smal – Fanny Åström

Sluta hacka på Bimboidealet.

Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.

Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.

Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.

Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.

Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag påpeka att jag inte tycker att man ska behöva stå ut med kommentarer om sin kropp oavsett kroppsbyggnad. Jag tycker även hemskt illa om den normkritik som går ut på att säga att smalhet är äckligt/oattraktivt. Men det som det rörde sig om i det aktuella fallet var en person som reagerade sådär på ett inlägg om att det är negativt att bara smala kroppar får synas. Inlägget var ingen kritik mot smalhet i sig utan en kritik mot ett väldigt ensidigt ideal.

Sen finns det en del som har uttryckt att de inte alls känner sig priviligerade på grund av sin kroppsbyggnad utan att det också medför en massa nackdelar. Om vi säger såhär: män har det också svårt och jobbigt och blir utsatta för saker på grund av sitt kön. Det betyder inte att de inte är priviligerade. Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt, däremot innebär det att man ingår i en grupp som strukturellt har fördelar gentemot andra. Och här hävdar jag absolut att smala har en strukturell fördel gentemot tjocka.

Ta av offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:

Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.

För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.

Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.

Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.

Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.

Feminism del ett, om höga klackar och om kroppens underkastelse.

Egentligen tänkte jag inleda den här kategorin med ett inlägg om varför man ska kalla sig feminist och inte humanist men jag blev intresserad av den här diskussionen rörande högklackade skor.

Högklackade skor skadar foten. Om du bär dem dagligen blir hälsenan förkortad vilket kan orsaka problem, man kan också få problem med ryggen och stressfrakturer. Det är lättare att snubbla om man bär högklackat och fötterna är sällan glada efter en hel dag i höga klackar.

För det mesta bär jag platta skor men ibland tar jag på mig klackar om jag vill känna mig lite extra fin. Jag tycker inte att man ska mygla med att det hindrar rörelsefriheten att bära höga klackar.

Ofta så hörs ett försvar för höga klackar som går ut på att man ska bära det för att det är snyggt och att det inte har något med kvinnoförtryck eller ideal att göra, utan att det rör sig om en subjektiv uppfattning som är fri för alla att välja om de vill inta eller ej. Samma försvar hörs ofta för plastikoperationer och smink.

Men frågan om höga klackar kan inte bara ses ur det förlovade individualistiska perspektivet utan måste även betraktas som samhällsfenomen. Det går inte att sticka under stol med att höga klackar är ett ideal i dagens samhälle, på samma sätt som det är ett ideal att vara smal. Vad som är intressant är vad detta ideal beror på och förmedlar.

Höga klackar ger dels illusionen av längre ben, vilket uppfattas som attraktivt. De gör även att musklerna i benet blir mer definierade och att gångstilen blir mer kvinnlig (förutsatt att man kan gå i dem, givetvis). Många tycker att ideal i sig är förtryckande men jag vet inte om jag håller med. Det vore såklart trevligt om alla kroppsformer och klädstilar såg som jämlika men jag tror inte att det är en möjlighet; människan kommer alltid att ha en uppfattning om snyggt och fult, och det gäller såväl kvinnor som män. Däremot kan man sträva efter ett samhälle där många olika ideal är tillåtna.

Men vad jag tycker är mer intressant än de rent estetiska aspekterna är vilket psykiskt ideal höga klackar förmedlar. Vi minns väl alla Alexander Mcqueens otroliga klackar som utgjorde någon slags kulmen på modet med extrema klackar som rådde för några säsonger sedan.

Jag tror att alla kan enas om att dessa skor inte är särskilt vackra. De ser inte mänskliga ut. Men blir man inte lite imponerad ändå? Tänk att det finns folk som kan bära dessa skor, människor som kan utsätta sig för det lidandet bara för att ha ett par skor på sig. På samma sätt som vi någonstans imponeras av en otroligt smal person, inte för att det egentligen tilltalar oss utseendemässigt utan på grund av själva lidandet som personen måste utstå för att kunna se ut så.

Och är det inte någonstans också det som höga klackar handlar om. Att sätta estetiken över bekvämligheten. Att låta kroppen underkasta sig något högre, ett ideal, själen, jaget, viljan eller vad man nu vill kalla det. Ofta kritiseras ideal med grunden i att de är omänskliga, men är det inte just det vi vill åt? Vi vill vara lite mer än bara människor, vi vill få våra kroppar att underkasta sig våra själar.

Och om man ser omkring sig, på de ideal som präglar samhället, handlar det inte väldigt mycket om lidandet som sådant? Folk imponeras inte så mycket av kroppar, skor eller kläder som sådana utan av vägen dit, av det man är tvungen att offra.

Kissie igen.

Två kommentarer på Kissieinlägget.

Bilden är självklart redigerad. Du kan inte lita på bilder som Kissie själv lägger upp i sin blogg.

Jag fattar inte varför hon skulle redigera sin arm på det sättet. Jag tycker inte den ser redigerad ut och tror inte att den är det. Faktiskt. Jag har reagerat på att Kissie ser väldigt smal ut på sista tiden både på bilder på hennes egen blogg och på andras bloggar och framförallt på ett mer ohälsosamt sätt än innan. Mer ben och skrynklig hud. Kissie har aldrig sett undernärd ut innan, men hon har alltid retuscherat sina bilder.

