Etikett: svd

Och kvinnor är fortfarande mer våldsutsatta än män.

Precis som jag skrev så var ”nyheten” om att män också blir slagna i relationer en förvrängning av de forskningsresultat som fanns. Kvinnor är generellt betydligt mer våldsutsatta i nära relationer och det är såklart ingenting som förvånar någon som har minsta lilla insikt i hur patriarkatet fungerar.

Gudmundson skriver på SvD:s ledarsida att detta handlar om att genusforskare tystar ”debatten” när de blir sura och bekymrade över att deras resultat snedvrids. Det är såklart inte fråga om att något ovälkommet resultat har tystats ner utan om att det har hävdats att det finns ett resultatet som helt enkelt aldrig har funnits.

Det är ingen fråga om ”åsikter” eller ”debatt” utan en fråga om fakta, om hur det är. Det är helt enkelt som så att det aldrig har funnits någon rapport som har visat på att män är mer utsatt för våld än vad kvinnor är.

Gudmundson verkar dessutom ha ett mycket avslappnat förhållande till verkligheten då hen far med direkt osanning i sin ledartext. Till exempel påstår hen att NSG har skrivit ett pressmeddelande som de inte har skrivit.

Gudmundson tycker alltså det är att tysta debatten att påtala att det vore en schysst grej om media sket i att totalt snedvrida forskningsresultat. Jag tycker att Gudmundson är en starkt bidragande faktor till att problemet med mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar och även i förlängningen till att det samhällssystem som gör att kvinnor dagligen utsätts för våld av män i deras närhet kvarstår. Gudmundson och SvD bidrar även på ett markant sätt till fördummandet av samhällsdebatten genom att ha ett så fruktansvärt avslappnat förhållande till sanningen och dessutom anklaga de som inte har det för att vilja ”tysta debatten”.

Jag vill inte ha någon allmän hyllningskör av filantroper.

Sverige behöver tydligen fler filantroper för filantropi är minsann bättre än statlig finansiering, eftersom man då kan ställa uttryckliga krav på dem man finansierar och att filantropen är delaktig i projektet, skriver några välgörenhetsvurmare i SvD. Inställningen till filantropi är tydligen väldigt negativ här i förhållande till i till exempel USA och det är något dåligt.

Artikelförfattarna själva medger att inställningen till filantropi har mycket att göra med hur egalitärt, alltså jämlikt, samhället är. Grattis till den insikten! Jag tycker personligen att det är ett sunt tecken att filantropi inte är en statussymbol.

Hela debattartikeln kokar ner till att filantropi ska bli avdragsgillt. Varför ska rika människor få skattesänkningar när de donerar pengar till ändamål som de själva kan välja och vraka bland? Ja, visst är det bra om de gör det, men faktum är att många av dessa ändamål går hand i hand med företagens ekonomiska intressen. Till exempel donationer till forskning inom de områden företaget verkar. Varför ska det vara avdragsgillt?

Jag är helt för att människor med stora förmögenheter använder delar av dem till saker som gynnar allmänintresset, men jag förstår inte varför de inte ska kunna betala skatt som alla andra eller varför de skulle bli särbehandlade. Rika människor är inga barn som behöver ”uppmuntran” för att kunna göra korrekta moraliska beslut och dessutom hyllas människor som skänker mycket till välgörenhet redan som det är.

Det är ovanligt att personer är emot filantropi i sig, jag har nog aldrig träffat någon som liksom tycker att det är fel. Vad som däremot stör rörande detta är att människor kommer undan med det ena och det andra, som fiffel med skatter, underbetald arbetskraft i låglönefabriken, skövlande av regnskog och så vidare för att de skänker en miljard till miljöforskning. Filantropi kan användas som ett sätt att slippa ta sitt ansvar både för sin verksamhet och som medborgare och ändå kunna framstå som ”god”. Jag minns till exempel när Blondinbella skrev att hon tyckte skatten skulle vara lägre, för då kunde hon dricksa mer vid restaurangbesök.

