Vettigt. En kompis till mig ringde nyss för att meddela att Lady Dahmer var på tunnelbanan och frågade om jag ville att han skulle räcka fram luren så jag kunde byte några ord. Man kanske är lite väl besatt om ens totalt bloggointresserade vänner vet vilka bloggare man följer och dessutom hur de ser ut.
Vågade dock inte prata med henne, blir nämligen starstruck även över telefon. Nästan mer, faktiskt.
Jag har precis färgat håret och känner mig som en misslyckad gothare. Det är typ vinrött, nästan lila, och ser ut som en ful peruk vilket det alltid gör när det är precis nyfärgat. För övrigt har jag sovit sex timmar för att jag tänkte att det ju inte är så farligt men det var det tydligen, för jag känner mig sjukt miserabel. Jag tror inte ens att ett livsstilsmagasin kan rädda dagen, men jag ska köpa ett ändå.
Nu ska jag gå till kuratorn på ungdomsmottagningen. Pratade med henne i telefon och hon lät fett vän och snäll. Jag som är så elak kommer säkert bara skrämma upp henne med mina onda tankar, tänkte jag. Hur som helst är jag fett nervös. Hur fan kan man vara nervös inför att träffa en psykolog (nu är hon ju ”bara” kurator förvisso, men fyller samma roll i sammanhanget), det är ju fullständigt orimligt. Vad är jag orolig för, att jag inte ska må tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att jag är berättigad någon hjälp?
Sitter här och hoppas hoppas på att de inte ska ringa från förmedlingen så jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte jobbar. Jag orkar inte åka ut till Huddinge eller liknande och ta hand om barn idag. Jag befarar det ögonblick då ringsignalen skär genom tystnaden och jag säkert inte kommer palla tacka nej då jag är en viljelös fjolla.
Men etter värre är egentligen om de inte ringer, för då tror jag att de inte vill ha med mig att göra. Och trots att jag inte heller vill ha med dem att göra så lägger jag orimligt stort värde i alla möjliga människors åsikter om mig.