trakasserier – Fanny Åström

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Att säga ifrån.

Ibland talas det om hur en som kvinna ska ”säga ifrån” om en upplever sig trakasserad. Vissa män vill påskina att om kvinnor bara hade sagt vad de tyckte och tänkte så skulle det inte bli några trakasserier, ungefär som om problemet var att kvinnor är så himla himla otydliga med vad de vill.

Ofta när en säger ifrån mot trakasserier så bemöts en knappast med en välvillig ursäkt och att personen ifråga lägger ner. Snarare blir människor stötta och ofta även arga för att en påpekar att de beter sig på ett vis en uppfattar som obehagligt.

Det är inte heller ovanligt med dubbelbestraffning när det kommer till hur kvinnor reagerar på trakasserier. Om de inte säger ifrån anses de få skylla sig själv, men om de säger ifrån och blir satta i en ännu värre situation på grund av detta så borde de ha vetat bättre än att stå upp för sig själv i den specifika kontexten.

Jag har noterat att när en säger till män så vill de väldigt ofta få det till att det är en själv det är fel på och att deras eget beteende är oproblematiskt. De vill att en ska säga att det handlar om att jag personligen är så himla himla känslig, inte om att deras beteende är problematiskt i sig. Om en antyder att det har med något annat än ens personliga känslor inför situationen att göra så blir det ofta lite rättegångsstämning över det hela, en ska plötsligt ”bevisa” att ett visste beteende kan leda till obehag. Jag tänker att om det faktiskt fanns ett intresse av att bete sig bra mot kvinnor så skulle den här situationen inte uppkomma.

Jag är inte känslig, däremot tycker jag att det är viktigt att stå upp för min egen och andra kvinnors rätt att slippa bli illa bemötta av män. Att säga ifrån är inget en gör för att en är känslig och feg, utan snarare för att en har lyckats samla kraft och mod därtill.

Män kan ofta trakassera kvinnor utan att bli tillsagda, för många kvinnor tycker det är bättre att låta sådant beteende passera än att ”ta debatten”. Den som är genuint intresserad av att behandla kvinnor bra bör dock inte bara sluta när en kvinna säger till, utan vara mer lyhörd till att börja med och inte ta sig friheter. Det kanske inte är lämpligt att ta på en främmande kvinnas kropp?

Grejer män gör.

Satt och tänkte lite på det här igår att det är helt absurt vad många män beter sig illa.

Grejer män/killar/pojkar gör:

Tar på kvinnor, ofta främlingar, utan att fråga. Alltså vad är grejen med detta? Varför gör ni det? Det är ett jättekonstigt beteenden och det är verkligen inte respektfullt eller trevligt. Det är nästan som att ni utövar makt genom att ta er rätt över kvinnors kroppar.
Kommenterar kvinnors utseende i tid och otid (mest otid). Typ en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ”söt tjej”. Vem kommer ens på tanken att göra sådär? Om någon jag känner är ledsen brukar jag inte blanda in den personens utseende det första jag gör. Det är nästan som att ni vill få kvinnor att tro att de behöver bli godkända av er för att vara värda någonting.
Har sex med kvinnor utan att veta att de vill eller, ännu värre, trots att de sagt nej. Hur kan en få för sig att en ska ha sex under dessa omständigheter? Det är nästan som att ni utövar makt genom att aktivt sätta er egen vilja framför er partners. Men så elaka kan ni väl ändå inte vara? Eller?
Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.
Pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Vad får ni ens ut av detta? Om ni nu tror att ni är så mycket bättre så kan ni väl visa det genom att ha en respektfull attityd mot era medmänniskor (kvinnor). Det är nästan så att en kan tro att ni försöker glömma era egna ruttna jag genom att snacka skit om kvinnor men så kan det väl inte vara? Eller?

Ja det är verkligen en gåta hur män beter sig till och från! Är det någon som har någon intressant förklaringsmodell så får ni gärna leverera den för jag är fan clueless inför detta beteende. Det verkar typ som att män har någon slags konstig… makt? över kvinnor som gör att de tycker att de kan bete sig lite hur som helst och dessutom kommer undan med det. Men så kan det väl ändå inte vara? Eller?

