Någon tyckte att det är viktigt med ”snälla killar” för att män ska ha något att se upp till som inte är så kallade machoideal och att det är fel av mig att hacka på ”snällhet” eftersom det trots allt är bättre och så vidare.
För det första så är det i princip så att alla män ser sig själv som ”snälla killar”, och i regel som snällare ju svinigare de faktiskt är. Idén om sig själv som någon slags underdog, någon utmanare av den dåliga maskuliniteten som har något annat att erbjuda kvinnor är typ ”råstyrka” är helt enkelt något som många män har om sig själva. Män som slår sina partners är också ”snälla killar” och så vidare.
Den typiska machomannen är mycket mycket ovanlig. Jag vet faktiskt inte ens riktigt vad det ska betyda. Någon man som typ slår vilt omkring sig? Som spänner sina muskler i tid och otid? Det låter mer som en karikatyr än som en verklig människa. I själva verket har de flesta män både den typen av våldsförhärligande sidor och ”mjuka” sidor. Ingen man är ”macho” och har kontroll rakt igenom, det är en patriarkal myt. Män är varken superhjältar eller superskurkar, och det är dessa verklighetens män en måste förhålla sig i i ett feministiskt projekt.
”Snälla killar” ställer till betydligt mycket mer problem för mig i min vardag är vad machomän gör. Snälla killar ägnar sig åt falsk marknadsföring och påstår att de inte är som andra män. Snälla killar kräver min uppmärksamhet och bekräftelse på att det de gör minsann är bra. Snälla killar vill ha kompensation för att de, i deras eget tycke, inte förtrycker kvinnor eller åtminstone inte gör det lika illa som någon slags uppdiktad ”machoman” som egentligen främst existerar i deras fantasi gör. ”Snälla killar” har gett mig men för livet genom att bete sig som kräk mot mig i relationer.
Problemet med mäns behov av att definiera sig i kontrast till något, till exempel ”machomannen”, är att det hindrar dem från att se sin egen roll i förtrycket. Genom att hitta på en tänkt fiende, en värre män som förtryckare, som han kan peka på så får han både ge utlopp för sin manliga fantasi att knyta en kvinna till sig och beskydda henne och slipper undan kritik för den patriarkala idé detta faktiskt är eftersom han trots allt är mindre så än denna ”andra man” som mest bara existerar i hans fantasi. Den ”snälla killen” är ett sätt för honom att vara man samtidigt som han slipper undan den värsta kritiken av mansrollen. Därför är det viktigt att prata om den ”snälla killen” som specifikt problem, eftersom många män definierar sig med denna idé och använder det som en tillflyktsort när mäns förtryck kritiseras. Samma gäller toffelhjälten och feministmannen. Vem tjänar på detta? Inte de som förtrycks i patriarkatet i alla fall.
Detta är också en slags skrämseltaktik eller hot om våld; genom att ständigt påpeka att det finns värre män så skapar en en bild av att kvinnan i fråga bör vara tacksam inför att hon har ”fått” en relativt bra man, och står därmed ut med mer av hans förtryck. Som kvinna i patriarkatet lever en alltid på mäns nåder, ens säkerhet hänger på om en lyckas hitta ”bra” eller ”dåliga” män, eller det är i alla fall den bild som den ”snälla killen” gärna målar upp. Att kvinnan skulle kunna klara sig på egen hand slår honom inte. Nej, hon behöver honom får att skydda henne från de onda männen; han känner sig behövs och får makt genom detta utan att behöva ta makten med våld. Det sker ”frivilligt” och framstår som ett jämlikt utbyte, men den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat. 
För att kunna diskutera patriarkatet måste vi göra oss av med vissa patriarkala mystifikationer, och i dessa ingår idén om den onda mannen, superförtryckaren som aldrig viker sig en tum och löser varje problem med våld. Dessa män existerar inte, eller i alla fall inte i den utsträckning många vill tro. Genom att alltid måla upp en värre man som kvinnor behöver skyddas från så kan verkliga män komma undan med en jävla massa skit, för de är ju trots allt inte så genomonda som männen i deras fantasi är.
Visst kan män bete sig mer eller mindre bra inom ramarna för patriarkatet, men det innebär inte att det går att finna den perfekta ickeförtryckande maskuliniteten. Till slut behöver manligheten som sådan utrotas, och då finns det inget utrymme för varken feministmän eller ”snälla killar”. Det som är verkligt angeläget är att göra sig av med sitt behov av att vara ”man”, det vill säga att på ett eller annat sätt ha makt över kvinnor, ofta inom ramarna för heteromonogama relationer.
Allt snack om ”machomän” vs ”snälla killar” är bara patriarkala undanmanövrar för att slippa se denna sanning i vitögat; det finns ingen ”god” maskulinitet, det finns inget sätt att fortsätta vara man på ett legitimt sätt. Varken den snälla killen eller feministmannen utgör någon lösning på detta problem. Om en nu vill syssla med detta projekt för att stärka sitt ego kan en göra det, men jag kommer aldrig någonsin hjälpa till i att söka och legitimera en ”god” maskulinitet.