Etikett: tjat

Tröttsamt antifeministtjat.

Ibland får man intressanta kommenterar. Som denna (citatet är klippt ur ett mycket större sammanhang som kan läsas här).

Kan någon definiera ”strukturer” och ”maktförhållanden”?
Makt som i makt över andra? Då blir feminismen en socialistisk inriktning och till på köpet onödig.

Så att tala om makt över andra är alltså av nödvändighet både socialistiskt och onödigt? Jadu, tack för den ”informationen” om min politiska ideologi.

Jag undrar vad människor likt dessa förväntar sig få ut av sitt envetna kommenterande där de ska förklara för mig varför feminismen är fel, onödig, överflödig eller vad de nu använder för uttryck. Jag fattar det inte. De kommer sällan med någon djupare ideologikritik (som jag för övrigt gärna tar till mig då den dyker upp) och deras grund är för det mesta helt jävla felaktig i sin uppfattning om vad jag som feminist står för.

Jag blir så konfunderad. Jag skriver inte till människor med totalt motsatta åsikter som jag själv har ideologiskt och ba: du vet väl att du har fel va (egentlig betydelse: du vet väl att jag tycker att du har fel)? Om jag kritiserar liberalism eller rasism eller vad det nu kan vara gör jag det inte på en liberal eller rasistisk blogg, och framförallt inte på det där extremt klumpiga sättet.

Snälla antifeminister, om ni nu ska ”kritisera” feminismen kan ni inte bara göra det på era egna bloggar eller något? Så jävla tröttsamt att läsa ert tjat som uppenbarligen inte kommer leda till någon slags förståelse oss emellan.

Det finns mänsrättsaktivister, antifeminister eller vad ni nu vill kalla er om kommenterar här och som har något att komma med. Som inte misstolkar mig med mening, som inte dumförklarar mig eller tar sig något slags tolkningsföreträde. Detta har jag inget emot, absolut inte. Däremot denna attityd till ”kritik” av feminismen som vissa har gör mig gruvligt irriterad, som om jag vore något jävla spån som blivit ”lurad” av feministmaffian i vårt samhälle att tro på en ideologi som i ”själva verket” är överflödig, bara det att jag inte fattat det än.

Denna ”lilla gumman”-attityd är inte en bra ingång till en diskussion med en feminist. Visst, jag förstår om det är så att ni bara vill smäda och förlöjliga mig, det är helt okej ty det gör jag också mot mina meningsmotståndare, men var då för guds ärlig med det istället för att låtsas att ni vill ha ”diskussion” för ”diskussion” för er betyder egentligen att ni vill att jag ska upplåta utrymme för att ni ska få spy ut er era åsikter. Ni kan göra detta på er egen plattform, på er egen blogg, och jag kommer inte att komma och störa, jag lovar. Men låt för guds skull mig vara ifred om ni inte har något konstruktivt att komma med.

Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Analsextjat.

Då och då stöter man på guider till hur man undviker analsex. Tips som brukar förekomma är till exempel att man ska fråga killen om han hade velat ha något i rumpan själv och olika variationer på det. Ibland ska man även dra skräckhistorier om baksug. Fyll gärna på om ni vet mer!

För mig är detta lite som tips på hur du undviker våldtäkt. Det ska givetvis vara nog med att du säger: ”nej, och jag vill inte att du tjatar mer” för att slippa just tjat. Tänk om killen själv har haft saker i rumpan, skulle det vara mer okej att han tjatade då? Nej, troligen inte. Man ska inte hänga upp sitt motstånd mot att ha analsex på huruvida killen är villig att pröva eller ej, inte heller på myter om att det kommer hamna bajs överallt.

Jag tycker att man ska vara klar med att det som sätter gränserna i vad man har lust att göra i ängen har att göra med vad man vill och inget annat. Annars skapar man en förutsättning för mer tjat och motargumentation, men att man inte vill duger gott och väl i sig själv. Och om killen inte tycker det så kan du väl be honom dra åt skogen?

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.