Etikett: tidning

Satsa på begagnat.

Det är inte ofta jag läser Slitz. Eller snarare, jag har liksom aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag har väl tänkt ungefär såhär: ”nåja, det är väl nån jävla grabbtidning som handlar om vilken kändis som har snyggats tuttar”. Objektifierande, visste, men kanske inte världens undergång. Nåja, jag blev i alla fall intresserad av denna artikel som heter ”Satsa på begagnat i sommar” efter att en vän ”tipsat” mig om den. Den begagnade ”varan” är i detta fall, hör och häpna, en tjej!

Artikeln inleds med lite vanligt blaj. Typ att man ska dumpa din förra tjej som man värmt sängen (och sig själv) med under vintermånaderna och ersätta henne med något av ”högre kvalitet”. Endast detta är ju skrattretande, ty jag tror knappast att den genomsnittliga Slitzläsaren kan välja och vraka. Men ja, det var ungefär vad jag förväntat mig.

Men det blir värre! Slitz rekommenderar nämligen att du ska ”satsa på begagnat”, alltså nydumpade tjejer. För detta krävs bara ”en grundlig kunskap inom den högst nischade gren av beteendevetenskapen som ägnat sig åt rebound-tjejernas psyke”. Sedan börjar författaren berätta hur dessa tjejers psyke fungerar. Typ att de är extremt bekräftelsekåta, att de är villiga att gör allt för att få en kille och så vidare. Och sen kommer artikeln in på det där med hur rebound-tjejer har sex. Såhär lyder det:

Själva sexet med reboundtjejen är också en avdelning med enorm dold potential. Hon är per definition extremt lättmanipulerad och samarbetsvillig, och ställer gärna upp på det mesta.

Jag tycker överlag inte om en objektifierande tonen i dessa tidningar, men det borde ju knappast vara en nyhet. Det är en kritik som dessa skrifter bemöts med ofta, och den lär inte tas på allvar och avvisas som någon slags åsikt som endast ”galna feminister” innehar. Det behöver helt enkelt inte sägas igen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande och oroväckande att de, utan att skämmas, skriver att man ska välja tjejer som är sårbara i syftet att få dem att passera sina gränser. Det är ett beräknat utnyttjande som jag inte förstår hur någon kan uppmuntra.

När tidningar som Slitz anklagas för att uppmuntra sexuella övergrepp så brukar det vara ett jävla gnäll. Det ska ses som skämt eller vi ”feminister” tar det för allvarligt. Men det är inte en särskilt konstig slutsats att dra, att denna typ av texter uppmuntrar sexuellt våld, när man framställer tjejer som varelser vars svaghet man ska utnyttja för att pusha våra sexuella gränser.

Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Ibland stöter man på idioti utan motstycke. Angående anklagelserna mot Ola Lindholm så skrev Bloggkommentatorerna ett kort inlägg där de tipsade om inlägget han själv skrivit om saken. Den första kommentaren är denna.

Tycker inte man ska skjuta budbäraren. Ola borde ha tänkt på sin familj innan han tog kokain. Jag tycker att det daltas alldeles för mycket med narkomaner. De ska jagas med blåslampa och bör skämmas tills de dör. Tro mig om det inte hade pratats om att Ola knarkar sen tidigare hade aldrig Expressen namnpublicerat på grund av misstanke om narkotikabrott. Och nu visade det ju sig att de inte ”hängde ut” en oskyldig.

Den här personen, som går under namnet Marie, tycker alltså att det daltas med narkomaner. Hur det är att ”dalta” att döma människor som är sjuka (beroende är en sjukdom) till fängelse istället för det mer adekvata rehabilitering har jag jävligt svårt att förstå. Det är väl inte heller att dalta att polisen skvallrar till media om svaret det första dem gör. Inte heller är det något jävla daltande att det första som händer, innan domen ens är fälld, är att Ola får ta en ”paus” från sitt jobb.

Sverige är ett av extremt få länder där det klassa som innehav och därmed också ett lagbrott att ha narkotika i blodet. Detta är fullständigt orimligt. Det innebär bland annat att man kan fällas för att ha knarkat utomlands och även att man kan fällas för att ha blivit neddrogad. Varför det är så viktigt att jaga och straffa narkomaner istället för att hjälpa dem att bli av med sitt missbruk har jag svårt att fatta. Få människor är beroende av knark för att vara taskiga mot resten av samhället. Denna syn på narkomaner är bara sorglig och präglad av djup oförståelse.

