarkatet troligen försvinna ganska snabbt. Jag förstår att en inte pallar göra detta, jag lever inte själv upp till det idealet, men det gör det inte till mindre av en rimlig kampmetod.

Att patriarkatet inte är vårat fel gör inte att vi ska vara passiva gentemot vårt öde i det. Vi ska inte känna skuld för det, men vi ska agera för vår frigörelse. Oavsett hur en väljer att kämpa så gäller samma sak, det som kämpar emot patriarkatet tar ansvar för det. Alternativet är att vara helt passiv inför patriarkatet, och det låter som en föga feministisk strategi, även om det såklart är fullt förståeligt att vissa kvinnor är det.

Ask.fm om vad en gör för att minska den patriarkala ångesten.

Har en hel del ångest som bland annat är ett resultat av normer, ideal och förväntningar på hur tjejer ska bete sig och se ut. Det har gått så långt att jag ofta har tankar om att jag vill dö, skada mig själv etc. Hur gör man egentligen när källan till ens ångest är patriarkatet?

En organiserar sig i den feministiska kampen, är mitt korta svar. Jag tror att detta är den enda vägen.

Vad feminismen har gett mig är förmågan att kunna förstå mitt självhat och varifrån det kommer och därmed kunna släppa skulden och skammen för det och istället kunna vara förbannad på det samhälle som har förtryckt mig till att känna dessa känslor inför mig själv. Feminismen har gett mig styrka att kunna gå emot de här känslorna och börja värdera andra saker i livet. Feminismen har också gett mig underbara vänner som jag kan prata om de här känslorna med på ett sätt som känns bra för mig och som inte triggar mig till att känna mer så.

Sedan är det nog tyvärr så att det är svårt att göra sig kvitt självhatet helt, det är helt enkelt något en får leva med, men en kan lära sig att inte agera på det eller göda det. Om en till exempel känner sig ful/värdelös/tjock så behöver en inte ställa sig framför spegeln och pränta in alla dessa känslor ännu mer i sig själv, utan en kan gå och göra något en mår bra av istället. Om en nu faller för självhatet så är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv för det, då mår en för det mesta bara ännu sämre, utan istället tänka att det är en process som måste få ta tid. Jag menar, det är ju inte som att en blir av med all den skit patriarkatet har internaliserat i en hela livet över en natt, sånt tar tid och det måste få ta tid. Patriarkatet är jävligt starka grejer att göra motstånd emot.

Självhat är ett sätt för patriarkatet att hålla kvinnor på plats. Om kvinnor är konsumerade av självhat så är det klart som fan att de inte gör revolution. Jag brukar bli ganska stärkt av att tänka på detta eftersom jag då får mer kraft att göra motstånd, det gör liksom att jag känner mig stark och bra de gånger jag lyckas stå emot allt självhat.

Hoppas detta var svar nog på din fråga. Ställa gärna fler/mejla om du vill. Lycka till!

Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.

Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.

I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.

Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.

Olika gränser för personlig integritet.

När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.

Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.

Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).

Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.

En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?

Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.

Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.