En grej jag saknar från hemma är de där dagarna när jag inte lämnade huset på hela dagen, Emanuel lagade mat och vi kollade på tv-serier. Det var mysigt.
Men sen kommer jag på hur jävla frustrerad jag var över mitt liv då. Hur rädd jag var och hur ledsen jag var. Hur lite jag trodde på mig själv och min förmåga.
Jag mår dåligt här ibland, det gör jag. Ibland känner jag mig ensam och olycklig och vilsen. Men livet står i alla fall inte stilla längre.