Etikett: tjock

Mer om #smalaförtrycker.

Angående det jag skrev om #smalaförtrycker: min poäng är INTE att säga att det inte finns ett ideal som premierar smala människor, et jag vänder mig emot är iden om att det är just smala personer som skulle inneha den förtryckande positionen.

Det är skillnad på att ha en fördel, ett privilegium, och att vara en förtryckare. Många kvinnor eller människor i största allmänhet har egenskaper som gör att de får vissa fördelar inom rådande system, en kan till exempel vara snygg, ha rätt sorts ”personlighet”, intressen och så vidare. Detta ger en privilegierad position men inte nödvändigtvis en förtryckande.

Män förtrycker kvinnor för att män har makt över kvinnor som kvinnor ekonomiskt, socialt och kulturellt. Smala förtrycker inte tjocka personer på samma sätt. Däremot har smala personer fördelar som de absolut aktivt kan använda för att trycka ner tjocka personer och stärka sin egen position, men jag skulle inte kalla detta för ett förtryck från smala till tjocka utan snarare en av alla de splittringar som sker i ett samhälle där människor värderas på det sättet.

Däremot: ja, jag tycker att tjocka personer har rätt att tala om sina erfarenheter utan att någon annan ska komma och säga att de minsann har det värre som smala, jag tycker också att det är tydligt att det finns ett större förakt mot tjocka kroppar även om alla kroppar givetvis värderas och objektifieras. Det finns specifika fenomen som fördomar som drabbar just tjocka personer och det är relevant att prata om, eftersom det är något en ofta inte märker av som icketjock.

Jag hoppas att jag lyckades reda ut de frågor som uppkom.

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Om att ha en kroppsform som är ständigt föremål för debatt.

Nu är detta ett ganska gammalt inlägg, men jag tyckte det var så jävla fenomenalt att jag vill blogga om det ändå. Det handlar om det här med att vara tjock och banta och om att bantning för en tjock person ofta är synonymt med självhat. Att det liksom inte är samma sak att förlora 30 kilo som att förlora 3-4 och att det ofta kräver att man vägrar sig själv en jävla massa saker under en mycket lång tid.

Jag blir så förbannat jävla trött på alla dessa käcka uppmaningar som delas ut till tjockisar åt höger och vänster. Människor som verkligen inte förmår begripa att det faktiskt kan vara jävligt jobbigt för vissa personer att förlora en ansenlig mängd vikt. Och alltså, det är säkert olika för olika personer och vissa mår säkert jättemycket bättre efter att de gått ner i vikt, men det är ju någonting en måste kunna ta om och när en själv vill det och på sina egna villkor.

Varför ska ämnet viktnedgång vara så otroligt ansatt av diverse tyckare? Jag kan verkligen tänka mig att det är jävligt irriterande hur ens kropp alltid ska göras till föremål för allmän debatt, både indirekt och direkt till en. Hur man alltid ska få ”goda råd” om hur en ska gå ner i vikt, få höra att det ”bara är att äta mindre och träna mer” och så vidare trots att det såklart är något högst individuellt vad som funkar för en.

Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag påpeka att jag inte tycker att man ska behöva stå ut med kommentarer om sin kropp oavsett kroppsbyggnad. Jag tycker även hemskt illa om den normkritik som går ut på att säga att smalhet är äckligt/oattraktivt. Men det som det rörde sig om i det aktuella fallet var en person som reagerade sådär på ett inlägg om att det är negativt att bara smala kroppar får synas. Inlägget var ingen kritik mot smalhet i sig utan en kritik mot ett väldigt ensidigt ideal.

Sen finns det en del som har uttryckt att de inte alls känner sig priviligerade på grund av sin kroppsbyggnad utan att det också medför en massa nackdelar. Om vi säger såhär: män har det också svårt och jobbigt och blir utsatta för saker på grund av sitt kön. Det betyder inte att de inte är priviligerade. Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt, däremot innebär det att man ingår i en grupp som strukturellt har fördelar gentemot andra. Och här hävdar jag absolut att smala har en strukturell fördel gentemot tjocka.

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.

De där dagarna blir bara vanligare och vanligare.

Ibland kommer såna dagar där man faktiskt är nöjd med hur man ser ut. Kollar sig i spegeln och tänker: ”jag behöver inte gå ner i vikt, jag är fin som jag är”, utan att för den sakens skull känna att man måste trycka i sig godis bara för sakens skull. När man känner att man går och tränar för att man vill, äter den mat man vill äta utan att hetsa.

Dessa dagar kommer oftare och oftare för mig, men de är fortfarande mer undantag än regel. Jag vill att det ska vara tvärtom, att jag blir förvånad när jag går upp ur sängen och inte gillar det jag ser i spegeln.

Men just idag så är jag nöjd. Min lilla plutmage är faktiskt liten och dessutom ganska gullig, mina lårmuskler är precis lagom definierade, min midja är så smal som jag känner att den behöver vara.

Dagens outfit.

Kavajen är från h&m, byxorna är från Åhlens/Wera, resten är second hand. Jag känner mig ovanligt fin idag.

Jag är glad för jag kommer äntligen i mina fina byxor igen, alltså är mina pojkvänskilon borta. Det känns skönt att inte behöva känna sig fet så fort man vill ha sina fina kläder och framförallt att min viktnedgång har uppnåtts genom bra, god mat och träning, inte genom självsvält och konstiga dieter.

Big girl, you are beautiful.

På mitt corepass på gymmet spelar de alltid ”big girl, you are beautiful” av Mika. Till saken hör att det är det corepasset som alltid är befolkat av tjocka tanter som försöker ”ta tag” i sitt liv, för det är mitt på dagen (att analysera besöksströmmarna på gymmet är min nya grej).

Sjukt smakfullt måste jag säga.

Möte med ”kändis”.

Idag såg jag ingen mindre än Julia Scott på gymmet. Till och med jag, som ivrigt hälsar på alla, blev nervös och vågade inte gå fram för jag tycker hon är så himla cool. Kan meddela att hon var mycket duktigt på motionscykeln och orkade köra hur länge som helst, jag blev imponerad, själv orkar jag knappt mer än fem minuter.

Jag kollade i alla fall på henne superlänge, hon måste ha trott att jag var galen alternativt dömde ut henne som ”tjockis som inte borde vistats på gymmet”. Men så är inte fallet, jag tycker den kvinnan är galet attraktiv.

Hursomhelst: om du läser detta så var tjejen som låg på träningsmattan utan att göra ett piss flera minuter och samtidigt sneglade jag. Jag ber om ursäkt för mitt ytterst märkliga beteende.