Etikett: tacksam

Tacksamhet.

Apropå tacksamhet. Saker jag är tacksam för:

  • Att de funnits hundratusentals feminister innan mig som drivit den feministiska kampen som gjort att jag och massa andra kvinnor idag har rösträtt, rätt till abort, större möjligheter att bestämma över mitt eget liv och så vidare.
  • Jag är tacksam för att det även idag finns en massa feminister som fortsätter driva denna kamp, och att jag får stå sida vid sida med dem i detta.
  • Att hundratusentals arbetare har kämpat för anständiga arbetsvillkor och gjort den välfärd vi har idag ekonomiskt möjlig genom sitt arbete.
  • Att hundratusentals personer idag arbetar med att få välfärden att fungera och att människor fortsätter driva kampen för ett bättre samhälle.

Jag är inte tacksam för att jag föddes i ett privilegierat hem, av föräldrar som har kunnat ta hand om mig både ekonomiskt och känslomässigt. Att aldrig ha behövt oroa mig över att vi inte ska ha pengar. Jag är inte tacksam över att jag råkade födas i rätt land, med rätt hudfärg. Jag är glad över att det är på det här viset, jag är glad över att vara privilegierad i ett orättvist system, men jag är inte tacksam. Det finns inget att vara tacksam för. Det är ingen som kämpat för att jag ska kunna ha det som jag har det, det är bara en (för mig) lycklig slump att det kunnat förhålla sig så.

Tacksam, det kan jag vara när samhället blivit bättre på grund av människors medvetna strävan, inte för att jag personligen råkat få en bättre lott i livet än någon annan.

Och vidare: bara för att jag är tacksam för de framsteg som gjorts som ett resultat av människors medvetna strävan betyder inte det att jag tycker att kampen ska stanna. Det vore väl dumt av mig att inte själv vilja bidra med samma sak till mina medmänniskor och till framtida generationer.

Vägra vara tacksam.

Väldigt bra skrivet av Rashid om tacksamhet i SvD. Artikeln centrerar kring tacksamhet som invandrare förväntas känna, men jag tänker att resonemanget kan appliceras på betydligt fler grupper, och jag tänker i synnerhet på ungdomar som har jobb. Om en har jobb som ungdom så ska en inte ställa krav på  arbetsvillkor, lön eller liknande för att en ska vara glad att en ens har ett jobb, såsom arbetslösheten ser ut idag. Detta är något som präntas in av hela jävla samhället: du ska vara tacksam för att du får skapa vinst åt ett företag för en lön som är lägre än den vinst ditt arbete tillför.

Jag tycker att konceptet kring att vara tacksam för att man får vistas i ett land känns jävligt vrickat i sig självt. Jag kom aldrig på tanken att jag skulle känna tacksamhet när jag fick lov att vistas i Bryssel, till exempel. Om det dessutom är så att en behöv fly från förtryck så blir det ju än mer absurt. Då ska en inte vara tacksam för att en blir emottagen. Glad och lättad, absolut, men att känna tacksamhet för att någon tillgodoser ens mänskliga rättigheter är bara absurt. Det är inget jag avkräver någon, och det är inget jag tycker att någon annan ska göra heller.

Men för att dra det utanför just invandrarfrågan: förtryckta grupper uppmanas ständigt till att vara tacksamma eller ”nöjda” med vad de redan fått tilldelat. Detta kan en höra när det talas såväl om rasism, sexism, klasskamp och så vidare. Man ska vara nöjd som invandrare för att en över huvud taget får vistas i Sverige, nöjd som kvinna för att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder, nöjd som arbetare för att en ens har ett jobb och så vidare. Ungefär som om allt detta vore något en blivit tilldelas av makten av någon slags pur godhet, och inte något som faktiskt blivit tillkämpat under lång och segdragen frigörelsekamp.

En grej man ofta hör som är lite på samma tema är idén om att ”jämställdheten har gått för långt” och att utvecklingen ”måste stoppas”. Under denna utsaga så döljer sig utgångspunkten att jämställdheten inte är något kvinnor faktiskt har kämpat sig till under århundraden, utan att det liksom vore något som blivit givet till oss bara sådär och som en när som helst kan ”stoppa” bara genom att trycka på en knapp. Det handlar om att skapa intrycket av att jämställdhetsfrågan inte alls handlar om maktkamp utan kort och gott om vad som faller makten in.

Att visa tacksamhet inför makten är det värsta en kan göra om en vill utvidga sina rättigheter. Visa istället tacksamhet inför de tidigare generationer som drivit frigörelsekampen som vi idag skördar frukterna av, men var jävligt väl medveten om att det inte är något som har kommit dig till del bara på ren slump eller godhet från maktens sida.

Att uppskatta saker.

En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.

Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.

Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.