Etikett: socialdemokraterna

Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

Bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra.

Mycket ofta när man klagar på något beslut Alliansen fattat så kommer någon jävel och ba: ”men sossarna är väl inte bättre? De har ju ingen politik”. Jag vill påpeka att bara för att de finns sämre blir inte dåligt bra, det vill säga att bara för att socialdemokraterna är jävligt kassa just nu betyder inte det att regeringens politik är berättigad eller bra. Det är en såndär grej som jag önskar att folk kunde lära sig när det gäller alla diskussioner.

Sedan så är politik inte så enkelt som att det finns två alternativ och allt man kan göra som medborgare är att välja. Att uttrycka sin åsikt och skapa opinion kring vissa frågor ska få politikerna att lyssna. Politikerna ska jag faktiskt tjäna folket och folket inkluderar inte bara deras väljare utan hela Sveriges befolkning. Därför ska man absolut bedriva opinion emot regeringens politik även om den inte är alliansanhängare från första början.

Bara för att jag är emot Alliansen är jag inte för socialdemokraterna, absolut inte. Den här bilden av att det bara finns två alternativ och att man nödvändigtvis måste välja mellan dem och därmed köpa hela paketet gynnar verkligen bara politikerna och gör folk mindre benägna att bedriva opinionsbildning på egen hand.

Det kan väl för helvete vara lite båda delarna?

En sak bara: folk som ba ”Juholt avgick inte på grund av mediadrevet utan pga att han orsakade ett sådant”. Jamen det kan väl för helvete vara lite båda delarna. Typ att Juholt inte var så himla bra men att han kanske hade kunnat härda ut och växa om inte media vittrade svaghet, kris och avgång såsom gamar vittrar efter lik. Få har uttryckt åsikter att Juholt är bäst, att han var lämpad för posten och så vidare. Många har däremot uttryckt åsikten att han har fått oförtjänt mycket negativ kritik. Glöm för all del inte att detta drev sattes igång av den där lägenhetsbidragshistorien som faktiskt var extremt uppförstorad av media.

Det är viktigt att det skrivs om Julholts misstag, men jag skulle önska lite mer proportionerlig bevakning.

Den här Juholtgrejen alltså. Jag tycker ju då verkligen att det är fel att han har gjort fel/fuskat med bidraget. Det är skitbra att detta har uppdagats, det tycker jag verkligen. Jag tycker även att det är rimligt att hans lämplighet som partiledare diskuteras.

Däremot tycker jag att drevet kring det är helt ur proportion. Det har liksom varit huvudnyheten i drygt en vecka och det kommer spekulation på spekulation om hur detta påverkar honom och socialdemokraterna, om han kommer avgå eller inte och så vidare. Aftonbladet har till och med skrivit en artikel om hur de gjorde när de avslöjade fusket, vilket är metajournalistik i sitt esse. Det märks tydligt att historien ska vridas och vändas till den sista jävla droppen är urkramad.

Om man jämför detta som enligt Juholts egen utsago inte varit medvetet och som dessutom inte verkar vara ett formellt regelbrott med Carl Bildts inblandning i de människorättsbrott som skett i Sudan måste jag nog säga att det sistnämnda känns en aning mer allvarligt, och ändå har det fått ungefär en tiondel av den uppmärksamhet som Juholts eventuella fusk har fått.

Juholt har gjort fel och det ska tas på allvar. Däremot skulle jag önska att media kunde rapportera på ett sätt som var lite mer proportionellt gentemot det som faktiskt har hänt och kanske vara lite mindre kritiska mot just socialdemokraterna. Jag ser ärligt talat inte vad varken Juholt eller Sahlin har gjort för att förtjäna dessa extrema hatkampanjer.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Morgontankar.