Mycket kan ha hänt för att Ola Lindholms drogtest ska visa positivt. Han kan till exempel ha råkat få i sig små mängder kokain på att sätt, kanske genom en drink. Det kan också vara så att testet har visat ett felaktigt reslutat, Ola nämner i sin text att detta test är känt för att ha en ganska hög felmarginal. Jag säger inte att detta är säkert, men det är definitivt en möjlighet värd att ta i beaktning innan man anklagar honom för att vara ”narkoman”.

Men om det nu var så att Ola hade knarkat så hade jag faktiskt inte förstått uppståndelsen. Ola är en formidabel programledare och en fantastiskt redaktör för kamratposten. Om han nu knarkat nån gång så tycker jag att det är okej, det är väl hans beslut och sabbar inte hans insats som programledare. Det är ju inte som att han kommer börja göra reklam för diverse droger. Om han är ”narkoman”, dvs har problem med drogerna, så borde han väl ta en timeout för att rehabilitera sig och bli av med missbruket, men inte heller detta gör honom till en sämre programledare.

Vidare så undrar jag över uttaladet att expressen aldrig skulle publicerat detta om det inte var för tidigare misstankar. Expressen publicerar väl vad fan som helst som kan sälja lösnummer, och är dessutom helt hänsynslösa i sina metoder. Och vaddå ”skjut inte budbäraren”. I det journalistiska uppdraget ingår att vara källkritisk och se den stora bilden, kanske ta en liten extratitt på hur säkert det aktuella drogestet är eller så. Det är inte som att Expressen inte kan styra över vilka nyheter de finner adekvata.

Sveriges drogpolitik behöver inte tuffare tag utan på det stora hela större insikt om vad droger är, hur de verkar och hur man ska bekämpa dem på ett adekvat sätt. Sveriges polis behöver poliser som inte säljer storys till Expressen. Sveriges television behöver duktiga programledare. Och Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Världens mest borgerliga ämne.

I min familj har vi länge haft DN, men nu har vi bytt till SvD. På det stora hela en bra grej.

Men på helgen är SvD faktiskt himla tråkig. De skriver nämligen bara om en enda sak: mode i kungahuset. Allvarligt, finns det något mer borgerligt än ett reportage om kungligt mode?

Jag tänker ett hemma hos-reportage hos Carl Henrik Svanberg där han passar på att beklaga sig lite över allt rabalder kring BP-olyckan, men jag tror fan inte ens det toppar.

Dagens äckliga entreprenörstidning.

Dagens missöde var detta. Jag stod och chillade vid tidningshyllan när jag upptäcker att den omåttligt tråkiga tidningen Lifestyle har släppt en undertidning som handlar om golf.

Jag visualiserar personen som köper denna tidning och känner bara hat och äckel. Vilken självgod framgångsrik entreprenörsmänniska det måste vara, som är intresserad av ämnet golf ur ett jävla livsstilsperspektiv.

Man förlorar inte förmågan att göra saker bara för att man tar av sig kläderna.

Veckorevyn har gått ut med en kampanj som heter ”size hero” som i stort handlar om att man ska vara stolt över sin kropp, en del i detta är att redaktionen ”viker ut” sig i tidningen.

Daniel Nordström har i sin tur kritiserat kampanjen eftersom han tycker att det är ”unket” och att kvinnorna framställer sig själva som objekt för att motverka en annan objektifiering. Det här jävla tjatet om objektifiering kan göra mig så matt. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som klär av sig och visar upp sina kroppar alltid ska antas vara ”objekt”. Ett objekt är man ju om man är passiv och viljelös, men en kvinna som visar upp sig själv naken på eget initiativ och på samma sida där hon skriver en text om att hon är stolt över sin kropp är väl inte ett objekt. Jag kan vara stolt över min kropp och vilja visa upp den utan för att den sakens skulle göra mig ”tillgänglig” på samma sätt som ett objekt är tillgängligt. Hur kan han påstå att det är objektifierande att aktivt driva en kampanj för något, med bilden av sig själv som ett medel.

Vem är det som objektifierar här om inte Daniel själv? Det finns inget i bilden eller upplägget som är särskilt objektifierande, mer än nakenheten! Måste en kvinna behålla kläderna på för att hon ska kunna tillmätas en egen vilja och varför är det så? Så fort en kvinna kastat av sig kläderna är hon inte längre ärbar eller handlingskraftig, hon förvandlas automatiskt till ett objekt! Det är ju en helt absurd syn på kvinnor, kan jag tycka. Bloggkommentatorerna skrev om att en man har mycket lättare att klä av sig, vilket är helt och hållet sant. Så fort en kvinna klär av sig ”förlorar” hon något, sin förmåga att ta beslut! I alla fall enligt Daniel Nyström.

