Etikett: terrorism

Det är bara en del av förklaringen.

Nu när man börjat gräva i Breiviks förflutna, såsom sig bör, så har det kommit fram att det finns skälv för misstanke om att han utsattes för övergrepp i sin barndom. Tydligen så ska en psykolog som träffade honom ha slagit larm, men ingenting skedde.

Det är helt i sin ordning att det sker en utredning kring Breiviks psykiska hälsa, men jag ser en stor risk att detta kommer utveckla sin till ett rakt sjukdomsförklarande av honom, vilket kommer göra det svårare att sätta hans handlingar i kontext.

För att en person ska göra det som Breivik gjorde krävs det mer än att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det krävs också att man lever i ett visst slags samhälle, ett samhälle där vissa tankar får luft under vingarna, där de accepteras och sprids. Visst är det bekvämt att reducera det till enskilda personers ondska och missförhållanden som råder i enskilda hem, för då behöver vi inte tänka på samhället. Då räcker det med att säga: ”gud vad hemskt”, sedan är vi fria från ansvar.

Jag vill påminna om att det Breivik gjorde inte var ett vansinnesdåd. Det hade planerats under flera år, ett mycket långt manifest hade skrivits till förklaring, idéerna hade dessutom stötts och blötts med andra likasinnade. Även om själva planen inte blev visad innan det skedde så fanns det många människor som visade uppskattning för hans idéer.

Breivik var kanske djupt psykiskt störd, men han var inte galen, han var inte vansinnig. Han var mycket organiserad i sitt utförande och han var övertygad om sin sak. Han var inte empatilös, han insåg ju själv att han skulle bli tvungen att äta anabola för att kunna utföra det han gjorde utan att bli tvungen att sluta på grund av medlidande.

De personer som ägnar sig åt islamistisk terrorism har säkert också blivit utsatta för hemska saker under sin barndom, men ingen gör någon psykologisk analys på dem. Istället så beskrivs de som en homogen grupp som liksom rör sig som en amöba. Men när en person som vi inte kan applicera vårat vanliga ”vi och dom”-tänkande på till en början gör något så gör vi allt för att hitta den där komponenten, den som skiljer honom från mängden.

Innan ni början analysera, förklara och rentav ursäkt Breiviks dåd med det han eventuellt blivit utsatt för som liten så ber jag er att tänka på de andra faktorer som påverkat honom. För de har också med saken att göra, jag lovar.

Det är skillnad på några extremister som sitter och skriver arga bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.

Johan Lundberg beskriver hur man legitimerar det vänsterextrema våldet som pågår i Storbrittanien med att det företräder folkets vilja och att det är ett tecken på ett orättvist samhälle med stor klassklyftor. Han menar att man inte ska skylla våldet på David Camerons politik, utan betrakta det på samma sätt som men betraktar Breiviks terrorism.

Givetvis är jag en aning partisk eftersom jag anser att Breivik hade fel och att vänstern i Storbrittanien har rätt. Men det är dessutom en jävla skillnad på att flera tusen människor går ut med budskapet att det här samhället inte har plats för dem, och på att en person (visserligen med ideologisk uppbackning från andra men fortfarande en person) går och skjuter ihjäl en massa ungdomar för att utrota nästa generations socialister. Massiv folklig resning och terrorism är helt enkelt inte samma sak, och jag tycker att det är en smula ohederligt att hävda det. Jag skulle inte tycka att det var ett uttryck för folkets vilja om en vänsterextremist drog till MUF:s sommarläger och sköt ungdomar. Verkligen inte.

Jag tycker inte att våld är rätt. Men när folk tar till våld kan man inte lösa det genom att gång på gång upprepa hur fel det är, man måste lösa det genom att förändra samhället. Utbrett missnöje med samhällsordningen kommer aldrig att kunna slås ner med fler poliser, förr eller senare måste grunden till missnöjet bort. David Cameron försöker få bort det genom att censurera facebook och stänga av twitter, jag anser att det är precis lika fel som att försöka mota bort högerextremismen genom att stänga av högerextrema forum.

Om man ska ägna sig åt politik måste man lyssna på folket. Inte bara en gång var fjärde år när de röstar, man måste kunna förmå lyssna på folket året om, och även på dem som inte ingår i ens primära väljargrupp. Om frustrationen över rådande samhällssystem är såhär stor så måste man ta det till sig. På samma sätt tycker jag att man ska försöka förstå varför ett parti som Sd har fått genomslag och göra något åt det. Inte genom att genomföra deras politik, men genom att försöka förstå varför olika kulturer skapar ilska hos folk. Troligen beror det på att något inte fungerar.

För det finns en gräns när något går från att vara några extremister som sitter och skriver arga anonyma bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld.

Kissie har skrivit ett inlägg om att Anders Breivik inte förtjänar en advokat, speciellt inte en skicklig sådan. Jag kan tänka mig att hon inte är ensam om den här åsikten. Många personer tycker nog att Breivik är jordens avskum och borde skjutas på fläcken.

