Etikett: ta debatten

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Nej, jag vill inte ”ta debatten”.

Vissa människor sätter ett överdrivet stort värde vid olika former av åsiktsutbyte. Att prata med andra, ta redan på hur de tycker och tänker, lyssna. De är mer intresserade av att ta del av människors tankegångar än att bilda sig en uppfattning i olika frågor och så vidare. Själva har de inte så mycket åsikter, eller tycker i alla fall inte att det är relevant att röja dem. De vill mest bara ifrågasätta. Sådana människor brukar också vara mycket mycket snabba på att döma andra som faktiskt inte är särskilt intresserade av att debattera, som till exempel jag.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa en absolut majoritet av de tankar och infallsvinklar ni skriver här. Ni fick mig till exempel att tänka till en massa kring Widerstedtgrejen. Tyvärr är jag ofta ganska dålig på att svara, vilket mest är en fråga om tid. Däremot är jag absolut inte intresserad av att hålla på och försvara mina generella ståndpunkter, alltså min övgripande ideologi, mot diverse angrepp, sånt är fan skittråkigt.

En intressant grej som man ofta blir utsatt för när en ligger långt åt vänster eller är feminist är att en ombeds försvara och förklara hela ideologin i ett svep. Jag undrar hur människor ens tror att detta är möjligt, det finns väl ingen ideologi som går att förklara så enkelt. Alla ideologier kräver att man sätter sig in för att kunna få djupare förståelse, och jag kan faktiskt omöjligt ansvara för att leverera detta till alla människor som får för sig att fråga, då skulle jag inte gör annat och det skulle dessutom vara fruktansvärt tråkigt för mig.

Den som är verkligt intresserad av att förstå en idé går inte in aggressivt med att be någon ”försvara” sin ståndpunkt och ”diskutera” den utan förhåller sig betydligt mycket mer ödmjukt. Förslagsvis kan man även ta och läsa lite av den uppsjö av litteratur som redan finns skriven på ämnet (finns väl fan grundböcker i alla politiska ideologier). Grejen är att dessa människor sällan är intresserade av att skapa sig djupare förståelse i någon egentlig mening utan oftast bara använder en viss retorisk modell för att sedan kunna gnälla över att en inte vill ”ta debatten” med dem.

Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull.

För det mesta har jag tilltro till människor. Tänker att de är vettiga, att de flesta kan och vill förstå och göra världen till en bättre plats. Men så ibland så exponeras man inför den avgrundsdjupa och gränslösa idioti som finns ute i världen. Nej, jag menar inte folk som bara ”inte tycker som jag” utan människor som gå in med någon slags målsättning att aktivt motarbeta rörelser för likabehandling, komma med idiotiska argument som inte baserar sig i verkligheten och sedan känna sig förtryckta när man inte är intresserad av att ”diskutera” med dem. Fan vad tröttsamt det är, vad det tar på krafterna.

Nej, jag är inte intresserad av att diskutera med alla människor. Vissa personer ha jag så lite gemensamt med åsiktsmässigt att det inte är någon ide att prata, tyvärr. Så resonerar väl alla i någon grad? Varför ska man lägga energi på att samtala med någon som inte vill förstå, det förefaller ju bara meningslöst för båda parter.

När jag diskuterar vill jag att nivån ska hållas relativt hög, jag är inte intresserad av pajkastning, personangrepp och halmgubbar. Därför diskuterar jag helst inte med personer som jag inte tror att jag kan upprätthålla den nivån med. Det tycker jag är vettigt, ty jag ser absolut inget syfte med att ägna tid åt sådant och har i ärlighetens namn extremt svårt att förstå varför andra gör det.

Diskussion för diskussionens skull är bara ovettigt och oproduktivt. Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull. Jag är intresserad av att lägga min intellektuella energi där det spelar roll, där jag kan lära något av någon eller där någon annan kan lära av mig. Man behöver inte tycka lika, men man ska åtminstone ha en ingångspunkt av att man vill lyssna på varandra och förstå varandra. Jag ser inget egenvärde i att människor säger saker bara för att det kan sägas, för att de får säga det. Jag ser inget egenvärde i att uttrycka min åsikt.

Detta är skälet till att jag sällan läser mansrättsaktivistbloggar, än mindre kommenterar i dem. Jag skriver om sådant först när jag anser det vara tillräckligt relevant som samhällsfenomen. Att en enskild person eller en mindre grupp tycker en skitpuckad grej gör mig inte bekymrad eller villig att ”ta debatten” med dem. De gör mig bara ledsen och grinig att göra det, och det är nog inget som gör det lättare för mig att få igenom vad jag vill.