Etikett: ta plats

Kvinnor som tar plats är inte automatiskt feminister.

Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.

Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?

Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.

Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.

Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.

Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.

Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.

Om att ta plats.

Ett av mina hattips till kvinnor är att en ska ”ta plats” i olika sammanhang, som om det var något en bara gjorde helt utan komplikationer och helt ostraffat. Att ”ta plats” är verkligen inte något en bara gör utan är generellt ganska jobbigt eftersom kvinnor som tar plats ofta blir bortträngda, baktalade och så vidare. Det är liksom inte soft att som kvinna ”visa framfötterna” utan det är en kamp en utför, en kamp emot en mängd patriarkala normer.

Många får i sina hem, på dagis och i skolan lära sig att kvinnor ska vara på ett visst sätt, det vill säga tysta, timida, inte ta så mycket plats. Att bara gå ifrån detta är inte någon enkel sak en bara gör, utan det är en stor grej för många.

Jag har ”tagit plats” hela mitt liv och det är något jag har lidit av socialt och som jag i långa perioder känt stor skam inför. Jag blev ändå uppmuntrad att ta plats av mina föräldrar vilket jag antar var en stor del i att jag faktiskt också gjort det. Om jag inte hade blivit det tror jag att skammen inför att inte vara som en ”riktig kvinna” hade tagit överhanden. Jag minns till exempel en period då jag var deprimerad och på grund av detta i lägre grad orkade ta utrymme och hur jag tyckte att det här var en bra sak, eftersom jag inte ställde till så mycket besvär.

Dessutom tycker jag att det är ganska konstigt att se lösningen på könsmaktsordningen i att kvinnor ska bli lika buffliga som män är. Jag skulle hellre vilja att män såg till att gå tillbaks lite, att sluta ta så jävla mycket plats på kvinnors bekostnad utan istället vara inlyssnande och låta andra komma fram. Att göra det till kvinnors ansvar att ”ta plats” istället för till mäns ansvar att släppa fram kvinnor tycker jag är ett ganska skevt perspektiv på vad könsmaktsordningen handlar om, nämligen kvinnoförtryck. Det är inte den förtrycktas ansvar att jämna ut obalanser utan det är förtryckarens ansvar att ta ett steg tillbaka.

Ibland tipsar kvinnor andra kvinnor om att ”ta plats” eftersom de gör det och det funkar för dem. Nu råkar jag vara en kvinna som tar plats, men det gör inte att jag slutar vara utsatt för förtryck något jag är mycket medveten om. Det faktum att jag är en sådan kvinna är något som skrämmer och som används emot mig, något jag får ta ett högt socialt straff för. För mig funkar det, men jag har full förståelse för att detsamma inte funkar för alla. Därför är det viktigt för mig att inte säga åt andra att bete sig på ett visst sätt eftersom de då kommer att sluta bli förtryckta, utan snarare att informera om de strukturer som gör att kvinnor generellt får mindre utrymme i det här samhället och försöka få män att inse att det är deras ansvar också. För mig kan det aldrig vara en lösning att enskilda kvinnor börjar agera på ett visst sätt, utan det som måste till är att ändra samhället, och en förutsättning för detta är att betrakta det som drabbar kvinnor som politiska problem och inte personliga.

Istället för att låtsas som att det finns ett visst sätt en kan vara på som kvinna för att slippa undan förtryck så borde vi börja tala om kvinnoförtryck som något som drabbar alla, oavsett om en tar plats eller inte och hur en gör det. För mig är det viktigt att inte gå omkring och tipsa kvinnor om hur de ska göra som om det vore något som skulle göra dem mindre förtryckta, utan istället uttrycka ilska över det patriarkala samhälle som tvingar in oss i denna balansgång. Alla kvinnor förtjänar att slippa bli förtryckta, även de som inte kan ”ta plats”.