Jag blir såklart glad om någon väljer att göra gott för sina pengar, men jag tänker inte delta i någon allmän hyllningskör och jag tycker verkligen inte att politiker ska göra det för att ”skicka en signal”. Jag ser inte vad samhället skulle tjäna på det. Det är såklart utmärkt om mer pengar går till allmännyttig forskning och så vidare, men det är väldigt viktigt att grunden för vetenskapliga framsteg, bra skolor och så vidare inte ligger i filantropi med direkt inflytande från företagen utan från ett allmänintresse och en allmän finansiering som styrs demokratiskt.

Världens mest borgerliga ämne.

I min familj har vi länge haft DN, men nu har vi bytt till SvD. På det stora hela en bra grej.

Men på helgen är SvD faktiskt himla tråkig. De skriver nämligen bara om en enda sak: mode i kungahuset. Allvarligt, finns det något mer borgerligt än ett reportage om kungligt mode?

Jag tänker ett hemma hos-reportage hos Carl Henrik Svanberg där han passar på att beklaga sig lite över allt rabalder kring BP-olyckan, men jag tror fan inte ens det toppar.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!

Men så gör väl alla partier?

Jag skrattade så jävla mycket när jag såg aftonbladets omslag idag, det stod ”ordern: krossa Wetterstrand”. Jag läste sedan artikeln och bara: jaha?

Klart som fan att Maria Wetterstrand ska krossas, inte för att jag har något emot miljöpartiet som så, jag tycker tvärtom att det är ett av de vettigare partierna, även om det betyder föga i dagens politiska klimat. Men allvarligt talat så är det så att det gullas alldeles för mycket med miljöpartiet, precis som Reinfeldt ska ha sagt.

Aftonbladets granskning visar att försöken att påverka journalister bara är ett led i alliansens försök att hejda den framgångsvåg Miljöpartiet rider på.

Det var ju en jävla granskning det. Självklart försöker partierna attackera det parti och den person som står starkast i valet. Miljöpartiet har visserligen inte flest röster, men det är det parti som flest är positivt inställda till. Folk ifrågasätter alltför sällan miljöpartiet på något plan, sällan den politik de önskar föra och ännu mindre deras trovärdighet.

Sen läser jag om hur hon ska stoppas, och det hela blir ännu mer komiskt. Man ska tydligen låta Anders Borg ta debatter mot henne för att få deras ekonomiska politik att framstå som kass. Jaha? Om den är kass så är det väl inte mer än rätt, om det inte är det borde hon väl kunna argumentera för sig sak. Man ska utmåla partiet som glesbygdsfientligt med argumentet att de vill ha högre bensinskatt, även det helt rimligt med tanke på att det är glesbygden som drabbas av bensinskatten mest, eftersom de måste köra bil mer. Alliansen ska alltså skicka in kompetenta människor i debatt mot Wetterstrand för att motbevisa miljöpartiets politik, precis som alla partier rimligtvis arbetar i alla valrörelser.

Politik handlar om att ha en bra ide och sedan sälja in den, alla partier har marknadsföringsstrategier, moderaterna som miljöpartiet. Vissa strategier är bra, andra dåliga, men den sämsta och mest oetiska måste ju ändå vara att inte visa vad man står för, att inte lägga alla kort på bordet. Om miljöpartiet nu tvingas göra det är det ju bara bra, dels för politiken som sådan men även för dem, om de nu har en vettig politik, vill säga.

Och så den där grejen med att ledarsidorna är politiskt bundna: SVD är en uttalat konservativ tidning, det är väl inte så konstigt att man vill marknadsföra alliansens politik då. Ledarsidorna är ett utrymme i tidningen där personliga åsikter vädras, det ska vara vinklat, ingen förväntar sig något annat. Problemet blir allvarligt först när viktiga nyheter ignoreras eller fabriceras för att få ett visst parti att framstå på ett visst sätt, men då är problemet inte vilka åsikter tidningen står för utan att journalistiken är dålig.