Jag kan inte låta bli att bli illa till mods över sånna här spekulationer. Jag förstår inte riktigt vem som har med hennes välmående att göra annat än hennes närmaste. Att sitta och titta på bilder och försöka psykologisera en främmande människa tror jag tyvärr inte annat än fungerar destruktivt. För vem vill egentligen bli analyserad på det sättet offentligt? Det känns inte som annat än en förlängning av skvallerpressen – oavsett hur väl ens intentioner än må vara.

Det är sant det du säger, du har en stor poäng.

Jag skulle kunna försvara mig med att Kissie själv satt sig i den här situationen (hon har ju faktiskt det, för bövelen) men vet inte om det är en rimlig ståndpunkt. Jag ska tänka vidare på den här grejen, jag vet inte var jag står än.

De där dagarna blir bara vanligare och vanligare.

Ibland kommer såna dagar där man faktiskt är nöjd med hur man ser ut. Kollar sig i spegeln och tänker: ”jag behöver inte gå ner i vikt, jag är fin som jag är”, utan att för den sakens skull känna att man måste trycka i sig godis bara för sakens skull. När man känner att man går och tränar för att man vill, äter den mat man vill äta utan att hetsa.

Dessa dagar kommer oftare och oftare för mig, men de är fortfarande mer undantag än regel. Jag vill att det ska vara tvärtom, att jag blir förvånad när jag går upp ur sängen och inte gillar det jag ser i spegeln.

Men just idag så är jag nöjd. Min lilla plutmage är faktiskt liten och dessutom ganska gullig, mina lårmuskler är precis lagom definierade, min midja är så smal som jag känner att den behöver vara.

5 anledningar till varför jag bantar.

Spiderchick har skrivit en lista över varför man inte ska banta. Okej, detta är varför jag bantar.

Om jag går upp en kilo får jag massiv jävla ångest. Kuk-ångest. Jag gillar att ha så kallad kontroll över vad jag äter och således också min vikt.
Jag tror att folk kommer gilla mig mer om jag är smal. Orimligt men sant.
Jag gillar att känna mig lite duktig som lyckas stå emot mina hungerkänslor, dessutom får jag något att syssla med i och med att jag besöker gymmet ca varje dag.
jag tycker att det är förbannat snyggt med synliga revben.
VAD FAN ÄR MENINGEN MED LIVET OM INTE ATT VARA SMAL???????? Hela min illusion om det perfekta livet, det jag strävar efter, skulle gå i krasch om jag fick någon slags insikt om att det inte är allt att vara smal. Fan vad jobbigt det skulle vara att inse att det man levt för i ca fem års tid skulle vara helt onödigt.

Jag inser att bara en ätstörd resonerar såhär, men det gör jag. Och det är därför jag bantar: för att jag är störd. Jag har varken anorexi eller bullemi men jag är jävligt fixerad vid att alltid gå ner ytterligare ett kilo. Varför, kan man fråga sig.

Jo: för att ha något att bry mig om, något att tänka på. För egentligen är jag ganska nöjd med hur jag ser ut. Men vad mitt liv skulle kretsa kring om jag inte skulle banta hela tiden, det vågar jag knappt tänka på.

Varför jag avskyr ordet kurvig.

Ett begrepp som jag stör mig enormt mycket på är ”kurvig”. Kurvig kan betyda precis vad som helst, det kan vara ett annat ord för tjock eller vara en skitsmal tjej med lite former. Att vara kurvig är ju egentligen bara att ha en smal midja i förhållande till bröst och höft, inget annat, men fortfarande används det om folk som har stora magar, eller helt vanlig kroppsform fast med lite ”extra” att ta i.

När man pratar om att man inte är för det där skitsmala idealet utan gillar kurvor och tar Scarlett Johansson som exempel, så blir jag fan arg. Scarlett är fruktansvärt snygg och har en fantastisk kropp, men hon är faktiskt smal. Kurvig, absolut, men hon har fortfarande ingen ansenlig mängd kroppsfett. Hon har förvisso heller inte ett Bmi på 15, men om man jämför med den normala kvinnan är hon smal.

Det jag upprörs över är dels att man egentligen inte för någon konstruktiv dialog om ideal som sådan utan bara byter från smal som en pinne till smal med kurvor, fast fortfarande vill göra anspråk på pk-poäng. Att ha kurvor som ideal kan vara minst lika exkluderande som bara smal. Jag har till exempel inga anlag för att få fina kurvor, för mig är det mycket enklare att bara banta än att lägga upp min träning så att jag blir lika bootylicious som Beyonce. Dessutom ogillar jag hur man placerar ”olika typer” av tjockisar i olika kategorier och därmed samtidigt säger att de tjockisar som inte tillhör den kategorin är den sämre typen av tjockisar. Dem som har mycket fett runt magen är dåliga tjockisar, dem som har det på rumpa och bröst är bra.