Det handlar inte om vad kvinnor känner, det handlar om mäns rätt.

Ibland så påtalar någon att kvinnor kanske inte alltid uppskattar de ”komplimanger” (läs: trakasserier) de får av män. Då är det ganska vanligt att män blir upprörda och tycker att det minsann ”menar väl” och att det ”inte kan veta” hur en kvinna ska ta emot deras ”komplimang”. För mig är det tydligt att det det handlar om här inte är omsorg för kvinnor utan om mäns rätt att ge kvinnor ”komplimanger” om de känner för det.

Om dessa män hade brytt sig om vad kvinnor tycker och tänker så hade de kanske förstått att det de trodde var en snäll komplimang för många kvinnor upplevs som trakasserier och så hade de kanske slutat eller i alla fall börjat vara mer aktsamma. Men icke, de kör på ändå och tycker att de kvinnor som tycker att det är jobbigt får foga sig för att de trots allt har en ”god tanke” med det hela. De tycker att kvinnor ska vara projektionsytor för deras välvilja, för deras ”komplimanger”, och om kvinnorna inte uppskattar detta så får de foga sig ändå.

Det handlar inte om att kvinnor och kvinnors känslor, det handlar om mäns rätt. Det handlar om mäns rätt att slänga ur sig olika saker till kvinnor och kräva att det ska uppskatta det eller åtminstone se det som en snäll gest och inte bli upprörda. Män som bryr sig om kvinnors känslor borde respektera att det inte bara är deras eventuella ”tanke” med något de säger som räknas utan att mottagaren faktiskt uppfattar det på ett visst sätt. Men grejen är att dessa män inte bryr sig om kvinnors känslor, de bryr sig bara om att få häva ur sig vad skit de vill.

Att dessa män försvarar sig med att de ha en god tanke duger inte, det duger verkligen inte. Har en en god tanke så borde en kunna respektera när någon förklarar att det kanske inte föll så bra ut, att det kanske inte upplevdes så bra för den som tog emot det. Istället så är dessa män helt fastkörda i sitt jävla ego och tycker att det är deras rätt att sprida vad skit som helst bara de har dessa sagda ”goda intentioner”. De är helt oförmögna att tänka tanken att de kanske gjorde fel, att det kanske inte blev som de hade tänkt sig.

Myten om att kvinnor har så lätt att få ligga.

Det finns en myt om att kvinnor har så himla lätt att få ligga. Om att det bara är för oss att gå ut på stan och så kommer möjligheterna att hagla över oss.

Det som för en man kanske framstår som ett regn av möjligheter framstår för många kvinnor snarare som ett anfall. Det som många anser vara harmlöst och kanske till och med smickrande raggande är inte sällan snarare trakasserier. Att bli närmad som ett objekt av en person, att inte bli sedd för den en är utan bara som en kropp som ska användas för njutning, att bli tagen på emot sin vilja och så vidare är inte ”möjligheter till sex” utan snarare ofredande.

Kvinnor i allmänhet kan inte välja och vraka bland män. Bara för att män oftare uttrycker att de vill ha sex med kvinnor betyder inte det att kvinnor har fler möjligheter till sex på sina egna villkor. De flesta män skulle troligen också kunna ha mycket sex om de hade sex med människor de egentligen inte ville ha sex med. Men eftersom det är trevligt att känna lust till den en har sex med så har människor i regel inte sex på de premisserna. Sex är liksom inte ett binärt värde, något en gör eller inte gör, som att uppfylla ett behov, utan något som kan vara mer eller mindre tillfredsställande och ibland till och med riktigt vidrigt. Om valet står mellan dåligt sex och inget sex alls så väljer i alla fall jag inget sex, så viktigt är det inte för mig.

Att män oftare uttrycker en vilja till sex är alltså inte ett privilegium för kvinnor snarare är det ytterligare ett sätt att förtrycka. Genom att det är mannen som uttrycker viljan till sex så sker sexet ofta på mannens villkor, om det väl kommer till skott. Kvinnor får sällan en chans att formulera sin egen sexualitet utan har bara att tacka ja eller nej till vad nu mannen kan tänkas hitta på. Makten att ta initiativ och så vidare ligger hos mannen. Detta leder också till att sex ofta helt enkelt är sämre för kvinnor, eftersom det inte är kvinnors behov och preferenser som står i fokus.

