Ibland tänker jag på det här med att vara stolt över sig själv. Det finns så många olika sätt en kan vara stolt på. En kan vara stolt över sina prestationer eller vad en ”är”. För mig är det här ett sätt att vara stolt på som lätt blir elitistiskt för andra men också problematiskt för en själv. För mig känns det konstigt att vara stolt över olika förmågor jag har, det handlar ju liksom sällan om mig utan om vad jag har haft möjligheter till. Jag är bra på att skriva för att jag har haft möjligheten att utveckla den förmågan.
Jag tänker att jag framförallt är stolt över de val jag har gjort. Jag har valt att, efter bästa förmåga, engagera mig politiskt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har valt att offra en rad bekvämligheter för att kunna stå för mina ideal. Jag har valt att sätta mig själv i obekväma situationer, att stå upp för mig själv och andra.
Det är klart att många av dessa val också handlar om just möjligheter en får, men det är ändå något jag känner är delvis min egen förtjänst. Det handlar om vad en väljer att göra utifrån en given position. Valmöjligheterna för mig ser annorlunda ut än för många andra. Jag har en relativ privilegierad position vilket gör att jag har möjlighet att lägga mer tid på politiskt engagemang än många andra. Men jag hade fortfarande kunnat välja att inte göra det, eller att engagera mig på sätt som är betydligt mer fördelaktiga för mig personligen men mindre effektiva. Att göra saker mer i samklang med de ideal som råder i samhället.
Det går inte att sätta upp någon norm för hur alla ska agera, däremot går det att tala om riktningar. Att använda den makt och det utrymme en faktiskt har på ett sätt som en kan stå för moraliskt, inte inta någon bekväm position där en kompromissar med de ideal en säger sig ha för att kunna nå fördelar, där en offrar andra för att själv få en mer upphöjd plats i det samhälle vi lever i. Det är klart att jag gör det ibland, men generellt kan jag verkligen stå för mina handlingar, ställningstaganden och så vidare. Tidigare ville jag sällan kännas vid konsekvenserna av mitt politiska handlande, utan det var mer viktigt för mig att kunna dra till snygga argument och ”vinna” diskussioner. Idag är det inte så viktigt för mig längre, utan det är mer viktigt att kämpa för de ideal jag står för. Att ”vinna” diskussioner för sakens skull blev ointressant när jag faktiskt började bry mig om saker som spelade roll på riktigt.
Jag känner mig stolt över att kunna säga att jag är en människa som gör motstånd mot fascism, kapitalism och mot patriarkala strukturer. Jag är stolt över att kunna säga att jag är en av de som kämpar emot det våld som dagligen pågår i detta samhälle. Jag kan inte göra det hela tiden, men jag gör det så ofta jag orkar och det är viktigt för mig att veta. Det är något som gör att jag känner att jag kan vara stolt över mig själv, och i förhållande till det är det mesta sekundärt. Vem jag är, vad jag kan och så vidare är ingenting i förhållande till vad jag väljer att göra med de resurser jag har.