  1. Detta är så jävla löjligt. Nu har det ”kommit fram” att Håkan Juholts särbo har åkt fast för bedrägeri. Hon har lurat företaget där hon jobbade på pengar, sen erkände hon, blev dömd och avtjänade sitt straff. Gott så. Vad detta har med Juholt att göra har jag svårt att begripa men uppenbarligen tycker vissa att de fått vatten på sin kvarn (visserligen bara galningar, men ändå). Juholt borde tydligen ha fattat att detta skulle bli en grej och informerat valberedningen. Är inte det märkligt? Varför skulle valberedningen behöva veta om vad hans särbo gjort?Jag ska fan i mig satsa på att bli partiledare bara för att i mitt tal kunna nämna alla jävla misstag jag gjort under min uppväxt. Och alla misstag min kompisar gjort. Alla som varit inlagda på psyket, alla som snattat, alla som knarkat och alla som köpt ut. Att jag har snattat och knarkat. Att jag köpt smuggelvodka. Att jag gick ett halvår extra i gymnasiet. Att jag var arbetslös under några månader. Hemska saker! Jag ska stå och snacka om det i en halvtimme. Sen: ridå och publikens jubel. För det viktigaste som partiledare är att inte ha den minsta lilla antydan till lik i garderoben.
  2. Såklart är det en Pr-expert som ska uttala sig om hur detta kan påverka allmänhetens förtroende för Juholt. Är det inte tröttsamt med all denna metarapportering? Förra valet var ju i princip ett metaval där den enda rapporteringen handlade om vilket parti som hade störst stöd osv. Jättetråkigt. Kan inte någon snälla bara prata en liten smula om politik istället? Tack!
  3. Jag måste ändra min bloggdesign. Jag är så trött på denna. Det stora typsnittet, den klottriga headern. Sen tänkte jag: men texterna kommer ju se sås korta ut med mindre text och det skulle sabba min image. Så jag kör nog vidare.

Vad jag tror om Juholt.

Man kan ju inte ha en kategori som heter ”politik” utan att skriva om Håkan Juholt.

Jag måste säga att jag är besviken över att det inte blev Leif Pagrotsky eller Lena Sommerstad. Båda är inom vänsterfalangen och kompetenta inom ekonomi vilket känns relevant i nuläget, eftersom så mycket av det politiska samtalet rör sig kring ekonomi. Högern har ju dessutom tillskrivit dig tolkningsföreträde i ekonomiska frågor. Då behövs det vänsterröster som vet vad de talar om.

Men jag är ändå glad att det blev Juholt och inte nån an de tråkiga gråa högersossar som varit uppe på listan. Juholt är en riktigt arbetarsosse som kommer dra partiet åt vänster. Och det är vad som behövs i dagens läge. Inte för att jag är vänster utan för att det finns få saker som är så destruktiva för politiken som att de två största partierna i princip för samma politik och retorik. Det går inte.

Dessutom tycker jag om Juholts aggressiva uttalanden mot förnyelse. Fan vad jag lackar på alla som ska förnyyyya bara sådär utan tanke bakom. Jättetråkigt tycker jag.

Jag hade helst velat se någon som kan förnya vänstern på riktigt. Som kan ta fram analyser som inte bara handlar om staten och kapitalet utan som är mer tidsenlig och global. Det tror jag inte Juholt kan. Men han kan nog tvätta bort en del av den äckliga moderatretorik som har präglat det politiska samtalet de senaste åren.

Illa dolt klassförakt på uppgång.

Från Zettermarks kommentarsfält kom jag in på den här bloggen. Jag kollar runt lite. Hittar denna lista som ska avgöra hur White trash man är.

Satan vad hemskt och efterblivet jag tycker att allt tjat och förakt mot detta White trash är. WT-föraktet är bara hederligt klassförakt fast omstöpt i en form där man fokuserar mer på estetik och livsstil än faktisk inkomst. Men det handlar fortfarande om att ta typiska underklassattribut och bespotta dem.

Då ska vi ta oss en titt på vad som är WT. Bland annat är det WT att tro på klimatkrisen. Detta är lustigt, för jag har inte träffat en enda välutbildad person som inte tror på klimatkrisen, däremot en del gymnasiedropouts som gör det. Den här bruden säger att hennes tjej har läst matematik och ”naturvetenskapliga ämnen” och att hon då borde veta mer än mig. Jag skulle gärna vilja veta vilka naturvetenskapliga ämnen detta rör sig om. Och hur matematiken ska hjälpa henne att ta ställning i klimatfrågan. Det känns ungefär lika relaterat som konstvetenskap till ekonomi. En annan är att man aldrig sett en hel nyhetssändning. Jag tror inte jag har gjort det, för jag föredrar att läsa i tidningen framför att hänga framför tv:n.

Samma person har också skrivit ett begåvat inlägg om de olika partierna på vänsterkanten. Med rubriken ”avsky”. Där skriver hon att socialdemokraterna inte tycker att man ska tjäna pengar, att de vill tillbaks till 40-talet. Lustigt, för vad jag vet så ses snarare perioden ”rekordåren”, alltså efterkrigstiden fram till 70-talet, som socialdemokratins finaste era. Under 40-talet hade vi ju andra världkriget och det tror jag inte att någon inom socialdemokraterna vill tillbaks till. Hon skriver också att det är WT att inte rösta.