En absolut grundpelare i demokratin är rättssäkerheten. Att alla får en rättvis rättegång, hur vidrigt brottet de har begått än är. Även de högt uppsatta tyskar som begick brott mot mänskligheten under andra världskriget fick en ordentlig rättegång efter kriget. Och det är fantastiskt, tycker jag. Att även de hemskaste människorna som begått de vidrigaste brott får en ärlig chans att försvara sig.

Att döma ut en människa på förhand och inte ens berättiga den en rättvis rättegång passar sig inte i en demokrati. Förvisso kan man tycka att demokrati bara handlar om att folket får bestämma, men i en utvecklad demokrati har man även en massa mekanismer som försvarar systemet och skyddar medborgarnas rättigheter. Rättssäkerheten är en sådan, för det är jävligt lätt för en illvillig stat att ta makten om man kan döma vem som helst på helt godtyckliga grunder utan rättegång.

Terrorism syftar till att förstöra demokratin, att få igenom sin politik genom våld. Om man inte ger terrorister en rättvis rättegång så har de vunnit. Det är det som har skett i USA, där har grundlagen stått på undantagstillstånd sedan kriget mot terrorismen inleddes. Detta leder till att staten har fri lejd för att utsätta medborgarna för terror. Man har tagit bort demokratin i hopp om att man ska kunna bekämpa de krafter om hotar den.

Men att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld. Det kommer aldrig att fungera.

Vem fan mår bättre av att du mår dåligt?

Jag tänker inte läsa några detaljerade beskrivningar av det som har hänt i Norge. Jag kan förstå vidden av det inträffade ändå, utan att läsa om det i ungdomarnas egna ord.

För jag vet att om jag läser allt det där så kommer jag att bli rädd. Jag kommer att kunna sätta mig in i om det var jag som var där bättre, scener av vad som skedde kommer spela upp sig i mitt huvud, jag kommer att kunna tänka mig hur jag hade känt om jag var där.

Och jag orkar inte det. Men framförallt; vad hjälper det? Jag är redan arg och jag vill redan ha ett annat samhälle, jag kan redan argumentera för det med full kraft. Vem skulle då må bättre av att jag går omkring och känner mig hotad och har ångest, att jag inskränker mitt liv för rädslans skull. Faktiskt bara terrorismen. Och de som vill ha ”hårdare tag” och ”fler poliser”.

Jag är rädd för allt, hela tiden. Men jag orkar fan inte mer nu. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar låta det här inskränka mitt liv. Och om någon tycker att jag är en hjärtlös människa för att jag inte har lust att känna mer empati för de drabbade: vem fan tjänar på att du sitter där och gnäller? Vem fan tjänar på att du sitter där och upprepar att det är så ofattbart att det skedde nära oss? Vem blir gladare av att du är förlamad av sorg och skräck?

Man kan vara fullt kapabel att inse vidden av något och agera utan att för den sakens skull vara fullständigt känslomässigt insyltad. Jag vill inte förstöra min vardag med det här, men jag tänker fortsätta stå för det jag står för och ställa mig i opposition till dumheter.

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.

För det funkade ju så jävla bra den här gången?

Aftonbladet snackar lite med Maud Olofsson.

Hon säger att det som hände är en påminnelse om hur viktigt det är att Sverige har väl fungerande underrättelse- och säkerhetstjänster.

– Vi får inte vara blåögda. Det här visar att Sverige inte är förskonat från terrorhot och att det är viktigt att vi har myndigheter som kan förse oss med information.

Hon tycker att sprängningen visar att regeringen gjorde rätt med FRA-lagen och Säpos möjligheter att få information från signalspaning.

Som jag sa, nu tycker regeringen att det fick rätt i FRA. Det roliga här är att Säpo inte lyckades reagera trots att de fick ett jävla meddelande om den här grejen innan de hände. Om de inte lyckas reagera på direkta hot, hur fan ska de då lyckas reagera på lite mindre uppenbara signaler.

En sak som gör mig ganska upprörd är att detta kostar oss en massa pengar. Säpo kostar pengar och FRA kostar pengar. Ändå hjälper de inte när vi väl står i en sån här situation. Det är fan oförsvarbart att lägga skattepengar på ett system få vill ha och som ändå inte fungerar.

Mer Fight Club-terrorism om jag får be.

I tider som dessa skulle jag vilja se lite fin Fight club-terrorism istället för en massa tråkiga pajaskonster som bombhot. Om man ändå ska ägna sig åt terrorism kan man göra det med glimten i ögat, tycker jag.

Terrorism de ägnar sig åt i Fight club:

  • Sätta eld på byggnader så att elden bildar ett smiley-mönster.
  • Sno fett från fettsugningskliniker för att sedan göra tvål (som de säljer till samma rika tanter vars fett dem är gjorda av) och sprängämnen av.
  • Mata duvor vid parkeringsplatsen på ett stort företag, så att duvorna sedan bajsar ner alla direktörernas bilar.
  • Spränga alla kreditkortföretagskontor i hela staden, för att alla ska börja om på noll.

Det sista är väl kanske inte så mycket ”glimten i ögat” men åtminstone en rejäl jävla terrorattack. Fan vad grymt det hade varit om terrorister kunde ägna sig lite mer åt sånt.