timbro – Fanny Åström

Drömmen om den opolitiska religionen.

Jag bläddrade lite i Timbros tidskrift Neo för några veckor sedan, och fann en artikel som delvis handlade om svenska kyrkans tankesmedja Seglora. Nu har jag inte läst hela artikeln, men jag fastande för det här citatet.

Det finns ofta en idé hos människor att trossamfund ska vara opolitiska. En vanlig grej som folk säger är att det är okej med religion, så länge det hålls ”hemma” och folk inte försöker få in det i politiken. Som om inte religion till sin natur var politiskt; det handlar ju om idéer om hur människan är beskaffad, om rätt och fel och så vidare. Kan något sådant ens bli opolitiskt?

Jag menar såklart inte att jag tycker att det är en bra grej om religiösa typ går omkring och hotar folk med kniv om de inte ber böner, men jag menar att religionen liksom all annan ideologi är och bör vara politisk. I många människors trosuppfattning ingår ju att göra saker på ett samhälleligt plan; typ hjälpa hemlösa, kämpa för ett mer humant samhälle och så vidare. Det är alltså i sin natur politiskt.

Svenska kyrkan borde såklart stå upp för sina värderingar också gentemot politiken. Kyrkan sysslar mycket med social hjälp till utsatta, och det vore märkligt om en inte tog med sig det engagemanget och den kunskapen till samhällsdebatten. Om du tycker att det är rätt att ge svältande människor mat, varför skulle du då hålla dig till allmosor och inte kritisera den politik som gör att de svälter?

Många verkar vilja att kyrkan ska vara någon slags välgörenhetsinstitution, som ska hjälpa behövande i det tysta, men inte dra det längre än så, aldrig dra det utanför ”civilsamhället” och in i politiken. Men det går inte att särskilja civilsamhälle och politik, det går inte att särskilja välgörenhet och politiska beslut, utan de är tätt sammanvävda.

Jag förstår att det är jobbigt för högern att få kritik, och det hanterar de ofta genom att hänvisa olika fenomen till olika ”sfärer”. Arbetslöshet, sjukdomar och patriarkalt förtryck hamnar i den privata sfären, religionen och välgörenheten hamnar i civilsamhället, och överträdelser av dessa gränser bestraffas. Grupper som arbetar med detta ska hålla sig i skinnet och inte tro att de kan lägga sig i politiken, för det gör partier, och såklart Svenskt näringslivs lobbyorganisation Timbro.

Drömmen om den opolitiska är starkt förhärskande, iden om att en kan särskilja olika fenomen som äger rum i samhället från politiken. Drömmen om ”ideella krafter” i ”civilsamhället” som bara ska göra gott utan att någonsin ställa krav på politiker. Drömmen om att de negativa effekterna av politiken ska lindras av dessa krafter, men att de samtidigt aldrig ska lindra just politiken.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.

När man har fel.

Detta var ju otroligt roligt tycker jag. Timbro skrev en debattartikel om att man borde sänka skatterna och dra ner på välfärden så att folk kan spara pengar och köpa sin egen sjukvård och slippa vara beroende av staten. Nu har några från Alliansfritt Sverige svarat och skriver att den amerikanska modellen kanske låter bra, men att den tyvärr inte fungerar eftersom svenskar sparar dubbelt så mycket som amerikaner.

Så jävla roligt när folk försöker lyfta upp bra sakar med den amerikanska modellen och misslyckas med att bevisa att den skulle vara något bra gång på gång.