En sak jag tycker är sjukt WT, om man nu ska vara sådan, är att inte sätta sig in i det man gör anspråk på att veta någon slags sanning om. Att rösta och ha en åsikt utan att ens läsa de olika partiernas partiprogram, för det har den här bruden uppenbarligen inte gjort.

Detta var kanske ett omoget inlägg men jag blev verkligen så jävla provocerad av dessa saker i kombination. Den här tjejen är säkert jättesnäll och fin, men jag orkar inte med mer av den där översittiga attityden som jag tycker mig se mer och mer. Framförallt tar den sig uttryck i klassförakt som manifesterar sig i inlägg om vem som är för evigt dömd till att vara underklass och fan hela jävla bloggar som bara handlar om att dissa underklassen*. Jättetråkigt, jättelättfånget och helt jävla bedrövligt.

*Nu kanske någon invänder att underklass och WT inte är samma sak. Jag måste medge att jag inte har sett statistik på det men min uppfattning är att allt det man kallar WT är grovt överrepresenterat bland folk med lägre inkomst.

Socialdemokraterna önskar: moraliskt korrekta medborgare även utomlands.

Socialdemokraterna tycker att man ska ta bort kravet på dubbel straffbarhet gällande sexköp, vilket alltså innebär att en svensk ska kunna dömmas efter svensk lag om hen har köpt sex i utlandet.

Detta är såklart fruktansvärt. Visst hade det varit trevligt om man kunde stoppa exploateringen och missförhållandena för prostituerade i andra länder men då kan man väl för helvete upprätta kvinnojourer i Thailand eller så istället för att införa denna mycket obehagliga lag.

För det första faller det på sin egen orimlighet. Om länder i allmänhet ägnade sig åt den här typen av lagstiftning så skulle det innebära att många som bor i Sverige skulle gå under till exempel sharialagar, vilket inte är särskilt fräscht. Om ett brott är ett brott måste väl för helvete avgöras av landet det begås i. Dessutom är det inget annat än en symbollag som inte kommer kunna tilläpmas, helt enkelt för att bevissituationen i majoriteten av alla fall kommer att vara omöjlig. Det skulle förvåna mig om en enda person blir dömd i en rättssäker process inom en överskådlig framtid.

Men vad jag också tycker är en relevant poäng är att Anna Wallén har helt uppåt väggarna fel i sin problemanalys.

När man höjer minimistraffet på sexköp i Sverige för att det är ett väldigt allvarligt brott tycker vi socialdemokrater att vi inte kan exportera problemet utomlands, vilket vi gör, säger Anna Wallén.

Det är en populär uppfattning att man exporterar problemet utomlands om man förbjuder en företeelse i Sverige som är tillåten någon annanstans. I grund och botten utgår denna slutsats utifrån uppfattningen att det finns ett ständigt behov av en viss grej, typ att knulla mot betalning och att om vi förbjuder sexköp här så kommer samma mängd sexköp ske fast på andra platser.

Att resonera såhär är för det första helt fel. Det är helt enkelt inte så det fungerar eftersom lagen mot sexköp odlar en kultur som är mer negativ till sexhandel, och somman tar med sig även utomlands. Visserligen köper många Svenskar sex men antalet har minskat markant sedan kriminaliseringen och det är framförallt färre i förhållande till exempel Tyskland, sexhandelns mecka. Och inte köper Tyska män mindre sex utomlands bara för att de får göra det i sitt hemland.

Det är också ett legitimerande av sexköp. Genom att uttycka sig på det sättet så ger Anna faktiskt ett erkännande på att sexhandel är något som uppstår naturligt om möjligheten finns. Jag tycker inte att man ska se det så om man nu tycker att det är ett samhällsproblem, det känns jävligt konstigt att hon i princip erkänner att ”ja, män kommer alltid att köpa sex om de kan så vi måste helt enkelt ta bort varje liten möjlighet”.

Ett rimligt synsätt är att sexhandel är ett struktuellt problem som bäst löses genom att förändra presumtiva sexköpares inställning, bland annat genom inhemskt gällande lagstiftning. Men att ta det så långt att ålägga varje medborgare att ständigt underkasta sig en svensk lag som i grund och botten har som syfte att skapa ett jämställt samhälle och alltså är en lag med tydliga moraliska och ideologiska undertoner känns inte fräscht.