Etikett: söt

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Ilska.

Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.

Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.

För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.

Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.

Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.

För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.

Kawaii.

Jag har uppfattat att det går en gullighetstrend nu, något som jag ser som djupt bekymrande. Jag har tyckt att gullighet är löjligt sen jag var 14 år gammal, även om det då mest berodde på att jag själv var ganska ful.

Grejen med att vara gullig är att vara lite infantil, för en intelligent person kan inte vara gullig. Gullig är den överblivna komplimangen, den som blir kvar för dem som inte är vackra, snygga, sexiga, intelligenta eller något annat mer värdefullt. Gullig är en jävla marginalkomplimang.

Gullig är man när man är ett barn, men vuxna människor som fortfarande måste vara gulliga för att bli accepterade är bara efterblivna. Jag tänker på Foki och jag tänker på den fruktansvärda kawaii-trend hon har dragit in i Sverige. Konceptet Foki är fruktansvärt, en gullig, ”ödmjuk” och snäll tjej som bara göra kometkarriär med sin blogg där hon postar rolig gatukonst och hello kitty-saker. Så fort hon ska säga något om något med lite mer substans (typ internetmobbing) så är hon helt död och bara stammar.

Nu är det visserligen inte Foki som sådan jag har något emot, men jag ogillar att folk så okritiskt anammar hela den här grejen med att man ska vara söt. Jag hade inte haft något emot om folk ville vara snygga eller sexiga, för snygghet och sexighet innebär inte att man måste vara ett jävla spån. Men det gör det tyvärr om man vill vara söt.