Poängen i Veckorevyns kampanj är hursomhelst inte att verka emot objektifiering utan snarare den mediala bilder av kvinnliga kroppar i allmänhet. Problemet med de avklädda kvinnor i reklamer är egentligen inte de enskilda bilderna i sig, utan den otroliga likriktningen i utbudet. Tjejer har ett fåtal medialt gångbara sätt att vara, klä sig, föra sig och se ut. Detta leder givetvis till att många blir missnöjda, för om det fanns ett större utbud av eftersträvansvärda ideal så skulle många fler känna att de kunde passa in i något av dem. Därför är det viktigt att visa upp andra typer av kvinnor, vilket också inkluderar andra typer av kroppar.

Man kan kritisera Veckorevyn för att vara banala, men initiativet måste förstås mot bakgrunden att Veckorevyn är en tidning som riktar sig till unga kvinnor som är intresserade av heterosexualitet, utseende, mode och ”hälsa”. I det formatet funkar inte nån långsökt analys av utseendeideal, däremot är inpräntandet av några olika ideal och det faktum att alla har lite skavanker en fungerande koncept. Det blir kanske inte blir sådär perfekt som det vore om alla bara kunde släppa det där och se ”insidan” istället, men det är en förbättring. Så jag tycker att veckorevyn ska köra på som de gör!

Kärringjävlar.

En typ av människa jag tycker sjukt illa om är den tvättäkta kärringen/moraltanten. Jag stötte på en sådan idag när jag åkte tvärbana. Eftersom det var få människor på tåget och hela min kupé var tom så satte jag min träningsväska på sätet bredvid mig. Typ två stationer senare kliver den här människan på. Istället för att sätta sig på någon av de lediga platserna mitt emot mig eller någon annanstans i tåget så ber hon mig flytta på väskan och sätter sig bredvid mig. Jag pallade inte riktigt bry mig utan fnissade lite för mig själv och fortsatte läsa min tidning (vilket för övrigt var ett flera år gammalt nummer av BON med intervjuer som sex, så jag tänkte väl att det hade varit lustigt om hon upprörde sig över det).

Efter ett tag, när jag läst min tidning helt normalt, så tycker hon att den ”skär in” i hennes arm. Alltså, för det första hör det till saken i kollektivtrafiken att saker och ting stöter in i varandra och det var knappast som att tidningen skadade henne eller ens var obehaglig. För det andra så är det fan oförskämt att välja platsen bredvid mig när så många andra är upptagna och dessutom kräva att jag inte ska ha någon kroppskontakt med henne. Jag flyttade hursomhelst till sätet mitt emot henne och lade demonstrativt ner träningsväskan bredvid mig vilket gjorde att hon kastade hatiska blickar på mig hela resan. Hemska ungdomar som bara tar plats tyckte hon säkert. Hemska kärringar som måste statuera exempel på hur de tycker man ska bete sig när det verkligen inte är nödvändigt, som på ett nästan tomt tåg.

Helt jävla fantastiskt.

Modetidningen Elle hade i sitt senaste nummer med en fotosession med en normalviktig/knubbig/mullig/kurvig/valfri passande omskrivning av ordet tjock i modesammanhang, vilket är lite av en sensation i sig då Elle knappast är en tidning som gjort anspråk på att representera någon form av sunda ideal. Men vad som är det mest uppseendeväckande är att det inte står ett ord om modellens avvikande kroppshydda, vilket är otroligt.

Det är nämligen en oskriven regel att alla som släpper in en modell något större än idealet, om det så bara handlar om fem kilo, så ska det vara i ett reportage om tjockismode eller kläder för kurviga tjejer. Det ska helt enkelt påpekas in i absurdum att tidningen står för så fräscha och uppdaterade ideal och minsann kämpar emot modeanorexian som råder, vilket ju i sig är kontraproduktivt, då det ständiga påpekandet av avvikande kroppar rimligtvis bara gör det hela ännu värre.

Hur som helst var reportaget jävligt fräscht och snyggt, även om alla kläder var heltäckande. Man kan ju förvisso inte förvänta sig att de ska langa en ickeanorektiskt bikinimodell, jag tycker Elle har gjort nog bara genom att låta den här modellen passera utan att dra extra uppmärksamhet till hennes kroppshydda.