Som kvinna kan en också ha problem med att få ligga, det vill säga med att få ligga med personer en är attraherad av och på bra premisser.

Sedan tycker jag att den här idén om att det vore en bra grej om kvinnor låg med män som trakasserat dem är ganska konstig. Jag skulle såklart inte ligga med en man som tagit mig på röven, eftersom han då redan från första början visat hur lite min personliga integritet, och troligen också ett eventuellt nej, betyder för honom. Samma sak gäller för män som närmar sig mig som om jag vore ett objekt och inte en människa, alltså försöker ”köpa” mig med alkoholhaltiga drycker, sysslar med något jävla spel och så vidare. För mig att inte besvara sådana mäns inviter en fråga om självbevarelsedrift. Jag tror helt enkelt inte att sådana män kommer behandla mig med respekt.

Med detta menar jag inte att säga att kvinnor som gör det får skylla sig själv eller liknande, en ska såklart alltid kunna förvänta sig att bli respekterad. Däremot tycker jag att det är konstigt att vissa verkar tycka att kvinnor är typ otacksamma och kräsna för att de inte går hem med varenda man som visar intresse för dem, samtidigt som det finns en utbredd moral om att kvinnor ska akta sig för män och att det är kvinnors fel om de bli våldtagna.

Det kvinnliga sexualiteten är ingen maktfaktor, utan den är extremt kringskuren av samhälleliga normer som säger åt oss hur vi ska vara. En kvinna som använder sin sexualitet på fel sätt kan räkna med omfattande bannor från samhällets sida, inte sällan fysiska straff eller till och med döden. Att det finns människor som tycker att detta är obetydligt eftersom kvinna får fler chanser att ligga, det vill säga oftare blir objektifierade och trakasserade, saknar verkligen perspektiv på vad det innebär att vara kvinna.

Sexuella trakasserier.

Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.

Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.

Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?

Jag är hellre en obekväm bitterfitta än att pissa på mig själv.

Igår när jag satt ute på kvällen så kom det fram två killar och fotade under min kjol. Jag är inte den som tänker på hur jag sitter, så jag hade benen uppe och man kunde säkert se mina trosor genom hålen i strumpbyxorna. På detta reagerar jag inte genom att gå iväg, jag bli skitförbannad, går fram till killarna och säger åt dem att lägga ner. När de börjar fåna sig så stirrar jag bara surt och ber dem att gå iväg. Ändå står de kvar i flera minuter och försöker få mig att tycka att dem är roliga samt mina vänner att tycka att jag är hopplöst fientligt inställd mot sexuella trakasserier. Till slut fattar de och går iväg samtidigt som de gör ”slicka fitta”-tecknet som jag inte vet om set skulle anspela på att jag var lesbisk eller bara ”sex” i största allmänhet.

Det finns så många saker jag skulle kunna göra för att göra det enklare för mig. Bara strunta i dem från första början, gå därifrån eller skratta bort det. Men så fan heller! Även om de tycker att jag är en tråkig jävla fitta och även om de inte fattar varför de gör fel så tänker jag helt enkelt inte finna mig i att bli utsatt för den typen av saker utan att bita ifrån. Jag vill kunna sitta på en jävla parkbänk med bena uppdragna utan att någon ska fota min trosor, faktiskt.

Och jag är glad för att ha utvecklats till den här personen. En person som säkert upplevs som hopplöst fientlig, jobbig och fittig av en massa människor. Men jag låtar mig inte bli trampad på, jag står upp för mig själv och mina värderingar och jag skulle aldrig skratta bort att någon utsätter mig för sexuella trakasserier. Det är inte enkelt att vara den människan som alltid sätter sig på tvären, ifrågasätter och inte ger sig, men det är fan så tillfredsställande när de där människorna försvinner utan att jag har behövt förminska mig själv eller göra mig till.