Etikett: trams

När vetenskap bevisar vilken skit som helst.

Läste av någon outgrundlig anledning Genusnytt idag och trillade över ett perfekt exempel på att man med vetenskap kan bevisa vilken skit som helst. Pär Ström har hittat en studie som enligt honom talar för att man ska kvotera in unga män i bolagsstyrelser eftersom de har så mycket testosteron:

I ett experiment med ett antal kvinnor fick hälften en dos testosteron och hälften fick sockerpiller. Sedan skulle de spela ett spel där de skulle dela upp pengar mellan sig själva och en annan spelare. De som fått testosteron visade sig vara mera givmilda och hamnade i färre konflikter än de som fått sockerpiller.

Denna enskilda studie mäter alltså hur kvinnor reagerar på testosteron. För det första är en enskild studie i regel inget man fattar politiska beslut utifrån, men om vi nu säger att den här skulle vara helt exceptionellt väl genomförd och ha ett megastort underlag så okej. Fortfarande så säger studien absolut ingenting om hur väl lämpade unga män är för att sitta i bolagsstyrelser, eftersom den mäter effekten på ökade testosteronhalter på kvinnor. Om något så är detta ett argument för att kvotera in kvinnor med höga testosteronhalter i bolagsstyrelser. Pär Ströms rubrik på hela kalaset är Testosteron gör människor rättvisa och givmilda när det korrekta givetvis skulle vara Testosteron gör kvinnor rättvisa och givmilda.

Detta är en del av skälet till att jag inte tar Pär Ström och hans gelikar på allvar. De talar om hur bra det är med vetenskap men använder den på ett helt felaktigt sätt. Jag har absolut inget emot att man använder vetenskapliga argument i politisk debatt, men när det når denna tramsnivå så tycker jag inte att det går att ta på allvar.

Tramserier.

Alltså herregud. Läste lite i Pelle Billings kommentarsfält igår och jag måste säga att det var tramsigare än jag förväntat mig. Ni feminister som är inne där och debatterar: hur orkar ni? Vilken uppsjö av missuppfattningar om feminism som samlas där inne.

Vidare kan jag respektera mansrättsaktivister som vill belysa vissa jämställdhetsfrågor som rör män. Det är viktigt och skulle nog i många fall även tjäna feministiska syften. Typ att tvätta bort machoidealet som premierar våldsamhet, verkar ju skitjobbigt för män att ni står för en övervägande majoritet av all brottslighet i samhället. Ställa högre krav på män att de ska klara sig själva utan markservice, typ kunna laga sin egen mat och städa. Utreda frågan om varför självmorden bland män är mer frekvent förekommande. Detta är viktiga mansrättsfrågor.

Men alltså. Dessa snubbar tycker sig på allvar vara diskriminerade. Och nu menar jag inte att de är diskriminerade inom några få områden, som typ på dagis och i fråga om rätten till sina barn, utan diskriminerade i samhället i stort, för att de är män. De tror, på fullaste allvar, att deras kön är en nackdel för dem i livet i stort. Herregud vilka tramserier.

Nej. Nu blir det fan inget mer sånt på ett tag. Det är för löjligt för att jag ska orka.

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.